Intervju med Lena Ollmark

Lena Ollmark har jobbat med tecknade serier, barnböcker och som journalist har hon skrivit om allt från resor och psykologi till matlagning och skräckfilm. Men mest skriver hon för barn och ungdomar. Då blir det mycket skräck!

Varför blev du författare?
För att jag tycker att det är sjukt kul att hitta på och berätta historier. Då kan man ju vara vem som helst, var som helst och låta intressanta saker hända. Jag tycker det är pinsamt roligt att få människor att skratta eller bli rädda.

Har du alltid velat bli författare?

Gör du/har du gjort något annat än att skriva böcker?
Mitt första riktiga jobb var som serietidningsredaktör och jag har skrivit en del manus till tecknade serier. Jag har också jobbat en del som journalist och det tycker jag är väldigt kul. Numera skriver jag en del om psykologi.

Berätta om en person i dina böcker.
Oj. Vad svårt att välja. Jag tycker väldigt mycket om mina tre huvudkaraktärer i Firnbarnen-böckerna. Natta som vill att alla ska tycka om henne, samtidigt som det blir allt viktigare för henne att stå upp för det hon tycker är viktigt. Det blir väldigt jobbigt för henne. Teddy tycker att han är bättre än andra och som har väldigt svårt att bry sig om vad andra tycker. Men samtidigt behöver han alltid andra för att kunna genomföra det han vill. Och så har vi Leo som inte vill synas och bara vara skötsam. Men hur han än bär sig åt så hamnar han alltid i problem.

Hur kommer du på vad du ska skriva om?
Jag är nog lite sjuk, för jag går runt och tänker på spökhistorier hela tiden. Jag vill så gärna undersöka moderna rädslor och berätta nya spökhistorier om saker som människor inte visste att de borde vara rädda för. Gärna saker i vardagen. Vem är egentligen sophämtaren? Och varför sätter sig aldrig någon på säte nummer 12 i bussen? Dessutom gillar jag att utsätta mina karaktärer för det absolut värsta som kan hända just dem.

Blir du inte skrämd själv av dina böcker? Dom är ju rätt läskiga!
Jo. Ibland är jag så inne i en otäck scen så att om telefonen ringer så hoppar jag högt och slår ut kaffekoppar.

Hur gjorde du och Mats när ni samarbetade kring Krabbsjögrund-böckerna? Är det kul att jobba ihop om en bok?
Det är jätteroligt att skriva tillsammans. Mats och jag tävlade om vem som kunde vara hemskast och kusligast. Vi jobbade fram ett noggrann plan – ett synopsis – över boken och sedan valde vi vilka kapitel vi helst ville skriva. Jag skriver väldigt sällan en bok från början till slut. Jag vill gärna börja med bitar jag tycker känns riktigt läskiga – och sedan försöker jag få resten att bli lika skrämmande. Mats och jag läste sedan varandras kapitel. Han Matsifierade mina texter – och jag Lenifierade hans.

Har du nån särskild inspirationskälla?
Jag försöker resa så mycket som möjligt. Det är både spännande och lite läskigt att hamna i nya situationer och prata med okända människor om saker jag aldrig tänkt på tidigare – men det ger alltid väldigt mycket.

Du översätter böcker – kan du berätta lite hur du jobbar då?
Jag älskar att översätta. Det är lite som att lösa korsord. Texter är lite som musik – och det är otroligt coolt när man hittar rätt ord, uttryck och rytm. För att inte tala om när man lyckas översätta en riktigt snygg och till synes omöjlig ordvits.
(Red anm: Exempel på böcker som hon översatt är Anthony Horowitz serie De fem utvalda. Första delen heter Korpens port.)

Du skriver manus också. Är det stor skillnad mellan att skriva en bok och ett manus? 
Jag har främst skrivit manus till animerade tv-serier och filmer som till exempel Lilla spöket Laban och Sven Nordqvists Nasse. När man skriver manus måste man alltid tänka Show – don’t tell – Det vill säga att visa alla känslor och skeenden med bilder, gester och gestaltning istället för att berätta om den i dialog. Man ska helt enkelt se vad karaktärerna tänker utan att de ska behöva berätta det för något. Det tar längre tid att visa upp känslor än att läsa dem – därför känns det ofta som om filmatiseringar av böcker inte innehåller lika mycket som originalhistorien. Jag hoppas att det märks i mina böcker att jag tänker i bilder och scener. Jag vill att det ska kännas lite som att se en film när man läser dem.

Vad gör du när du inte jobbar?
Jag reser, äter, dricker, läser, spelar biljard, försöker desperat att hålla mig uppdaterad om omvärldens politik och kultur och ser film och tv-serier. Och köper vackra klänningar.

Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
Om jag kör fast försöker jag ofta att börja skriva på en annan del av historien. Eller så börjar jag jobba med en helt annan historia för en stund. Ett annat knep är att byta skrivmiljö. Ibland byter jag kontoret mot olika fik – och ibland betyder det att jag byter stad eller land.

Vad är det roligaste med att skriva böcker?
När det känns som om man kommit på en otroligt cool idé som väcker en massa känslor. Eller när det känns som om historien redan finns där och mitt uppdrag är att hitta rätt scener och leta rätt på det bästa sättet att berätta den.

Vad är det svåraste med att skriva böcker?
Att orka hela vägen. Att inte ge upp fast man ibland tvivlar på att det ska bli bra. Mitt knep (funkar ibland) är att försöka komma på ett bra slut först. Då vet jag i alla falla vart jag är på väg.

Har du några råd till den som vill bli författare?
Att läsa mycket och naturligtvis att skriva mycket. Försök hitta skrivuppdrag som till exempel novelltävlingar som tvingar dig att leverera till olika deadlines. Låt andra läsa och tycka och lyssna på kommentarerna. Var beredd på att skriva om historien många gånger – men våga samtidigt bli färdig ibland.

Hur lång tid tar det för dig att skriva en bok? 
Ungefär ett år. Men då skriver jag på många olika saker parallellt. Mycket tid går åt att tänka.

Vilken bok är du nöjdast med?
Just nu är det nog Firnbarnen som ligger mig närmast om hjärtat. Men jag blev också just färdig med Den förskräckliga historien om Lilla Hon. Den historien älskar jag och jag håller tummarna för att den ska komma ut i höst.

Publicerad 2016