Select the search type
  • Site
  • Web
Search
 


Hur kan myggor hitta oss

- allt som ingår i livet är intressant för barn.

Om författaren Pernilla Stalfelt

Foto på Pernilla Stalfelt

På hyllorna stod provrör med bajs. Ibland kom någon sjuksköterska och rörde i det, det var en konstig och spännande upplevelse, berättar Pernilla Stalfelt, författare till bl a Bajsboken, Dödenboken och Hårboken när jag träffar henne för en intervju.

Pernilla har föreslagit att vi ska ses i caféet på Stockholms Stadsmuseum, förhoppningsvis ska det vara tillräckligt lugnt för ett samtal.
- Man kan väl säga att jag hade en ganska vetenskaplig barndom. Mamma är läkare och som barn fick jag ofta följa med till sjukhuset.
Pernilla har många strängar på sin lyra. Tidigt fanns drömmen om att bli skådespelare men efter två försök att komma in på scenskolan blev det istället konstskola. Under en period hade hon konstnären Claes Jurander 1) som lärare och hans uppmuntrande ord betydde mycket.
- Han trodde på mig, och det var otroligt värdefullt. Man måste tro på sig själv om man ska göra en bok, säger Pernilla med eftertryck men tillägger, åtminstone låtsas tro ? har jag svårt med självkänslan får jag avhandla det på söndagar!
Uppmuntran har Pernilla också fått av sin pappa. I början hade jag inte klarat mig en millimeter utan hans stöd, erkänner hon.

Även om teatern lockade så har text- och bildskapandet alltid funnits där som en självklarhet. Tidigt började hon illustrera sina texter. När sen Barbro Lindgrens böcker om Loranga kom fanns bara känslan där i kroppen att "så där vill jag också göra!".
- Om jag lyckas vara en igångsättare för folks tankar då känner jag mig jättenöjd, säger hon.
Inspiration till böckerna om döden, kärleken, bajs, hår och kroppsvätskor har Pernilla hämtat från konstens värld. Barn är jätteintresserade av sånt, liksom spöken, säger hon. Konceptuellt finns ju både spöken och änglar. Trots att ingen sett dem finns det massor med bilder.
Pernilla är mån om att varje bok ska ha sin egen speciella kostym, inte massproduceras. En idé till en ny bok kan hon få när hon åker buss, eller på kvällen när hon lagt sig. Det händer också att hon vaknar mitt i natten, därför finns penna och papper alltid vid sängen.
När idén väl finns där börjar hon intervjua barn och vuxna. Som när Dödenboken började ta form och Pernilla bad folk berätta allt de visste om döden. Vid samtal om sådana ämnen är det mycket som kommer upp. Pernilla berättar att barnen ville prata om självmord och vad det är som gör att en människa kan mörda en annan människa. När man träffas kan man diskutera sådant, till skillnad från om ett barn läser det i en bok. Av den anledningen undviker Pernilla att göra sådana associationer i böckerna. Döden i sig är hemsk så det räcker, säger hon och tillägger att barn accepterar ofantligt mycket om man bara bemöter deras frågor med respekt. Som vuxen är det viktigt att man har ett öppet förhållningssätt, att man visar att man kan prata om allting och att man - även som vuxen - kan vara intresserad av allt.
En stor roll har syskonbarnen spelat. När de var små berättade Pernilla spökhistorier som de sen har illustrerat tillsammans. I att få del av de unga människorna begreppsvärld har också alla möten med barn på Moderna Muséet spelat en stor roll. Det händer att förlagen vill korrigera texterna. De vill så gärna att det ska vara fullständiga meningar, grammatiskt rätt uppbyggda, men då får jag vara bestämd för skulle man ändra ordföljden, då blir det något helt annat, säger Pernilla bestämt.
Pernilla arbetar ofta så att bilderna i hennes böcker ska göra situationen tydligare. Ett spel uppstår mellan text och bild som i sig skapar ett påstående, ett slags förtydligande, allt beroende på sammanhanget. Men hon kan också välja att låta bilden bli övertydlig och en befriande humor, kantad med en filosofisk dimension, uppstår.
Hon gillar att arbeta med olika material och gör till synes enkla bilder, basen är ofta akvarell som sedan kompletteras med färgpennor och tusch. Vissa illustratörer jobbar jättemycket med sina bilder trots att de får fruktansvärt dåligt betalt, berättar hon. Själv lägger hon hellre den tiden på sina konstbilder.

De många strängarna slår an flera drömmar, en är att få ett stipendium som tillåter Pernilla att hyra en målarateljé ett år och sen måla på heltid, gå in för konstbilderna som kräver en helt annan insats än illustrationerna. Att måla kräver mycket träning, det är som gymnastik, säger hon, man måste hela tiden öva.
Två animerade kortfilmer har det också blivit, det skulle gärna få bli fler om tid och pengar fanns, liksom att göra en vuxenbok, ett diktverk och så ett tv-program, för och med barn. Hon vill utgå från barnens egna frågor; som varför ler inte kaniner, eller hur kan myggor hitta oss. Barn är så bra på att hitta andra infallsvinklar, där har vi vuxna en hel del att lära, säger Pernilla och vi enas om att nog är det bra mycket roligare att vara människa om man kan ha det där förundrande perspektivet inför tillvaron.

Trots att Pernillas böcker säljer bra och är översatta till danska, norska, tyska, engelska och holländska kan hon inte försörja sig på sitt författarskap. Hon arbetar även som museipedagog vid Moderna Muséet i Stockholm. Under guidningarna är hon mån om att inte tvinga på barnen ett visst vedertaget synsätt. Det räcker med att fråga vad de ser och barn har så mycket att berätta, säger hon.
- Jag vet inte hur bra det egentligen är att skydda barn från otäcka bilder som visas på tv etc. Det kan bli en chock för dem den dag de ska konfronteras med verkligheten. Betydligt viktigare är det att vuxna hjälper barnen bearbeta det de ser och hör.

 

Pernilla Stalfelt, född 1962, bosatt i Stockholm

Har gett ut följande böcker på Eriksson & Lindgren förlag:
Färgerna, 2008
Maskboken mittimellan, 2007
Köttbullematchen, 2006
Läskiga boken, 2003
Våldboken, 2005
Stora maskboken, 2002
Kärleksboken, 2001
Lika som bär, 2001
Dödenboken, 1999
Lilla maskboken, 1998
Bajsboken, 1997
Hårboken, 1996
Lokvargen, 1998. Tillsammans med Calle Stalfelt
Fickspöken,

Rabén & Sjögren
Fisksaga, 2001
Gubben som grät, 2003
Kameleonten Kamilla, 2006

Text och foto: Christina Leijon

1) Claes Jurander, konstnär och illustratör (professor i måleri vid institutionen för fri konst på Konstfack 1992-97). Undervisar i bild- och filmkonst)

-1