Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

 

Ann-Helén

Laestadius

Intervju

När kommer din nästa bok ut och vad handlar den om?
Inte längre min– I september kommer Inte längre min, som är uppföljaren till Tio över ett. I den har gått nästan ett år sedan Maja vinkade av Julia. Maja har flyttat till en ny lägenhet, som hon tycker är jättetråkig. Men så får hon veta att hennes hus inte ska rivas.

– Just det här är på riktigt, jag skrev ju om ett riktigt hus som jag bestämde var Majas och som finns i Kiruna. Men när jag såg att min moster (som bor i huset som är Julias) hade tagit bilder och det fanns balkar under huset fattade jag att huset skulle bevaras. Då började Maja direkt prata i huvudet på mig.

– Sen handlar boken väldigt mycket om Albin faktiskt, om hans kval när det gäller hockeyn. Julia är med också, och hon… har blivit en annan, kan man säga. Hon blir väldigt påverkad av flytten.

– I oktober kommer det också en annan bok för ganska små barn, som heter Pimpelfiske. Där får vi följa med när Malte ska pimpla för första gången.

Vad gör du just nu?
– Ingenting! Jag är ledig! Vi har varit i Kiruna och Soppero, så klart, och sedan till Göteborg och Liseberg. Men nu är jag ledig och är hemma eller hänger här i parken. Det är mycket minigolf också.

Varför blev du författare?
– Jag har alltid vetat att jag ville bli det, ända sedan jag var väldigt liten, så fort jag lärde mig att läsa och skriva. Jag hade två drömmar: att bli författare och journalist. Och jag lyckades ju uppnå båda, jag fick faktiskt jobb direkt på en tidning jag haft praktik på under gymnasietiden. Sedan rullade det bara på, och vid 35 gav jag ut en bok.

– Bakgrunden är att min mamma är otroligt duktig historieberättare, och hon har alltid berättat mycket. Hos oss samer finns den här starka berättartraditionen, och jag tror hennes berättande födde min vilja att berätta. Men för mig var det naturligare att skriva.

– Jag har alltid haft mycket fantasi och hittat på saker. När jag var liten skrev jag teaterpjäser, som jag och min syster spelade.

Gör du/har du gjort något annat än att skriva böcker?
– Ja, förutom att vara journalist som ju också är att skriva har jag gjort lite annat. Jag började väldigt tidigt, när jag var 11–12 år, då jobbade jag på farmors och farfars camping. Det är den som finns i Soppero, och som är med i böckerna. Vi var många kusiner som hjälptes åt och jobbade på kiosken. Jag brukar tänka på vilket stort ansvar vi faktiskt hade, med en stor kassa pengar och så tog vi emot gäster som talade alla möjliga språk. Men det var kul, vi växte ju jättemycket när vi fick det ansvaret. Vi gjorde upp scheman, det älskade jag, och skrev lappar till varandra, typ ”snygg kille i stuga 7!” så de andra kusinerna skulle veta när det var deras tur att jobba.

– Sen har jag sommarjobbat på ICA, klippt gräs åt LKAB, senare jobbade jag på förskola och som elevassistent åt en kille med särskilda behov. Jag tror det är bra att göra lite allt möjligt, att det är värdefullt att ha lite annan erfarenhet mer än att plugga.

Böckerna om Agnes handlar mycket om det samiska ursprunget. Är det något du alltid velat skriva om? För SMS från Soppero skrev du ju väldigt snabbt, eller hur?
Sms från Soppero– Ja, jag skrev den på två veckor… det var en tävling som jag upptäckte lite sent, och manuset skulle vara inne! Men jag vann i alla fall. Det är ju inte riktigt att rekommendera att skriva en bok så snabbt, ofta blir historier bättre om de får ligga till sig lite grann och man hinner tänka.

– Men jag hade funderat på temat, så klart. På ett sätt är det ju många samers historia, det här att ha förlorat sitt språk. Samtidigt så kan man bli ifrågasatt som same för att man inte pratar samiska, det tycker jag är ganska irriterande. Så till viss del handlar det om min egen uppväxt och min egen saknad av att ha förlorat ett språk och hur man ska ta sig vidare i sin kultur när man inte har språket.

– Min mamma gick nomadskola, som många inte ens känner till. Hon fick inte prata samiska i skolan, och hon blev senare avrådd att lära mig det. På den tiden trodde man att barnen blev halvspråkiga om de inte lärde sig ett språk i taget – idag vet vi att ju fler språk, desto bättre!

– Det var först i gymnasiet som jag började ta tillbaka lite av mitt ursprung, och lära mig samiska och bli lite mer synligt same med kolt och samiska symboler.

– Idag tycker mamma att det är jättetråkigt att hon inte lärde mig samiska, hon ångrar det verkligen, men hon var ju helt färgad av det som var då. Det var inte hennes fel. Så såg Sverige ut och det var så man behandlade samer då. Att lära sig samiska som vuxen är väldigt svårt, tyvärr, men jag kämpar på.

I Tio över ett är det flytten av Kiruna som är temat – eller som Maja säger, att de river hela stan…

Tio över ett. Finns också som ebok och ljudbok– Ja, det är lite intressant att folk som inte bor i stan säger ungefär ”wow, flytta en hel stad, vad häftigt”, att man ser något spännande i det. För oss som är utsatta är det ju mest jättehemskt och jättesorgligt. Nu när jag var hem under sommaren så såg jag att nu försvinner verkligen hela mitt kvarter, husen rivs.

– Man flyttar Majas hus och några hus till från det området. Det jag ville visa med boken är att det inte är så som många tänker sig, att man lyfter upp en hel stad och så poff är den på en annan plats. Man river ju stan, 3000 bostäder försvinner. Kiruna kommer absolut inte att vara sig likt.

– Jag ville också få fram varför Kirunaborna inte protesterar mer. Det är liksom ett villkor, att vi måste acceptera att det som är bra för gruvan är bra för Kiruna. Men det är ett högt pris vi betalar.

– När jag skrev boken använde jag faktiskt mina gamla dagböcker väldigt mycket. Jag har skrivit dagbok ända sedan jag var liten. Min pappa jobbade ju i gruvan, och när det gick dåligt för LKAB var man så rädd för att han skulle förlora jobbet. Den där känslan som Maja har, att det är LKAB som styr oss, den är hämtad från mina upplevelser.

Har du varit sådär långt ner i gruvan som Maja till slut vågar sig?
– Ja, det har jag! Jag har lite klaustrofobi, och tycker det är otäckt med trånga utrymmen, men jag fick tvinga mig. Men det var som Maja upplever det, besöksgruvan är så stor och öppen, så man har inte den där instängda känslan. Men man får mota bort tankarna på om det skulle hända något, och på hur långt ner man egentligen är.

Du har ganska allvarliga teman i botten – men sen också en massa roliga saker och vanligt tonårsliv.
– Ja, det är nog så jag alltid gör, att det är ett ganska tungt ämne i botten, och sedan finns det en kärlekshistoria eller vänskapshistoria som alla kan känna igen sig i – eller längta efter.

– Jag ville inte skriva en alltför deprimerande historia, så Maja fick bli rolig. Hon behövde väga upp lite av det allvarliga. Jag ville ha en tjej som vågade säga vad hon tycker, inte bara kryper ihop. Det är litegrann samma sak med Agnes – både hon och Maja är starka tjejer som vågar säga ifrån. Fast Maja är ju lite nojig också. Min son läste boken när den var klar, och han tyckte Maja var sååå jobbig… och lika nojig som jag är!

– Ofta är det så att karaktärerna börjar prata i mitt huvud, och så fort jag hörde Maja visste jag vilken slags tjej det var. Någon med alla känslor utanpå, massor med åsikter… när jag väl började skriva gick det fort, nästan så där tvåveckors-fort. Så även om det på ett sätt var tungt att skriva om det som händer med Kiruna, så var hon rolig att ha i sitt huvud.

Blir det en del tre om Maja, Julia, Albin och de andra också?
– Jag vet inte. Inte nu i alla fall, för nu har jag lovat mig själv att skriva en bok för vuxna. Jag har täkt skriva den här boken i flera år, men det har hela tiden dykt upp ungdomsböcker, teatrar, radioteatrar…

– Men jag kommer absolut att skriva mer för den här målgruppen. Jag älskar det!

I din lättlästa bok är det en kille som har huvudrollen. Hur är det att skriva om en kille?
– Det är jätteroligt att skriva om killar, jag har en son själv, så jag har MÅNGA av hans kompisar kring mig, och ser världen lite med hans ögon. Och i radioföljetongen som gick under läslovet är det en annan kille i huvudrollen, Hjalmar. (Den finns på samiska också.)

Vad är det roligaste med att skriva böcker?
– Det är att få uppfinna sina egna världar, att få bestämma över allting, och att få ut ett budskap ibland.

– Alla de här känslorna man har när man växer upp och kommer i tonåren är ju oerhört viktiga. Då kanske jag kan skriva något som kan trösta eller hjälpa någon.

– Sen är det ju väldigt fritt också, det är skönt att bara få vara i sina egna tankar. Baksidan är ju att man är ganska ensam. Ibland kan det bli lite trist, så att när min son eller man kommer hem då anfaller jag dem och bara pratar och pratar. Men då är ju de trötta, de har varit i skolan eller på jobbet hela dan och vill bara att jag ska vara tyst…

Vad är det svåraste med att skriva böcker?
– För mig är det att jag är jättedålig på prepositioner. Ska det vara vid, i eller på? För eller till? Jag tror det har med samiskan att göra, det blir lite annorlunda med ordföljden där.

– Men jag tänker att jag struntar i det, och det brukar jag säga till barn som vill bli författare: man måste inte skriva perfekt. Kommer man så långt att man får ge ut en bok finns det fantastiska redaktörer som hjälper en. Det viktigaste är att man har historier man vill berätta.

Har du några andra råd till blivande författare?
– Man måste läsa mycket. Sen ska man testa att skriva på olika sätt, i jag-form, tredje person, i nutid och dåtid… testa lite olika sätt tills man hittar sin stil. Sen ska man alltid läsa högt det man har skrivit, för det låter helt annorlunda i ens huvud. Och så ska man ha någon man litar på som vågar säga på allvar om det är bra eller dåligt, om något måste ändras.

Finns det några böcker du blivit inspirerad av?
– Många. Jag tänker att man blir väldigt påverkad av det man läser som barn. Jag gillade Maria Gripes böcker, det där lite mystiska, att det fanns något under ytan. Sen gillade jag också Anne på Grönkulla, Kulla-Gulla, jag har själv alltid läst om starka tjejer. Madicken är en annan!

– När jag var liten gillade jag Barnen i Bullerbyn… och Pelle Svanslös… och Agaton Sax! Och Kittyböckerna älskade jag, men det var ju inte fin litteratur, samma sak med mysterieböcker, som Fem-böckerna.

Finns det några böcker du vill tipsa om?
Falafelflickorna av Christina Wahldén, den är jättejättebra. Och jag gillar författare som kan skriva roligt, även om det handlar om svåra saker, som Emmy Abrahamsson och Jenny Jägerfeld – hennes Brorsan är kung är superbra.

FalafelflickornaBrorsan är kung

 

Har du något särskilt läsminne?
– Det allra starkaste är på somrarna när bokbussen kom till Soppero. Hemma i Kiruna kunde jag ju alltid gå på bibblo och låna en bok, men i Soppero längtade jag efter böcker. Det var så häftigt, att kunna gå in i en buss och låna böcker.

– Annars var inte böcker så vanligt hemma hos oss. Mina föräldrar läste inte. De läste för mig och min syster när vi var små, så de har gett oss intresset, men när jag kom upp i tonåren fanns det inga böcker hemma. Jag fick gå till biblioteket och det var jättebra, att få hjälp att hitta böcker jag gillade.

– Det är också en viktig sak, man behöver inte ha vuxit upp i en familj där alla har varit så litterära och kulturella – det går att vinna Augustpriset ändå!

Ja – hur var det att vinna Augustpriset?
– Det var ju helt otroligt stort. Bara att bli nominerad var otroligt. När nomineringen kom var jag hemma i Kiruna på litteraturfestival, och min förläggare ringde och sa åt mig att gå undan… och så berättade han att Tio över ett var nominerad. Jag stod där och tittade ut över gruvan och… ja, det var ofattbart. Jag gick tillbaka till min författarlunch och händerna bara skakade.

– Och på galan var jag så nervös, och trodde jag skulle svimma. Men jag fick känslan av att jag hade mina släktingar med mig, och då blev jag lugnare. Men sen när jag väl hörde mitt namn… Alla andra pristagare var lugna och coola, men jag rusar fram, gör en high-five och försöker ta mikrofonen. Jag hade inget skrivet tal, så jag ville hinna säga allt innan jag glömde bort det!

Vad gör du när du inte jobbar?
– Då hänger jag väldigt mycket vid en fotbollsplan och kollar när min son spelar. Jag har ju också spelat fotboll, så det är väl därför Agnes ägnar sig åt det. Det är mycket fotboll i våra liv, vi är AIK:are och går och tittar på matcher.

– Sen läser jag väldigt mycket, och åker hem. Även om Solna är hemma så är ju mitt riktiga hem däruppe.

Intervjuade gjorde Noomi Hebert
Publicerad 20180803

Ann-Helen Laestadius längst upp i Slaktarbacken i SolnaAnn-Helén längst uppe i Slaktarbacken ovanför Skytteholmsparken i Solna.

 

"Så det här är Solna", sa han och tittade ut över parken, fotbollsplanerna, Råsunda, höghus och tvåfiliga vägar. "Och det här är ditt fjäll, Agnes Duottar. Det var ett ganska ynkligt fjäll."

Säger Henrik när han står på samma plats i Hitta hem.

Kortfakta

Namn: Ann-Helén Laestadius

Född: I Kiruna 1971

Bor: I Solna utanför Stockholm

Har skrivit böckerna: SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du, Hitta hem (med Agnes som huvudperson), Tio över ett (där huvudpersonen heter Maja) och Bara dra, en lättläst ungdomsbok (där Henriks storebror Johannes är huvudperson).

Har du något favoritcitat i någon av dina böcker? "Albin kommer att se mig med nya ögon nästa gång. Det är det nya tidevarvet. Toppar inte Jesus kanske, men det blir stort. Jag känner på mig det." (Maja i Tio över ett.)

Har du någon favoritplats och varför tycker du om den? ”Det finns en plats vid Lainioälven i Soppero, där vi är varje sommar. Jag har en särskild sten som jag står på och tänker. Det är en plats där mina föräldrar var med sina föräldrar och där min son, som nyss fyllt 14, varit med oss sen han var liten. så platsen har funnits med oss i generationer.”

Det här visste du inte om författaren: Ann-Helén var elitgymnast i yngre dar, och tränade stenhårt. ”Ibland drömmer jag att jag fortfarande kan slå en volt, men om jag skulle försöka skulle jag nog slå ihjäl mig!”

Insta: @annhelenlaestadius ”Jag hade en vanlig webbsida också, men den blev hackad!”

Vad har du för…

Favoritfärg: RÖD!

Favoritdjur: Hundvalpar och kattungar.

Favoritlag: AIK.

Älsklingsrätt: Det vi ska äta nu idag, gurpi, mald ren- eller älgfärs, med potatisgratäng.

Favoritgodis: Salmiak – såna där askar som fanns förr… jag åt en om dan. Så salta godisar och choklad.

Favoritfilm: Många… komedier och filmer som En oväntad vänskap.

Idol: Åsa Larsson, och flera andra författare.

Förebild: Sofia Jannok

Favoritresemål: New York!

Favoritmusik: Mycket svenskt… Laleh, Kent… fast min man och min son (och jag själv!) var oroliga när jag skulle sommarprata – hur skulle det bli med musiken? Jag som så sällan lyssnar på musik…

Soppero-serien. Alla fyra delarna finns också som e-bok

SMS från Soppero. Första delenSMS SopperosteHej vacker. Del 2Ingen annan är som duHitta hem. Del 4

Kiruna-böckerna

Tio över ett. Finns också som ebok och ljudbokInte längre min

Bilderboken Pimpelfiske har Ann-Helén gjort tillsammans med Jessica Berglund. Den kommer ut i oktober.

Pimpelfiske

Boken Bara dra är en lättläst bok för vuxna.

Bara dra är en lättläst bok för vuxna

-1