Fabeln om kolibrin och branden
En dag bröt en brand ut i en stor skog. Elden slukade allt som kom i dess väg och skogens djur flydde i panik för att komma undan de dödliga lågorna. De sprang, flög, kröp och krälade för sina liv medan hettan följde dem hack i häl.
När djuren kom fram till en flod stannade de till slut och vände sig om för att se på elden som ödelade deras hem. Träden vars grenar burit fåglarnas bon försvann i en skur av gnistor. Buskarna som givit djuren skydd och mat förtärdes i ett hav av eld. Och gräset där insekterna gömt sig förvandlades till en matta av svartaste kol.
Djuren var utmattade av språngmarschen. De kände att nu var allt över, det fanns inget mer de kunde göra. De stod helt orörliga och såg på förödelsen. Alla utom en mycket liten fågel. Kolibrin!
Kolibrin gjorde en plötslig sväng ner över floden och fångade några droppar av dess vatten i sin lilla smala näbb. Sen flög den snabbt tillbaka till skogen och släppte vattnet över lågorna. Fågeln flög sen fram och tillbaka mellan floden och skogen med vattendroppar i näbben, om och om igen. Alla de andra djuren såg misstroget på. Ingen hjälpte till med att hämta vatten, varken de stora eller de små. Några av dem försökte till och med få kolibrin att sluta upp med sina flygvändor.
»Du måste sluta, du är för liten, dina vingar kommer att brinna upp, det är ju bara smådroppar«.
När kolibrin hörde deras uppgivna rop stannade den mitt i luften och sa: Jag gör så gott jag kan.