Hoppa direkt till innehåll

"Jag ska vara som kolibrin"

 

Wangari Maathai. Det faller stora regndroppar och en kolibri flyger.

Wangari Maathai från Kenya blev den första kvinnan från Afrika som fick Nobels fredspris.

Hon var professor i biologi och startade Green Belt Movement (på engelska) för att rädda träden i Kenya. När träden försvinner torkar marken ut och jorden blåser bort. Då kan inget växa. Det blir ont om mat och det blir långt att gå för att hitta ved och vatten.

Green Belt Movement började plantera nya träd. Nu har man planterat över 50 miljoner träd.

Men Wangari Maathai jobbade också med annat. Sånt som demokrati och kvinnors rättigheter.

Wangari Maathai är en förebild för många människor världen över. Själv fick hon inspiration från en fabel om djur som tvingas fly från en skogsbrand. Alla djuren blir som förstenade och tror inte att det finns något de kan göra. Alla utom en kolibri som, trots att den är så liten, kämpar för att försöka släcka branden med hjälp av vattendroppar.

»Jag ska vara som kolibrin«, sa Wangari Maathai. »Jag ska göra så gott jag kan.«

Wangari levde mellan 1940-2011.

 

Text: Carl-Johan Markstedt, Nobel Prize Museum. Texten har förkortats av oss på Barnens bibliotek.
Illustration: Elin Lucassi

Vad håller ni på med?Texten är hämtad från Vad håller ni på med? från En bok för allas förlag. Publicerat med tillstånd från förlaget.

Fabeln om kolibrin och branden

 

En dag bröt en brand ut i en stor skog. Elden slukade allt som kom i dess väg och skogens djur flydde i panik för att komma undan de dödliga lågorna. De sprang, flög, kröp och krälade för sina liv medan hettan följde dem hack i häl.

När djuren kom fram till en flod stannade de till slut och vände sig om för att se på elden som ödelade deras hem. Träden vars grenar burit fåglarnas bon försvann i en skur av gnistor. Buskarna som givit djuren skydd och mat förtärdes i ett hav av eld. Och gräset där insekterna gömt sig förvandlades till en matta av svartaste kol.

Djuren var utmattade av språngmarschen. De kände att nu var allt över, det fanns inget mer de kunde göra. De stod helt orörliga och såg på förödelsen. Alla utom en mycket liten fågel. Kolibrin!

Kolibrin gjorde en plötslig sväng ner över floden och fångade några droppar av dess vatten i sin lilla smala näbb. Sen flög den snabbt tillbaka till skogen och släppte vattnet över lågorna. Fågeln flög sen fram och tillbaka mellan floden och skogen med vattendroppar i näbben, om och om igen. Alla de andra djuren såg misstroget på. Ingen hjälpte till med att hämta vatten, varken de stora eller de små. Några av dem försökte till och med få kolibrin att sluta upp med sina flygvändor.

»Du måste sluta, du är för liten, dina vingar kommer att brinna upp, det är ju bara smådroppar«.

När kolibrin hörde deras uppgivna rop stannade den mitt i luften och sa: Jag gör så gott jag kan.

Text: Jag gör så gott jag kan

Texten Tema Miljö & klimat och en blå nall som håller ett jordklot i famnen

-1