Inger berättar om Inger
Jag är (och har alltid varit) en ganska glömsk, ganska slarvig och ganska glad person som lever mycket i min egen värld. Jag utnyttjar transportsträckor och väntetider (gärna vid hållplatser) till drömmar, fantasier och reflektioner, oftast komiska sådana. Det är väl kanske ett sätt för mig att resa i tanken, att snabbt och billigt sticka iväg från en inrutade vardag med jobb, dagishämtning, matlagning och tvättstuga.
Det här med att skriva är dock ganska nytt. Jag gillar egentligen inte så mycket att skriva utan föredrar att lyssna till berättelser och/eller att berätta själv.
Idèn att skriva en barnbok, kom när jag fick min yngste son. Jag var då 42 år och insåg att han skulle bli mitt sista barn. Jag ville ha möjlighet att stanna hemma så länge som möjligt med honom och sökte desperat efter något att göra för att förlänga min ledighet. "Skriv en bok, sa min äldste son, så kan jag gå till biblioteket och säga: Jag vill låna en bok av min mamma." Och så blev det. Fast inte raka spåret. Det räcker ju inte med att vilja skriva en bok, man måste ha en berättelse som vill skriva sig också. Och det hade inte jag. På nätterna satt jag på skrivbordsstolen och klämde men inget kom. Istället fick jag lämna min lille på dagis och återgå till jobbet som lärare.
Först två år senare, när jag satt hos min grannen Ingrid och fikade, fick jag äntligen historien jag väntat på. Ingrid berättade om sin brorson, en märklig liten kille som gillade skalbaggar, bokstäver och tjusiga ord. Bokstäverna gillade han mest för formens skull, och den vackraste av alla var zäta. Jag kände direkt att detta var killen, jag ville berätta om. Eller om det var han själv som bestämde det. I alla fall blev det en bok som jag kallade Zigge med Zäta och kom ut på Rabèn och Sjögrens förlag. Mycket i boken har verklighetsbakgrund, såväl händelser som personer. Sen har jag förstås lagt till och dragit ifrån en del och format berättelsen på det sätt som jag själv velat.
Efter den oväntade lyckan att få ge ut en barnbok, fick jag lust att skriva mer. Jag hade en idè till en ungdomsbok som skulle heta Priset. I mitt huvud var hela boken färdig men det gick inte att skriva den! Varje gång jag försökte, fick jag störningar på linjen. Det var Zigge! Han var inte färdig än sa han och fortsatte berätta sina tankar, skräcker och upplevelser för mig. En rackare till att ta över hjärnan! Jag var tvungen att lägga Priset åt sidan och istället skriva en fortsättning på Zigge. Det blev Zigge nästan proffs. Zigge är här ett år äldre, en aning mognare och ganska mycket kärare. Han har faktiskt utvecklats en del, inte så mycket så att det stör, men tillräckligt mycket för att klara välja vänskapen framför formen.
Inger Lindahl
Ungdomsboken Priset kom våren 2002