Mitt under andra världskriget föddes jag i Göteborg, en liten tjock och snäll bebis som inte gjorde mycket väsen av sig. Satte man mig på en kudde, så satt jag kvar där. Och tittade.
Så blev jag större och fick mer att titta på.
En höstdag satt jag vid min storasysters skrivbord och dinglade med mina spinkiga ben och långa flätor. Jag skulle just börja på en av mina allra första hemläxor, men jag skulle också få vara med om ett under. Det var Läsebok för de små, första skolåret, som skulle förmedla underverket. För visst är det väl ett underverk varje gång de där små svarta krumelurerna som vi kallar bokstäver genom nån sorts magisk process blir till bilder inne i huvudet?
Inte var det nån speciellt fantasieggande text jag läste. Den handlade om bokstaven B, om Brita som köpte bullar i butiken, så att pappa fick bullar till sitt kaffe när han kom hem. "Bullarna i en påse", "färska bullar till kaffet"... De där bullarna blev så levande för mig. Blänkande, guldglänsande, doftande av kardemumma och kanel, glittrande av pärlsocker. Jag blev så bullsugen att jag var tvungen att gå ut i köket och glutta i mammas kakburkar. Tomma gapade de. Det enda jag hittade var ett paket Mariekex. De kunde inte alls mäta sig med fantasins bullar. Det var synd att jag inte hunnit till tje-ljudet eller till x. Då skulle nog kexen smakat bättre!
Det var så det började. Fantasins bullar gjorde mig till slav under bokstävernas magi.
Nej, det är fel! Jag blev i stället härskare över de små svarta krumelurerna. Aldrig mer behövde jag vara ensam. Böckerna öppnade världen, allt fanns där, jag var fri!
Så småningom upptäckte jag också att med bokstävernas hjälp kunde jag fånga ögonblick, förändra dem, skapa ny tid, tid som aldrig hade funnits. Skriva!
Jag är född på 40-talet, bara lite äldre än Pippi Långstrump. En dag när jag fått pengar av min snälla morfar, klev jag blygt in i en tobaks- och pappershandel på Linnégatan och bad att få köpa Pippi Långstrump i Söderhavet. Expediten spände ögonen i mig och sa: "SÅDANA böcker har vi verkligen inte!" Ja, det tog sin tid innan Pippi blev hela Sveriges, ja nästan hela världens favorit. Till en början tyckte många vuxna att hon var alldeles för farlig.
Men som tur var fanns det andra sätt att få lära känna Pippi. Nån gång i slutet på 40-talet visade min storasyster mig vägen till en skattkammare. Vi gick Linnégatan mot Järntorget, sneddade genom det mörka Haga, kom till Dicksonska folkbiblioteket på Södra Allégatan och klättrade uppför trappan till barnavdelningen. Där var skattkammaren.
På hyllorna stod röda böcker och gröna böcker. De röda var "roliga" böcker och av dem fick man bara låna två, av de gröna fick man låna hur många man ville. Så de kunde väl knappast vara så roliga då? De röda var skönlitteratur, de gröna facklitteratur. Två dagar måste gå mellan det att denna skattkammare öppnades för våra hungriga sinnen.
Men det var verkligen en skattkammare, en gyllene skattkammare. Bakom de där röda och gröna ryggarna fanns hela världen, och inte bara världen här och nu, utan världen på medeltiden, på stenåldern, vikingatiden, framtiden, fantasins värld! Allt fanns. Det var bara att öppna böckerna, känna den speciella, lite dammiga bibliotekslukten, börja läsa - och stiga ut i en annan värld. Visst var det som trolleri! Och alla nya vänner jag fick där, vänner som var mycket äventyrligare än jag: Inte bara Pippi Långstrump, utan alla Astrid Lindgren-barnen som det ena efter det andra dök upp mellan bokpärmar, Bullerbybarnen, Nils Karlsson Pyssling, Kajsa Kavat. Och Gösta Knutssons Nalle Lufs och Pelle Svanslös, Tove Janssons Muminfamilj.
Min syster var sex år äldre än jag och hade sina egna vänner. Utan böckernas värld hade jag varit mycket ensam när jag var liten. Det fanns inga barn i min ålder alldeles i närheten. Men jag lyfte blicken och såg allt längre bort från min kudde och min bok, med blyga men nyfikna ögon. På kvällarna kikade jag på lägenheterna på andra sidan gatan. Jag kunde se dem upplysta som akvarier, såg människorna därinne, hur de rörde sig, att de talade med varandra. Men vad sa de? Varför såg den där mamman så arg ut? Varför hade pojken gömt sig bakom gardinen? Tänk, om jag skulle kunna fantisera ihop deras liv? Tänk om jag skulle kunna bli författare...
Malin och Tina
På dagen gick jag till köksfönstret och tittade ut. På en bakgård tvärs över kvarteret kunde jag se barn som lekte. Bland barnen fanns en ljushårig flicka som verkade jämngammal med mig. Runt henne flockades alla de yngre barnen. Hon styrde och ställde, delade in dem i grupper, palade och bestämde lekar. Jag var fascinerad av henne. Hon verkade så helt olik mig.
Och när jag började i tredje klass i folkskolan, så hände det fantastiska att jag blev klasskamrat med den här flickan. Och mer till, vi blev bästa vänner. Hon hette Mona. Hon var tuff och självständig, påhittig och populär. Hon var min motsats! Hon lärde mig mycket: Att kasta tvåboll och hoppa dubbelrep och - viktigast av allt - att säga emot de vuxna. Men jag kunde lära henne en del också: Att det fanns böcker som kunde öppna nya världar, att man kunde bolla även med fantasier. Och då kunde man klara av många fler än två! Vi förblev vänner, ja, vi är fortfarande bästa vänner.
33 år efter det att Mona och jag möttes läste jag en annons i Göteborgsposten. Bokförlaget Opal ville få tag i nya författare och utlyste en barnbokstävling på temat vänskap. Då var det som om två flickor flyttade in i mitt huvud. De var 11 år, hette Malin och Tina och var bästa vänner. Malin var stadig och lugn, blyg och eftertänksam, ganska ensam om hon inte hade haft Tina. Tina var populär och idérik, ombytlig och livlig. De där två flickorna behövde varandra, och just för att de var så olika hände mycket emellan dem som satte i gång berättelsens väv.
Jag sände in mitt tävlingsbidrag, min berättelse om Malin och Tina till förlaget i juni 1983. Sen vilade de två flickorna ganska lugnt i mitt huvud över sommaren och jag gick inte och drömde några livliga drömmar om vinster och framgångar. I september blev jag uppringd av Opals redaktör och fick veta att min berättelse vunnit tävlingens första pris. Jag blev så glad att jag nästan började flyga och frågan är väl om jag landat riktigt sen dess.
Att jag skrev berättelser som på sätt och vis handlade om Mona och mig själv (fast det hade jag inte förstått när jag skrev!), var kanske inte så underligt, inte heller att jag skrev om hur det kändes att klippa av sig flätorna och vara olyckligt kär (som i den tredje Maria-boken, "En annan Maria") för det hade jag ju varit med om själv, inte heller var det konstigt att det dök upp barn som liknade mina egna i berättelserna, men varför började jag skriva om spöken och gastar, havsfolk och spökskepp? Inte tror jag väl på sånt? Eller?
Det hände något med mig när jag flyttade hit ut till Hönö i sydligaste Bohuslän eller kanske nån gång när jag var ute och seglade längs bohuskusten. Jag tror att jag fick nya ögon, nya öron?I skymningen kan en säl se ut som något helt annat, suckarna och tjuten från stormen i höstnatten kommer kanske inte från vinden, skeppet som anas i dimman är nog ingen vanlig båt?
Moster Edit
En ny person trängde sig in i mig, krävde plats. Hon heter moster Edit, är död sedan 1918 och tror benhårt på alla dessa mystiska varelser, som jag själv varken sett eller hört. Men moster Edit vet att de finns och hon har varit med om mycket. Därför har jag kunnat berätta hennes historier om allt kusligt som hände i Bohuslän förr i tiden. Tre böcker har det blivit, Vågorna viskar, Det lyser i mörkret och Honung och mareld. När jag skrev ner hennes minnen i Honung och mareld fick jag en överraskning: Edit hade en okänd storasyster, Alma, som rymde till sjöss och hamnade i Marocko på 1840-talet. Nu är det Alma som berättar om sitt spännande liv för mig! Och kanske så småningom för dig?
"Vilken är din bästa bok?
"Vilken är din bästa bok?" frågar barn mig ibland. Egentligen går det ju knappast att svara på den frågan. För en åttaåring som längtar efter kompisar är nog Lyckans gränd bäst, för en ressugen tonårstjej passar Atinas resa bättre och den som vill ha spökhistorier gillar nog Gengångare, Spökskeppet i dimman och Bröderna mest. Förutom moster Edits historier kanske. Men vilken är bäst för mig själv? Kan jag verkligen säga det? Ja, kanske ändå. Jag har skrivit en bok som heter Havets hemligheter som handlar om en liten havsflicka som kommer upp på land, får vänner och fiender, blir förälskad och till sist måste återvända ner i havets djup. Att jag gillar den speciellt mycket beror nog på att den handlar så mycket om känslor, om vänskap och ensamhet, om kärlek och svartsjuka. Jag har ju aldrig mött några havsmänniskor, men ensam har jag varit och svartsjuk också. Och kärlek och vänskap, det vet jag också vad det är!
Men den bok som var allra roligast att skriva var nog Tjottar och fiskarungar, en bok om barn på Hönö på 1920-talet. Innan jag började skriva pratade jag med äldre hönöbor om hur de haft det som små. Jag trodde att de skulle berätta om hur svårt och fattigt det varit när de var barn, men aj, vad jag bedrog mig. De ville ju bara berätta om hur roligt de haft det och om hur knasiga en del sommargäster varit. Därför kom den boken att handla om mycket äventyr och rackartyg och om åtminstone en knasig sommargäst, faster Ingeborg, kallad Satmaran. Boken är den första av de fyra böckerna om Maria, en flicka som på sätt och vis är jag själv, sådan jag skulle ha varit om jag blivit född på Hönö i början av 1900-talet. Tänk, då skulle jag precis som Maria gör i Mitt i havet, ha arbetat som lärarinna på Pater Noster, en liten fyrö långt utanför Marstrand. Hade jag vågat?
Det arbete jag har nu i verkligheten är fantastiskt roligt. Att fantisera och berätta, att låtsas och leka, att minnas och fråga, att läsa och skriva. Det känns som ett ständigt pågående äventyr. Hoppas du vill läsa några av mina böcker och vara med om mina äventyr!
Text: Britt Engdal