Intervju med Lena Furberg

Hur kom du på Mulle och Molly?
– Jag var 15 år och hästgalen. På den tiden (70-talet) fanns knappt några hästtidningar, inga för yngre i alla fall, förutom en: Ponny-Bilderna. Ja, så hette den. I ett nr hade de en utlottning där man kunde vinna en poster om man skickade in sitt namn på ett vykort. Det var ont om fina hästaffischer på den tiden också, så jag ville gärna vinna en till mitt rum. Jag skickade in mitt namn – och vann!! Men postern kom aldrig. Jag väntade och väntade, och till slut skrev jag ett argt brev till tidningens redaktion och klagade. I marginalen klottrade jag arga små hästar som bockade och sparkade. DÅ ringde redaktören till mig och frågade om jag ville rita en serie med de små hästarna i? Just då hade nämligen tidningen Min Häst dykt upp, med hästserier i, och Ponny-Bildernas redaktör insåg att den var ett allvarligt hot mot Ponny-Bildernas existens, eftersom hans tidning var mer fakta och skriven text. Så man ville göra lite motstånd. Och det blev jag!

  Jag hade aldrig tecknat en serieruta i hela mitt liv men kunde ju inte tacka nej till ett så svindlande erbjudande. Så jag fick ett kontrakt. Men det var fruktansvärt svårt, oändligt mycket svårare än jag trott, och det var inte alls roligt i början. Men jag höll ut, kämpade, slet, grät, och slet ännu mer. Och efter en tid fick jag lite ordning på det hela och idag älskar jag min Mulle! (Som jag förresten ville skulle heta Munter eller Blixten till att börja med. Men det tyckte redaktören lät som en liten vattenkammad skolpojke, så de döpte om honom till Mulle. Jag var inte glad över det namnet då, men idag är jag lättad att han fick heta Mulle och inte Munter!!!)

Nu har Mulle fått en dagbok. Hur gick det till?
– Det var redaktören på Min Häst som tyckte att Mulle borde få bli kapitelbok också, inte bara seriefigur. Och helst i dagboksform. Jag var lite fundersam till att börja med, men sen började jag skriva, och insåg att Mulles språk fungerar alldeles utmärkt i dagboksform.  När man tecknar serier måste man begränsa texten ganska rejält, så den ryms i bubblorna och blir lättläst. Det är en konst i sig. Nu fick jag plötsligt nästan gränslöst utrymme och det var fantastiskt.

Rider du själv? Har du egen häst?
– Jag red mycket i min ungdom men nu hinner jag tyvärr inte.....

Är det nån skillnad på att berätta i serieform och i bokform?
– Ja, som jag nämnde här ovan, så måste man komprimera sin text väldigt mycket i serieformatet. Det är bilderna som ska tala mest, ju mer man kan säga med ju mindre text, desto bättre. Det har jag fått jobba med under åren. I en kapitelbok är man friare. Men jag är glad att jag ändå lärt mig hålla ihop texterna och inte brodera ut dem för mycket, för det är viktigt även i bokformatet. Även om jag givetvis har oändligt större utrymme där.

Hur kommer du på alla hyss som Mulle gör?
– Han hittar på dem helt själv :).

Hur kommer du på vad du ska skriva och rita om i Min häst?
– Se svaret ovan! Mulle lever lite sitt eget liv och jag bara hänger med och skriver ner det han gör. Det blir så med tiden. Andra serier får jag uppslag till lite hur som helst. Jag hör talas om spännande saker, läser nåt inspirerande – eller går i skogen.

När du gör en serie – gör du bilderna eller texten först?
– Jag skriver ALDRIG först manus till några serier! Jag har en lös story i huvudet och börjar teckna. Ofta ändras storyn under tecknandets gång; mina andra serier är ju ofta uppemot 16 sidor långa och en sån story kan sluta helt annorlunda än jag tänkt mig när jag började!

Tar det långt tid att rita en serieruta?
– Jag tecknar ungefär en seriesida om dagen. En sida för mig har ungefär 6 rutor. Ibland fler, ibland färre.

Ritar du i datorn eller hur gör du?
– Jag är digital analfabet och kan inte ens rita en streckgubbe på datorn. Jag tecknar med stålstift på träskaft, som jag doppar i svart tusch. Jättepillrigt och komplicerat och jag måste ha rätt sorts papper vilket är svårt att få tag på numera. Men jag kan inte annat. Sen färgläggs serierna digitalt men det kan jag inte heller, så jag skriver mycket noggranna färganvisningar och skickar med. Sen får jag se och godkänna alla bilder innan de går till tryck.

Du ritar Mulle annorlunda än när du ritar de andra hästarna i Min häst. Kan du berätta lite om det?
– Mulle är ju en karikatyr medan de andra hästarna är naturtrogna. Men även Mulle måste vara korrekt häst:ig, annars blir igenkännandefaktorn helt fel. I de naturtrogna serierna måste jag också vara noga med att allt blir korrekt. Läsarna skulle aldrig acceptera felaktigheter i anatomi, utrustning etc.

Har du någon favorit bland alla hästar du ritat?
– Mulle! Jag har också tecknat rätt mycket Enhörningar, och de har en speciell plats i mitt hjärta.

Hur är det att rita omslag till andras böcker, t ex Glimma- och Hästdetektiverna-serierna?
– Det är roligt men svårt också. Jag kan inte teckna det jag själv vill utan är bunden till ett manus och till författarens och förlagets önskemål. Ibland får jag teckna om och ändra ganska mycket, vilket är lite knepigt eftersom jag tecknar original och inte digitalt.

Gör du/har du gjort något annat än att rita och skriva?
– Tecknandet och skrivande tar upp en enorm del av mitt liv. Något annat jobb har jag inte haft, ända sen jag var 15 år gammal!

Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag jobbar nästan jämt, men är också jätteintresserad av trädgård, min dröm är att kunna vara med i Tusen Trädgårdar om ett par år, men först måste jag få bort Kirskålen..... Jag tränar också; simmar, cyklar och springer, och ska starta i Kalmar Ironman i augusti! Lite kul eftersom jag aldrig varit atletisk på nåt sätt, är det inte nu heller, men fick för mig kring 60 att jag vill bli en Ironman :). Det är jätteroligt, inte minst att simma i öppet vatten. Jag har alltid haft en stor rädsla för djupt öppet vatten men lärde mig att möta de demonerna och det var en fantastisk frihet som öppnade sig.

Har du några råd till den som vill bli serietecknare eller författare?
– Jag känner mig inte som nån författare (än...) men jag tänker att oavsett vilken konstform man väljer så ska man vara sig själv; inte försöka likna andra utan ge av det som är unikt för en själv. Det tror jag är väldigt viktigt. Kopiera aldrig, det originalet finns redan, skapa ett nytt! Inspireras kan man ju, men gör något eget av det.