Intervju

Varför blev du författare?
– För att det är det roligaste jag vet. I början var skrivandet som en ventil, för att få ut saker, för att stå ut. Det var privata texter, små konstiga utbrott som jag skrev på min pappas skrivmaskin. Skrivandet var ett sätt att trösta mig själv, att få ilskan att lägga sig och bli lugn.
– Senare, på gymnasiet, upptäckte jag att en del faktiskt gillade att läsa det jag skrev också. Det blev noveller först, som ett extraknäck.

Gör du/har du gjort något annat än att skriva böcker?
– Jag har sålt konstnärsmaterial, det är nog en av de saker jag verkligen kan mycket om – jag vet allt om penslar och papper!

Du fick ju ett riktigt dundergenombrott med Bryta om som kom för tio år sedan. Hur var det?
– Det var ganska chockartat. Och så klart väldigt, väldigt roligt.
– Alla var verkligen måna om att hålla nere mina förväntningar. Men när jag kom till bokmässan i Göteborg och tog rulltrappan ner i den gigantiska hallen packad med folk såg jag att förlaget hade tryckt upp ett jättefotografi av mig som hängde från taket. Jag fick verkligen total panik. Tårarna kom, så jag vände och tog rulltrappan upp igen, och gick tillbaka till hotellrummet.
– Boken var ett filmmanus från början, men ingen var det minsta intresserad. Så att boken gick så bra blev ju: vad var det jag sa! Och det stärkte mig i att man kan tro på sina egna idéer fast ingen annan gör det.

Du skriver mycket om rötterna bakåt, och om familjen. Varför?
– Det beror nog på att jag har så unga karaktärer, där familjen är viktig. Mina pappa-relationer är oftast bra, även om han kanske kan vara lite frånvarande. Med mamma är det värre.
– Wilma, den tonåriga storasystern i böckerna om Annie var rolig att skriva. Det var första boken för 9–12 efter tre ungdomsböcker, så jag var lite trött på – inte på tonåringar, absolut inte, men kanske lite på de saker som måste finnas med i en tonårsroman.

Vad har varit din största inspirationskälla? Ditt eget liv?
– Ja, det egna livet men också… jag skulle nog säga ilska. Jag kan bli så arg på vissa saker. Som i Brunoböckerna är jag arg på att små killar vingklipps, och i böckerna om Annie att personer som har någon slags övernaturlig förmåga alltid blir idiotförklarade, att de ses som flummiga och tramsiga och fåniga.
– Och så klart de sociala frågorna, som i Hoppas. Jag var fascinerad över unga som rymmer hemifrån, hur de verkligen hoppas att de ska hitta något som är bättre.
– När jag skrev den jobbade jag med två socionomer, som var lite avvaktande i början. Jag tror de hade dåliga erfarenheter av journalister som hängde ut tjejerna de hjälpte. Men så småningom fick jag komma och vara med och äta. Socionomerna sa att prognosen för Jonna var ganska god, att hon klarar sig. Det är de som hoppas på något som gör det. När hoppet försvinner kan det gå hur illa som helst, som med Angelica Andersson.
– En del är frustrerade över slutet, att det är så öppet. Så när folk frågar brukar jag säga att Jonna inser det hopplösa i att leva så här, hon biter ihop och åker tillbaka till Kolsva och kommer igen, mycket starkare.

Svart sommar börjar med att det var den bästa – och den värsta – sommaren. Har du haft nån sån där bästa/värsta period själv?
– Ja, absolut, fast man vet ju oftast inte om det förrän i efterhand. När jag gick skrivarkurs sa vår lärare att vi måste ha ett privat skrivande, så sätt igång nu och skriv dagbok! Och jag var 25 och hade precis blivit kär i en snubbe, och sen efter ett tag, blev min pappa sjuk… Den där snubben är min man idag, dagboken slutar med att vi väntar vårt första barn, och min pappa gick bort…
– Men när jag bläddrar i den där dagboken idag ser jag att man efterkonstruerar minnen. Saker som jag idag tror var viktiga då är inte alls med, och annat som jag inte minns tar stor plats. Visst är det jättekonstigt?

Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag gör helt vanliga saker. Joggar, är med familjen, försöker odla saker i trädgården, åker skidor.
– Det är en jäkla tur att jag inte behöver leva på att odla själv. På påsarna med morotsfrön står det att det är så lätt, man kan odla flera omgångar varje år. Var då och när då, undrar jag? Men det är skönt att man får man nya chanser – den här gången kanske det blir bra?
– Jag gillar att resa, men jag har ett stort miljöengagemang så jag gör det med dåligt samvete.

Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
– Om jag kör fast rejält, som jag gjort en gång, försöker jag sänka ambitionerna och skriva något lättare. Det är i och för sig inte lättare att skriva barnböcker, men det är ett mindre antal tecken, mindre att vara inne i.
– Om jag kört fast mer tillfälligt rör jag på mig, det är jättebra!

Vad är det roligaste med att skriva böcker?
– När jag hamnar i sånt här flow, och känner mig genial, när jag bara skriver och tiden försvinner – det finns inget bättre.

Vad är det svåraste med att skriva böcker?
– En jättesvår sak är att hålla verkligheten på paus. Jag måste ha lugn och ro i min egen verklighet för att ha energi till det jag skriver om. Om jag haft ett annat yrke kanske jag skulle haft en fantastiskt rolig och spännande fritid. Men nu äger det som är spännande rum i mitt huvud.
– Sen är det svårt att hantera stora mängder text. Jag vill ofta skriva mina historier från början till slut och jag vill ha koll. Men om jag börjar läsa på sidan 1 och ska börja skriva på sidan 156, så är arbetsdagen slut innan jag läst så långt.

Har du några råd till den som vill bli författare?
– Läs många böcker. Och träna på att skriva. Man ska tänka att det är som att komma med i OS – det krävs tiotusen timmars träning.
– För att orka träna så mycket måste man se till att få belöningar längs vägen. Kanske en blogg där man får reaktioner av de som läser, eller att man har några kompisar som också gillar att skriva och byter texter med varandra. Att gå en skrivarkurs är också bra.
– Och sen ska man se till att man har kul, för man vet ju aldrig när den där boken blir skriven eller utgiven. Så det är lika bra att passa på att ha roligt under tiden.

Intervjuade gjorde Noomi Hebert