Intervju med Ritta Jacobsson
 

Ritta Jacobsson älskar att skriva. 41 böcker har det blivit hittills (2015), den ena ruggigare än den andra. Medan andra författare skräms med spöken och drakar, är det otäcka i Rittas böcker sådant som finns på riktigt – gäng, pedofiler, mobbare, kriminella. I senaste boken, Han kallar sig Esmeralda, kommer huvudpersonen Selena i kontakt med en ”schysst tjej” på nätet…
Förutom att skriva är Ritta ofta ute i skolorna och pratar om sina böcker. Det tycker hon är superkul:
- Det är så roligt, och jag kan prata hur länge som helst. Då är det ju toppen att vara i en klass, de kan ju inte göra annat än att sitta där!
Ritta skrattar, vilket hon gör ofta. Det är lite svårt att förstå att en människa som verkar så genuint glad och snäll helst skriver om gruvliga brott.

Varför blev du författare?
– Det bara bubblar av historier i huvudet på mig! Jag har alltid älskat att skriva, och hade inte en tanke på att jag någonsin skulle kunna lära mig skriva på mitt nya språk, svenska!

Gör du/har du gjort något annat än att skriva böcker?
– O ja. När jag kom till Sverige städade jag på hotell. Sedan pluggade jag på universitetet, och sedan arbetade jag i många år som chef för krav- och inkassoavdelningen på två olika bostadsföretag. Då fick jag se mycket – tufft men inspirerande.

Berätta om en person i dina böcker.
– Afrodite. Henne gillar jag. Hon är en sådan som har bestämt sig för att hjälpa människor – hon har kanske den där superkraften som jag skulle vilja ha?
– Afrodite ger sig aldrig. Hon vill göra det som är rätt, även om det kostar.
– Det blev sex böcker om Afrodite, men sedan fick det räcka. Usch så mycket hon har fått vara med om! Men jag har varit noga i böckerna att låta henne vara mänsklig, och visa på efterspelen som blir efter ett brott. Hon går hos psykolog, drömmer mardrömmar, ska vittna i en rättegång och så vidare. Men nu får hon vara ifred och växa upp!

Hur kommer du på vad du ska skriva om?
– Jag läser tidningen! Det som händer på riktigt är det som inspirerar mig.
Kanske är det därför mina böcker är så skrämmande. Visst händer det mycket läskigt i Harry Potter också, men där känner man ju att det är fantasi. Här vet man att det har hänt och kan hända på riktigt
– Vissa scener försöker jag att inte vara så tydlig med, med våld och sex. Man kan läsa lite mellan raderna – ju äldre man blir, desto mer begriper man. Men jag är inte ute efter att chocka, jag vill inte vara för tydlig.

Har du nån särskild inspirationskälla?
– Det är verkligheten. De flesta brott som jag skriver om har hänt i verkligheten, men jag spinner så klart vidare på det. Som i Afrodite och hämnden, då var det en kille som blivit misshandlad av ett tjejgäng. Han tyckte det var fruktansvärt pinsamt och ville inte anmäla.
– Till Jonsson & Jonzon-böckerna fick jag idén när min väninna skildes – jag började fundera på hur en sådan tillvaro skulle vara, om jag skulle vara 13 år och mina föräldrar skulle skilja sig.

Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag läser väldigt mycket, vill hålla mig à jour med vad mina kollegor skriver om. Det är ju katastrof om jag skriver om ett tema – och så kommer en annan bok med precis samma. Så där försöker jag ha koll.

– Jag är ute och promenerar mycket, försöker styrketräna så att axlarna och nacke ska palla med några år till framför dator. Sedan älskar jag att se på film, både hemma och ute på stan, och så umgås jag med min familj och mina vänner. Oj! Det där sista borde jag ju sagt först! Det är ju det viktigaste.

Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
– Jag brukar inte göra det, faktiskt. När jag börjar skriva har jag en synops, en ganska detaljerad plan kan man säga, vad som ska hända i boken. Går det trögt med något kapitel kan jag hoppa till nästa.
– Sedan är ju vissa saker tuffare än andra att skriva. Då får jag spara det till någon dag då jag känner att ”nu orkar jag med det”. Som att skriva om vissa passager i Eviga glömskans allé… det handlar ju om min mamma, min smarta underbara mamma som alltid har ställt upp, som blev dement. Det gör ont. Eller hur man känner när man inser att man måste avliva sin hund… det kan jag inte bara skriva hur som helst, det måste jag samla kraft inför. Samma sak med Fanny i Han kallar sig Esmeralda – att gå in i Fannys tankar, när hon är ensam där i källaren, det var tufft.

Vad är det roligaste med att skriva böcker?
– När huvudpersonerna börjar leva sitt eget liv. Ibland börjar de göra saker som jag inte vill att de ska göra. Som Leo i En farlig vän, när han snor något hade jag tänkt mig att han skulle få dåligt samvete, men inte. Leo får en kick, han blir lite hög av det. Så det är det roligaste, när de börjar bete sig. Det är när jag är där som det blir rusigt roligt att skriva.

Vad är det svåraste med att skriva böcker?
– Slutfasen, när jag läser igenom – då tycker jag allt är jättedåligt, och vet att folk kommer att skratta åt det jag gjort. Det är hemskt!

Har du några råd till den som vill bli författare?
– Läs mycket! Det gjorde jag. Och läs och titta efter knepen – hur gestaltas olika saker?
– Fundera över dina favoritböcker, sådana du kan läsa om och om igen – varför är de så bra? Vad är det du tycker om? Hur gör författaren för att vara så fängslande?
– Och öva på att skriva. Skriv för skojs skull, försök fånga olika situationer. Om du ser en solnedgång – beskriv den, hur ser det ut, vad får den dig att tänka på. Använd alla sinnen – hur det låter, ser ut, känns…

Du har vunnit Spårhunden två gånger!
– Ja, det är mäktigt. Första gången var helt otroligt, jag bara grät och tackade alla som på Oscarsgalan och bar mig åt. Bilderna från prisutdelningen gick inte att använda.
– Jag började gråta redan när jag var nominerad, jag tyckte det var en sådan jätteära. Men jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle vinna.
– Men jag grät lika mycket andra gången. Eviga glömskans allé ligger mig så varmt om hjärtat. Jag tycker att det är min bästa bok, jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna skriva något så bra. Jag trodde det var omöjligt att vinna två gånger, men om det var med någon bok jag skulle göra det med är det den här.

En farlig vän var den första lättlästa boken som varit nominerad någonsin. Är det roligt att skriva lättläst?
– Ja, roligt men ruskigt svårt. Men jag jobbar med väldigt duktiga redaktörer. Jag gick en kurs i att skriva lättläst för flera år sedan, och nu har jag skrivit några sådana böcker.
– Lättläst funkar ju för många, för de som är nya i Sverige, och de som tycker det är jobbigt att läsa i största allmänhet.