"Allt går att laga med silvertejp". Det är skolvaktmästare Tores motto. Tillsammans med barnen Klara och Otto löser han kluriga mysterier. Läs intervjun med författarna Christina och Micke  »

 

 
Select the search type
  • Site
  • Web
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Foto på Britt Engdal

Mitt under andra världskriget föddes jag i Göteborg, en liten tjock och snäll bebis som inte gjorde mycket väsen av sig. Satte man mig på en kudde, så satt jag kvar där. Och tittade.

Så blev jag större och fick mer att titta på.

En höstdag satt jag vid min storasysters skrivbord och dinglade med mina spinkiga ben och långa flätor. Jag skulle just börja på en av mina allra första hemläxor, men jag skulle också få vara med om ett under. Det var Läsebok för de små, första skolåret, som skulle förmedla underverket. För visst är det väl ett underverk varje gång de där små svarta krumelurerna som vi kallar bokstäver genom nån sorts magisk process blir till bilder inne i huvudet?

Inte var det nån speciellt fantasieggande text jag läste. Den handlade om bokstaven B, om Brita som köpte bullar i butiken, så att pappa fick bullar till sitt kaffe när han kom hem. "Bullarna i en påse", "färska bullar till kaffet"... De där bullarna blev så levande för mig. Blänkande, guldglänsande, doftande av kardemumma och kanel, glittrande av pärlsocker. Jag blev så bullsugen att jag var tvungen att gå ut i köket och glutta i mammas kakburkar. Tomma gapade de. Det enda jag hittade var ett paket Mariekex. De kunde inte alls mäta sig med fantasins bullar. Det var synd att jag inte hunnit till tje-ljudet eller till x. Då skulle nog kexen smakat bättre!
Det var så det började. Fantasins bullar gjorde mig till slav under bokstävernas magi.

Nej, det är fel! Jag blev i stället härskare över de små svarta krumelurerna. Aldrig mer behövde jag vara ensam. Böckerna öppnade världen, allt fanns där, jag var fri!
Så småningom upptäckte jag också att med bokstävernas hjälp kunde jag fånga ögonblick, förändra dem, skapa ny tid, tid som aldrig hade funnits. Skriva!

Jag är född på 40-talet, bara lite äldre än Pippi Långstrump. En dag när jag fått pengar av min snälla morfar, klev jag blygt in i en tobaks- och pappershandel på Linnégatan och bad att få köpa Pippi Långstrump i Söderhavet. Expediten spände ögonen i mig och sa: "SÅDANA böcker har vi verkligen inte!" Ja, det tog sin tid innan Pippi blev hela Sveriges, ja nästan hela världens favorit. Till en början tyckte många vuxna att hon var alldeles för farlig.

 

Men som tur var fanns det andra sätt att få lära känna Pippi. Nån gång i slutet på 40-talet visade min storasyster mig vägen till en skattkammare. Vi gick Linnégatan mot Järntorget, sneddade genom det mörka Haga, kom till Dicksonska folkbiblioteket på Södra Allégatan och klättrade uppför trappan till barnavdelningen. Där var skattkammaren.

På hyllorna stod röda böcker och gröna böcker. De röda var "roliga" böcker och av dem fick man bara låna två, av de gröna fick man låna hur många man ville. Så de kunde väl knappast vara så roliga då? De röda var skönlitteratur, de gröna facklitteratur. Två dagar måste gå mellan det att denna skattkammare öppnades för våra hungriga sinnen.

Men det var verkligen en skattkammare, en gyllene skattkammare. Bakom de där röda och gröna ryggarna fanns hela världen, och inte bara världen här och nu, utan världen på medeltiden, på stenåldern, vikingatiden, framtiden, fantasins värld! Allt fanns. Det var bara att öppna böckerna, känna den speciella, lite dammiga bibliotekslukten, börja läsa - och stiga ut i en annan värld. Visst var det som trolleri! Och alla nya vänner jag fick där, vänner som var mycket äventyrligare än jag: Inte bara Pippi Långstrump, utan alla Astrid Lindgren-barnen som det ena efter det andra dök upp mellan bokpärmar, Bullerbybarnen, Nils Karlsson Pyssling, Kajsa Kavat. Och Gösta Knutssons Nalle Lufs och Pelle Svanslös, Tove Janssons Muminfamilj.

Min syster var sex år äldre än jag och hade sina egna vänner. Utan böckernas värld hade jag varit mycket ensam när jag var liten. Det fanns inga barn i min ålder alldeles i närheten. Men jag lyfte blicken och såg allt längre bort från min kudde och min bok, med blyga men nyfikna ögon. På kvällarna kikade jag på lägenheterna på andra sidan gatan. Jag kunde se dem upplysta som akvarier, såg människorna därinne, hur de rörde sig, att de talade med varandra. Men vad sa de? Varför såg den där mamman så arg ut? Varför hade pojken gömt sig bakom gardinen? Tänk, om jag skulle kunna fantisera ihop deras liv? Tänk om jag skulle kunna bli författare...

Malin och Tina

På dagen gick jag till köksfönstret och tittade ut. På en bakgård tvärs över kvarteret kunde jag se barn som lekte. Bland barnen fanns en ljushårig flicka som verkade jämngammal med mig. Runt henne flockades alla de yngre barnen. Hon styrde och ställde, delade in dem i grupper, palade och bestämde lekar. Jag var fascinerad av henne. Hon verkade så helt olik mig.

Och när jag började i tredje klass i folkskolan, så hände det fantastiska att jag blev klasskamrat med den här flickan. Och mer till, vi blev bästa vänner. Hon hette Mona. Hon var tuff och självständig, påhittig och populär. Hon var min motsats! Hon lärde mig mycket: Att kasta tvåboll och hoppa dubbelrep och - viktigast av allt - att säga emot de vuxna. Men jag kunde lära henne en del också: Att det fanns böcker som kunde öppna nya världar, att man kunde bolla även med fantasier. Och då kunde man klara av många fler än två! Vi förblev vänner, ja, vi är fortfarande bästa vänner.

33 år efter det att Mona och jag möttes läste jag en annons i Göteborgsposten. Bokförlaget Opal ville få tag i nya författare och utlyste en barnbokstävling på temat vänskap. Då var det som om två flickor flyttade in i mitt huvud. De var 11 år, hette Malin och Tina och var bästa vänner. Malin var stadig och lugn, blyg och eftertänksam, ganska ensam om hon inte hade haft Tina. Tina var populär och idérik, ombytlig och livlig. De där två flickorna behövde varandra, och just för att de var så olika hände mycket emellan dem som satte i gång berättelsens väv.

Jag sände in mitt tävlingsbidrag, min berättelse om Malin och Tina till förlaget i juni 1983. Sen vilade de två flickorna ganska lugnt i mitt huvud över sommaren och jag gick inte och drömde några livliga drömmar om vinster och framgångar. I september blev jag uppringd av Opals redaktör och fick veta att min berättelse vunnit tävlingens första pris. Jag blev så glad att jag nästan började flyga och frågan är väl om jag landat riktigt sen dess.

Att jag skrev berättelser som på sätt och vis handlade om Mona och mig själv (fast det hade jag inte förstått när jag skrev!), var kanske inte så underligt, inte heller att jag skrev om hur det kändes att klippa av sig flätorna och vara olyckligt kär (som i den tredje Maria-boken, "En annan Maria") för det hade jag ju varit med om själv, inte heller var det konstigt att det dök upp barn som liknade mina egna i berättelserna, men varför började jag skriva om spöken och gastar, havsfolk och spökskepp? Inte tror jag väl på sånt? Eller?

Det hände något med mig när jag flyttade hit ut till Hönö i sydligaste Bohuslän eller kanske nån gång när jag var ute och seglade längs bohuskusten. Jag tror att jag fick nya ögon, nya öron?I skymningen kan en säl se ut som något helt annat, suckarna och tjuten från stormen i höstnatten kommer kanske inte från vinden, skeppet som anas i dimman är nog ingen vanlig båt?

Moster Edit

En ny person trängde sig in i mig, krävde plats. Hon heter moster Edit, är död sedan 1918 och tror benhårt på alla dessa mystiska varelser, som jag själv varken sett eller hört. Men moster Edit vet att de finns och hon har varit med om mycket. Därför har jag kunnat berätta hennes historier om allt kusligt som hände i Bohuslän förr i tiden. Tre böcker har det blivit, Vågorna viskar, Det lyser i mörkret och Honung och mareld. När jag skrev ner hennes minnen i Honung och mareld fick jag en överraskning: Edit hade en okänd storasyster, Alma, som rymde till sjöss och hamnade i Marocko på 1840-talet. Nu är det Alma som berättar om sitt spännande liv för mig! Och kanske så småningom för dig?

"Vilken är din bästa bok?

"Vilken är din bästa bok?" frågar barn mig ibland. Egentligen går det ju knappast att svara på den frågan. För en åttaåring som längtar efter kompisar är nog Lyckans gränd bäst, för en ressugen tonårstjej passar Atinas resa bättre och den som vill ha spökhistorier gillar nog Gengångare, Spökskeppet i dimman och Bröderna mest. Förutom moster Edits historier kanske. Men vilken är bäst för mig själv? Kan jag verkligen säga det? Ja, kanske ändå. Jag har skrivit en bok som heter Havets hemligheter som handlar om en liten havsflicka som kommer upp på land, får vänner och fiender, blir förälskad och till sist måste återvända ner i havets djup. Att jag gillar den speciellt mycket beror nog på att den handlar så mycket om känslor, om vänskap och ensamhet, om kärlek och svartsjuka. Jag har ju aldrig mött några havsmänniskor, men ensam har jag varit och svartsjuk också. Och kärlek och vänskap, det vet jag också vad det är!

Men den bok som var allra roligast att skriva var nog Tjottar och fiskarungar, en bok om barn på Hönö på 1920-talet. Innan jag började skriva pratade jag med äldre hönöbor om hur de haft det som små. Jag trodde att de skulle berätta om hur svårt och fattigt det varit när de var barn, men aj, vad jag bedrog mig. De ville ju bara berätta om hur roligt de haft det och om hur knasiga en del sommargäster varit. Därför kom den boken att handla om mycket äventyr och rackartyg och om åtminstone en knasig sommargäst, faster Ingeborg, kallad Satmaran. Boken är den första av de fyra böckerna om Maria, en flicka som på sätt och vis är jag själv, sådan jag skulle ha varit om jag blivit född på Hönö i början av 1900-talet. Tänk, då skulle jag precis som Maria gör i Mitt i havet, ha arbetat som lärarinna på Pater Noster, en liten fyrö långt utanför Marstrand. Hade jag vågat?

Det arbete jag har nu i verkligheten är fantastiskt roligt. Att fantisera och berätta, att låtsas och leka, att minnas och fråga, att läsa och skriva. Det känns som ett ständigt pågående äventyr. Hoppas du vill läsa några av mina böcker och vara med om mina äventyr!

Text: Britt Engdal

 

Britt

 

Engdal


Intervju med Britt Engdal 030521
av Hanne Hagelin, Jennie Leffler, Matilda Olsson, Robin Gustavsson, Värsås


Vilken bok tycker du är bäst av dem du har skrivit?
Det är svårt att säga, men Havets hemligheter, tror jag. Det är i alla fall den som står mitt eget hjärta närmast. Det beror nog på att det finns så mycket känslor i den berättelsen, vänskap och ensamhet, kärlek och svartsjuka. Fastän den boken handlar om något så märkligt som en liten flicka som är född på havets botten, så känner jag mig väldigt hemma i den, eftersom den handlar om känslor som är viktiga för mig själv.

Hur många böcker har du skrivit?
Tjugofem stycken.

Vad gör du på fritiden?
Jag tycker väldigt mycket om att läsa. Det kan kännas som ett riktigt trolleri när man kommer in i en bok och hamnar i en ny värld, tycker jag. Jag promenerar mycket också, men då går jag ofta och funderar på vad jag ska skriva samtidigt, så det är ju egentligen ingen riktig fritid. På sommaren brukar jag segla i Bohuslän med min man och då får jag också många idéer. Att träffa min familj och mina vänner är bland det viktigaste för mig. Förr ledde jag en amatörteatergrupp för barn, men det har jag slutat med.

Är det kul att skriva böcker?
Ja, det är jättekul att skapa något själv, se en ny verklighet växa fram.

Vilken är din älsklingsfärg?
Blå, som havet och himmelen.

Vilken är din favoriträtt?
Lammstek och potatisgratäng, kanske. Men jag är förtjust i mat över huvud taget, både att äta den och laga den.

Var är du född?
I Göteborg.

Vad gjorde du innan du blev författare?
Jag arbetade som bibliotekarie i 25 år, men jag har också lärarutbildning och har arbetat en del som lärare.

Hur blev du författare?
Jag har alltid tyckt mycket om att läsa, och att bli författare var en av mina tidigaste drömmar. Men jag drömde om att bli konstnär också, för jag tecknade och målade mer än jag skrev. När jag var 42 år råkade jag få syn på en annons om en författartävling. Då var det som om två flickor flyttade in i mitt huvud och började leva där. Om dem skrev jag berättelsen Malin och Tina. Och jag vann! Det var kanske mest en slump, men oj, vad glad jag blev. Sen fortsatte jag skriva, om julgranar och suddgummin, om gengångare och tomtenissar, om hundar och sälar? Om allt möjligt!

Böcker som Britt Engdal skrivit= bibliografi

Fyrvaktarens käpp

Svarta sekunder

Böckerna om Malin och Tina -två väldigt olika kompisar som hittar på en massa:
Malin och Tina, 1984
Vi vill leva, 1985
Granräddningen, 1986
Vem gillar du, Malin?, 1989
Gänget på stranden, 1991

Omslag till Havets hemligheter

Mer om allt mystiskt och spännande som man trodde på förr i Bohuslän kan du läsa i:
Gengångare, 1992
Spökskeppet i dimman, 1993
Vågorna viskar, 1995
Bröderna, 1997
Havets hemligheter, 1998
Det lyser i mörkret, midvintersagor från Bohuslän, 1999
Honung och mareld, 2002
Men läs inte de hemskaste historierna när du är ensam hemma och vinden viner runt huset!

Böcker som handlar om verkligheten nu:
Höra hemma, 1987
Lyckans gränd, 1991
Bella-Fia, ett hundmysterium, 2002

Tjottar och fiskarungar, 1992, om Maria på Hönö för 80 år sedan.
Mer om Maria (som också liknar mig!) kan man läsa i
Flyttfågel, 1994
En annan Maria, 1997
Mitt i havet, 2000

Atinas resa, 1995, handlar om sextonåriga Atinas spännande upplevelser på KretaGasten på Stenskär: spökhistorier på teckenspråk, 1996
De döda barnens jämmer : spökhistorier på teckenspråk, 1996

Hannas hemliga sommar, 1995 (min enda bilderbok med fina bilder av Tina Jerkenstam)

Omslag till Månens sång

Ulf Hårdes saga, 1999, en berättelse från vikingatiden
Dora och drakringen, 2001, en spökhistoria från vikingatiden om Dora, som Ulf Hårde räddade
Månens Sång, en berättelse från stenåldern, 2003

Skuggor och slånbärsblom, 2004. Om Robin som får veta 70 år gamla hemligheter

Leila, flickan som inte fanns

Röd måne, 2005
Den magiska flätan, 2005
Kampen om klenoden, 2006
Månflickan och främlingen, 2007
Axels krig, 2008
Monster i mörkret, 2009
Leila, flickan som inte fanns, 2009
När natten är som mörkast, 2009

-1