Select the search type
  • Site
  • Web
Search
 

En lila bläckfisk som håller ett skrivblock och pennor i sina armar


Andrapris i Barnens biblioteks och Tidningen Julias novelltävling går till Lisen Kihlstedt för novellen När klimatförändringar blir till verklighet


Motivering: En stilistiskt väl sammansatt berättelse med jaget som utgångspunkt. 

När klimatförändringar blir till verklighet
av Lisen Kihlstedt
 

Jag ser bara rött. Rött som i flammorna som sträcker sig ända upp till de nu rökfyllda molnen. Rött som i blodet som blandar sig samman med den upphettade asfalten. Rött som i den röda t-shirten Savio bar imorse, jag måste hitta honom. Bara några dagar tidigare blev jag lekfullt nedbrottad av honom på gräset utanför vårt hus, ett hus som de vilda lågorna nu förtrollat till aska. Allt gick så snabbt, först ett skrik från skogen, sedan tusentals lågor som for rakt emot köksfönstret. Paniken som uppstod har eskalerat till ett kaos, ett kaos jag nu springer barfota genom.  

Jag förstod att min stad, där jag levt hela mitt femtonåriga liv, inte skulle finnas kvar längre. Min hemstad skulle aldrig få vara min hemstad igen och inte någon annans heller för den delen. Jag ser mammor som springer med barn i famnen. De bär springandes på fler barn än vad som borde vara mänskligt möjligt.  

Jag hör en explosion. Kanske var det ytterligare en bil som fallit offer för lågorna. Ljudet är öronbedövande; knastret av elden som sprider sig snabbare än pelarkaktus under sommartid. Jag hör fotsteg från både stora och små springande fötter, som alla låter som att de är påväg mot mig. Jag hör skriken av panikslagna vuxna och barn, som inte kan hitta en väg ut, som har omringats av eldsvådor höga som skyskrapor. Alla ljud är så höga men skapar till slut ett enda öronbedövande surr.  

Jag springer och springer, jag vet inte vart, jag vet inte hur länge men mina fötter bär mig som om jag vore gjord av fjädrar. Jag kanske springer mot en ny eldgrupp men jag bryr mig inte, det enda jag vet är att jag vill bort från denna.  

Jag känner helt plötsligt igen mig, det här är ju mina trakter. Jag tittar snabbt åt väst. Bredvid den vresiga skomakarens hus bor familjen Santos. Deras barn är jobbiga men mamman gör otroligt god mat. Jag tittar hastigt åt andra hållet, där bor min kompis Camila. Jag kände henne innan jag lärde mig gå och hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Hennes hus lyser, man blir nästan bländad. Jag vänder bort huvudet för jag vågar inte titta. Tänk så är hon kvar där inne? Tänk om röken hittade sin väg till hennes lungor också? Tänk om hon ligger och sover, ovetandes om att hela vårat hem fallerar till bjälkar och husgrunder? Hon kanske inte ens hann försöka fly före lågorna slukade henne. Led hon? Jag vet inte.  

Jag vet att mitt hus ligger bakom mig och en omedelbar reflex inom mig drar överkroppen åt vänster, men jag tvingar min överkropp åt andra hållet. Jag kan inte se mitt hem, mitt liv rasera. Jag vägrar titta på när mammas rosor, som hon kämpade så med i somras, slukas levande, eller se på när färgen, som pappa målade husväggen med för några dagar sen, smälta ihop med gamla. Jag vet vad som finns därinne, men jag vet inte vem som kan finnas därinne. Att se ett ansikte av en person som jag älskar genom ett av de stora, breda fönsterna hade knäckt mig. Jag kan inte göra någonting åt att denna brand krossar hus, slukar blommor eller får bilar att explodera som fyrverkerier, men jag tänker inte låta branden knäcka mig. Nu är det jag, det är bara jag kvar. Mamma hade blivit förbannad om hon fick reda på, där uppe i himlen, att jag inte stod stark och fortsatte kämpa. Hon hade klandrat mig och jag kommer klandra mig själv om jag låter mitt liv sluta på detta vis. Jag håller hårt om den guldiga berlocken som jag fick av mamma förra julen. Vare sig den hänger kvar på dess kedja eller inte får jag aldrig tappa den. Jag kopplar på autopilot, stänger av känslorna och fokuserar. Vart ska och kan jag gå, hur kommer jag härifrån? Jag vänder mig mot hamnen, om jag bara är tillräckligt nära vattnet kanske jag är trygg.  

Jag känner för första gången sen branden uppstod, att jag springer med strömmen och jag uppfattar allt färre panikslagna röster. När jag kommit förbi den stora marknadsplatsen ser jag en enorm folkmassa. Jag kommer till insikten att här finns vår räddning men också att räddning inte finns för alla. Jag vet att om någon från familjen skulle finnas i denna folkmassan så är det Savio. Jag vet också att han alltid klått mig i alla löpartävlingar vi haft påväg till skolan och att om han är här någonstans är han betydligt längre fram än vad jag är. Jag försöker därför trycka mig förbi de stora buffelliknande männen och försiktigt kliva över små gråtande barn som sitter på kullerstenarna. Jag hör en stark mansröst längre fram och jag kämpar med mina armbågar för att ta mig närmare i hopp om att höra vad han säger, eller hitta Savio. Plötsligt får jag en hård knuff i ryggen, antagligen från en av bufflarna, och jag faller handlöst mot marken. Jag kravlar mig förgäves fram på uppskrapade knän till jag känner två starka händer lyfta upp och bära iväg mig… 

Jag ser mig omkring på räddningsbåten, försöker urskilja på människornas ansikten vilka jag känner igen och vilka som är främlingar, men det är svårt för allt sot. Jag vågar knappt tänka på hur jag själv ser ut, om någon skulle känna igen mig. Jag undrar om jag skulle känt igen mig. En kvinna med uppsatt hår och ett förkläde knutet runt midjan får till slut igång en radio. Till en början kan man urskilja en engelsktalande röst mellan allt sprakande men efter ett par korrigeringar kan man faktiskt höra vad den utländska reportern säger. Jag förstår inte allt som blir sagt men jag uppfattar att nyhetsreportaget handlar om branden och att branden är en konsekvens av människors handlande, att den förödande katastrofen är människans fel. 

“Klimatförändringarna är ett faktum, vi kan inte fortsätta blunda längre” hör jag honom säga. Jag reflekterar över den dagen i skolan då vår lärare berättade om branden i Amazonas. Visst tyckte alla att det var hemskt. Ändå satt ett par tjejer framför mig och ritade hästar i sitt skolblock och en klasskompis bredvid mig satt och spelade något dumt spel på telefonen. Vi tog det inte på allvar och nu kanske det är för sent… 

-  Men det var ju inte för sent! 

Jag tittar på mitt barnbarn framför mig med pennan i högsta hugg. Inte hade hon föreställt sig att få höra om ett mardrömsscenario när hon bad sin gamla mormor hjälpa henne med sin skoluppgift. Jag tittar på den guldiga berlocken hon har runt halsen, ler och svarar henne:  

-  Nej det var det som tur inte, vi hade fortfarande möjlighet att agera, ändra vårt beteende. 

Och det gjorde vi också!

Tävling. Bild: Tre bokhögar med siffrorna 1, 2 och 3 överst.

Foto på Lisen Kihlstedt. Fotot är privat

5 frågor till Lisen

 

Hur kom du på vad du skulle skriva om?
Jag hade en idé om att skriva novellen utifrån två olika tidsperioder och jag ville verkligen ha en ”plot twist” i slutet. Jag tycker, personligen, att det är roligast att skriva om dramatiska livsöden. Jag ringde min syster Elin och bollade lite idéer. Efter det samtalet visste jag hur jag skulle börja, sedan flöt det på som ett rinnande vatten. 

Skriver du mycket?
Jag skriver så mycket jag kan, när jag får tid och lust. Det är väldigt varierat vad jag har lust att skriva från dag till dag. Dikter, låttexter, berättelser och argumenterande texter är de texttyper jag tycker bäst om.

Har du tänkt satsa på att bli författare?
Ja, det har alltid varit en stor dröm, att någon dag kunna försörja sig på att skriva. Författare är målet men för att skaffa erfarenhet hade jag tänkt att kanske börja min författarkarriär med ett journalistjobb. Jag får träna på att skriva och får in en fot i yrkesvärlden. 

Har du nån favoritförfattare eller inspirationsskälla?
Konstigt nog läser jag inte jättemycket, jag tittar hellre på film men jag kan verkligen beundra manuset av en film och hur man kan skriva på ett sätt som underhåller människor i en och en halvtimme utan att människor tröttnar. Men en bok som jag aldrig tröttnar på är ”The Hunger Games” skriven av Suzanne Collins, hon skriver på ett sätt som gör att det är näst intill omöjligt att sluta läsa samtidigt som man inte vill att boken ska ta slut. Hon är definitivt en inspirationskälla. Inspiration för mig är även när jag träffar nya människor och får höra om deras liv. Resor där jag möter andra kulturer har också alltid fascinerat och inspirerat mig. 

HungerspelenHar du nån favoritbok du vill tipsa om?
Som sagt, ”The Hunger Games” skriven av Suzanne Collins. Person- och miljöbeskrivningarna i boken är helt klockrena. Det är sällan man läser en bok där man får klara bilder framför sig om hur det ser ut på platsen som man får i denna bok. Sedan tycker jag även att ”8 saker du aldrig skulle våga” skriven av Eva Susso och Moa Eriksson Sandberg är en väldigt bra bok. Där får man följa fyra olika tjejer med helt olika personligheter. Det är kul med kontrasterna som är mellan dessa karaktärer och hur deras vardag ser ut jämfört med varandra.

Läs alla tre vinnarnovellerna
 

Läs: Där snön inte längre faller av Fanny Skarin

Läs: När klimatförändringar blir till verklighet av Lisen Kihlstedt

Läs: När mardrömmen blir verklighet av Elvira Wetterlund

Läs mer om novelltävlingen
-1