Vi pratar sport med Leif

Är du intresserad av sport i allmänhet?
– Ja, framför allt engelsk fotboll, men kanske i lagom mängder. Men jag har hållit på Manchester United sedan jag var en liten grabb, och då, på den tiden, slukade jag allt som visades på teve, oavsett vilken sport det rörde sig om.

Håller du på/har du hållit på med någon sport?
– Än idag spelar jag fotboll, men nu är jag så gammal att jag måste spela i ett Oldboys-lag. Och så spelar jag förstås i Författarlandslaget, som jag åker till Rom med i april för att möta Italien. – Det viktiga är inte att vara bra, utan att tycka om det man håller på med. Så gillar man verkligen att hålla på med sin sport tror jag också man blir bra på den på sitt lilla vis. Inte heller är det viktigt att alltid vinna. Å andra sidan är det inte kul att förlora heller. Tyvärr är jag en av dem som hatar att förlora, därför kämpar jag extra mycket för att slippa det. Men det är långt ifrån alltid det går så bra.

– Men det händer att jag är nöjd ändå efter en förlust, om man känner att man har gjort bra ifrån sig, men det tar kanske en liten stund innan man inser det. Som när vi förlorade med 2–0 mot Italien i Malmö för några år sedan. Vi spelade väldigt bra, men förlorade …

Varför är det roligt med sport och att skriva med sport som tema?
– Det var en ganska svår fråga. Kanske är det just tävlingsmomentet som gör sport roligt. Många människor tycker om att tävla på ett eller annat sätt, och gör man inte det kanske man inte håller på lika mycket med sport. Jag vet inte. Men just för att det i en tävling finns ett inbyggt spänningsmoment är det tacksamt att skriva om det, tycker jag.

Hur kom du på att du skulle skriva om BMX?
– Jag har ju tidigare skrivit en serie om ett gäng killar som älskar att köra med moped. När jag avslutade den serien ville jag skriva en ny för lite yngre läsare men med ett liknande tema, så det därför blev det om cyklar. Tur att jag då inte förstod hur komplicerad BMX-sporten är, för då tror jag inte att jag hade börjat skriva om den …

Vem är mest vinnarskalle i gänget? Är det bra eller dåligt att vara en vinnarskalle?
– Direkt skulle jag svara Sacke, han hatar att förlora, men å andra sidan vinner han inte särskilt ofta heller. De riktiga vinnarskallarna i BMX Gripen tror jag är Maja och Ibra. Det är duktiga på att vinna och skryter inte om det.

– Egentligen tror jag att det är bra att vara en vinnarskalle. Ofta innebär det att man gör framsteg (och vinnarskalle kan man vara inom många olika områden, inte bara sport), men man får inte vara det så mycket att det går ut över dem man umgås med. Lagom är bäst.

Har du testat att köra BMX själv?
– Nej, jag har faktiskt inte provat att köra BMX på bana, jag har bara studerat många lopp och tävlingar, men det skulle förstås vara roligt att testa.

Har du nån BMX-cykel?
– Nej, ingen BMX-cykel. Men jag har en mycket fin gröngul vanlig cykel av märket John Deere, som egentligen bara gör traktorer och skördetröskor!

 Kommer det fler böcker om BMX Gripen? I så fall: vad ska nästa bok handla om?
– Visst kommer det fler böcker i serien. Klubbens första riktiga tävlingssäsong närmar sig, så det kommer att handla mycket om det. Sedan tvingas en av medlemmarna att sluta i klubben för att han måste flytta …

Finns det några andra barnböcker med sporttema som du tycker är bra och vill tipsa om?
– Tyvärr läser jag inte så mycket som jag skulle vilja eftersom jag skriver och översätter så många böcker, men som inbiten fotbollskille måste jag ju tipsa om Jesper Tillbergs och Malin Stehns spännande och fartfyllda böcker.

Publicerat 20180129.
Intervjuade gjorde Noomi Hebert.

Intervju med Leif Jacobsen

Varför blev du författare?
– När jag var yngre drömde jag om att bli författare, precis som jag också drömde om att bli astronaut eller ambulansförare. Det var inget jag tog tag i. Senare i livet började jag översätta böcker och det var så jag kom in i böckerna och litteraturens värld. En bibliotekarie ringde mig en dag och sa att det var svårt att få 15 åriga killar intresserade av böcker. De läste mest mopedkataloger och manualer. Jag var själv en mopedkille och kom ihåg en razzia som polisen gjorde. Det var så det började. Man kan säga att det var ett beställningsjobb, berättar Leif Jacobsen.

Gör du något annat än att skriva böcker?
– Jag översätter andra böcker. Jag har översatt runt 60 böcker, alltifrån barn- och ungdomsböcker till vuxenlitteratur. Min stora dröm var att göra en nyöversättning av Sagan om Ringen. Men istället blev jag huvudansvarig för faktagranskningen i den nya översättningen. Det är fascinerande. Även om jag inte kom med i första klass, så fick jag åka med tåget. Jag är lyckligt lottad som får skriva egna böcker och översätta andras.

Berätta om en person i dina böcker.
– Petter i mopedböckerna, Denni i Förrädaren och Sebbe i en ny bok om BMX, är tre olika sidor av mig själv i den åldern. Jag var inte den tuffaste i gänget och inte den som kom på saker eller vågade gå i nya kläder först. Samtidigt är Petter en kille som vågar gå lite utanför sina egna ramar. Även Denni går utanför sina ramar när han gömmer sig bakom en sten och smygtittar på när prinsen och hans mannar slåss mot vättar och troll.   

Du skriver mycket om killar och mopeder. Hur kommer det sig?
– Jag hade nog aldrig börjat om det inte hade varit för det där telefonsamtalet. Det väckte något inom mig. Jag har skrivit fyra böcker i mopedserien nu och den är avslutad. Men jag är glad över att jag har skrivit böckerna. Det betyder mycket för de här killarna som aldrig har läst böcker och plötsligt vill ha mina böcker i present. Det är stort. Kan mina böcker vara en väg in i läsningen har jag lyckats.  

Men du har också ett fantasyspår i ditt författarskap. Hur kom du in på den stigen? 
– Det hade med J.R.R Tolkien att göra. Jag läste hans böcker när jag var yngre. Jag översätter lättlästa böcker och förlaget letade först efter en fantasyserie att översätta. Men vi kom fram till att det var lättare att skriva själv. En kille eller tjej med skriv- och lässvårigheter behöver en rak och enkel story. Så fort det blir komplicerat med många parallellhandlingar så är det lätt att han eller hon lägger boken åt sidan. Förrädaren skrev jag från början när jag var 20 år och när förlaget intresserade sig tog jag tag i storyn.

 Har du något särskilt läsminne? 
– Det är Sagan om Ringen av Tolkien. Jag kommer speciellt ihåg episoden när de går in Moria. När de sedan kommer ut på andra sidan var jag alldeles andfådd och svettig. Jag blev fysiskt påverkad av att läsa en bok.

Vad gör du när du inte jobbar?
–Håller på med mitt hus. Jag bor i något som liknar ett litet hobbithus. Sedan tycker jag om att spela fotboll och är med i författarlandslaget. Under Bokmässan slog vi norrmännen med 3-0.

Hur kommer du på vad du ska skriva om?
–Min första bok var självupplevd. Men de andra har jag hittat på. Jag väljer ofta ett ämne först och sätter mig in i det. För mopedböckerna köpte jag en skoter och fick läsa in mig på hur man trimmar mopeder idag. I min fjärde bok trimmar Bang en moppe med ett Game Boy. Jag uppmanar ingen att trimma mopeder och lägger ingen moralaspekt i det. Det är snarare en verklighet jag beskriver och då är det viktigt att vara trovärdig. Jag skriver för experter och det är viktigt att de känner sig hemma i det, säger Leif och fortsätter.

– När jag är ute i skolor och pratar kan de killar som aldrig räcker upp handen ställa massa frågor. De kan allt om det här. Det handlar om att nå ut. Tänk om matteläraren hade gjort uppgifter om att räkna ut kubiken på en cylinder eller något annat som faller inom deras värld. 

Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
– Jag brukar lägga ner och göra något helt annat. För mig kanske det blir att jag börjar översätta något istället. Men det bästa är nog att försöka glömma bort texten en stund. 

Vad är det roligaste med att skriva böcker?
– Det är när jag ser slutresultatet. Det kan vara jobbigt ibland. Jag brukar kämpa hårt för att få själva berättelsen klart för mig. Det är kul när grundarbetet är klart och när jag sedan kan börja med finliret, att fila på texten. Jag har lärt mig att man inte alltid behöver skriva en perfekt text från början.

Vad är det svåraste med att skriva böcker?
– Det jobbigaste är att tvinga sig själv att sätta sig ner och skriva. Det gäller att ha blicken upp och försöka se slutet. Att vara författare är egentligen som vilket hårt arbete som helst. Jag tror jag vinner mycket på att jag är en arbetargrabb och van vid att jobba mot stämpelklockan.

Har du några råd till den som vill bli författare? 
– Att läsa mycket. Men också att läsa och tänka som en författare, hur han eller hon har gjort. Sedan är det bra att skriva så mycket som möjligt och inte ge upp. Att ge sig tid och arbeta ut en bra story innan man sätter igång är också viktigt. Att göra en slags sammanfattning som pekar ut riktningen. Framförallt ska det vara roligt och belöningen kommer när du blir färdig.