Mårten Sandén om väsen
– Jag hoppas att det finns saker vi inte ser.
När började du intressera dig för väsen?
– Jag har nog alltid tänkt på dem, så länge jag kan komma ihåg i alla fall. Tomten i Nils Holgersson minns jag, och min mormor, som vuxit upp i Göteborgs skärgård, såg dem. För henne var de alldeles verkliga. Och jag har alltid tagit för givet att det kan finnas saker vi inte ser. Jag hoppas det är så!
Hur är det att skriva om väsen?
– Väsen är en slags dörr ut från verkligheten, från det som vi alla kallar det normala, det vi är överens om. Med ett väsen får en historia en annan dimension. Man lämnar det som vi kallar verkligheten, och kan berätta om helt andra saker. Ett väsen är ett äventyr i sig!
Vad tänkte Jannike när hon för första gången såg väsen (långt innan böckerna började)?
– Jag vet inte om hon tänkte på det som något konstigt. För henne är de nog en mest en jobbig del av livet. Hon behandlar dem ju rätt handfast, utan att de är mystiska.
Är skorstensbarnen ett slags väsen?
– Skorstensbarnen lever i något slags gränsland, utan att vara väsen fullt ut. De är nog mest vanliga barn som lever på ett ovanligt sätt. Däremot har de kontakt med väsen, de beskyddas ju av älvorna (som skorstensbarnen kallar lyktféer). Det gör att 
skorstensbarnen lever i en annan verklighet – de har liksom höjt sig över vår vanliga värld.
Vilket väsen skulle du helst vilja träffa? Och vilket undviker du helst?
– Älvor vore det väl trevligt att träffa. Om de är snarstuckna och nyckfulla? Nej, det tror jag inte, det är nog bara Tingeling i så fall.
– Ett väsen som jag alltid tyckt varit obehagligt är Näcken. Och att han skulle vara en skön yngling som spelar fiol tror jag bara är båg. I Det viskande barnet (andra boken om Jannike) finns det med en variant av Näcken – det är mer som en alligator som drar ner folk i djupet med sina långa armar.
– Fast det är nog rätt många jag helst skulle undvika. Troll är nog inte så trevliga de heller.
Om du skulle vara ett väsen, vad skulle du vara då?
– Då skulle jag vilja vara någon slags vålnad. Jag skulle vara osynlig och kunna flyga. Det verkar bra.
Var väsen vanligare förr i tiden?
– Jag tror de är lika vanliga nu, men vi är sämre på att se dem. Vi har det aldrig tyst, vi sitter aldrig stilla och framför allt är vi aldrig ensamma.
Du är ju inte bara författare, utan också psykolog. Vad har psykologen i dig för syn på väsen?
– Det finns ju vad psykologer kallar arketyper, och där ligger ju väsen nära. Det är samma teman som i de grekiska myterna. Så väsen är nog en del av vårt kollektiva omedvetna – alltså helt oberoende av om de finns på riktigt eller inte.
– Jag har aldrig träffat något väsen, trots att jag bodde ett par månader i ett spökhus. Men det hände inte något där som jag inte kunde förklara. Men jag tror det är dumt – och tråkigt – att bestämma sig för att verkligheten är begränsad. Jag hoppas att det finns något, det känns mycket trevligare att tänka så. Det ger mig en större känsla av frihet. Jag tror man får ett roligare liv om man kan tänka att ”ja, jag tror det är så här, men det kan också vara helt annorlunda”. Att våga vara öppen, det är nog den verkligt stora vinsten rent psykologiskt.