Select the search type
  • Site
  • Web
Search
 

En bild från Varelserna. Svart bakgrund. Röd zombie som sträcker fram en hand mot dig.. Text: skriv fan-fiction! Illustration Lars Gabel

VINNARE I FAN FICTION-TÄVLINGEN

FÖRSTA PRIS GÅR TILL NOOMI ÅBERG

29 augusti

KL. 16.36

Det är nu fyra månader sedan helikoptern flög iväg med Sebbe. Emma undrar om hon någonsin kommer att få träffa honom igen, och om han överhuvudtaget lever...

Hon ryser och bestämmer sig för att inte fundera mer på saken. Hon har redan mycket annat att tänka på. Eftersom ingen svarar på deras radiomeddelanden längre har de ingen större koll på vad som händer på fastlandet. Det enda de har fått reda på är att ett nytt, aggressivare virus härjar där och att medicinerna förlorat sin verkan.

Här på Gotland har hon visserligen inte sett några döingar på ett tag, men för att vara på den säkra sidan håller de sig borta från mörka platser om de kan. Emma vet att det fortfarande finns några kvar, som bara tänker på att slita allt levande i stycken. Hennes tankar avbryts av häftiga knackningar på dörren.

”Hallå? Svara någon gång Emma!”

Dörren öppnas och Mirre kliver in tätt följd av Robin.

”Hör du dåligt eller? Vi måste ta ut Pearl om vi ska hinna det innan mörkret faller.”

Pearl skrittar långsamt fram genom det höga, fuktiga gräset som frodas längs åkerkanten medans Emma och Mirre turas om att rida på henne. Robin följde inte med. Han tyckte väl som alla andra att det var för varmt att vara ute. Solen skiner så att svetten lackar. Mirre knäpper nervöst upp några knappar i blusen.

”Vad jävla varmt det är!”

”Mmm…” Emma lyssnar inte riktigt, hon har fått syn på någonting svart som rör sig vid skogsbrynet. Hon lutar sig fram i sadeln och kisar för att se bättre. Det ser ut att vara en… en människa. Emmas hjärta slår hårt i bröstkorgen.

Hon vänder sig mot Mirre för att se om hon också har sett, men hon tittar bekymrat åt andra hållet. Emma viftar med handen och pekar mot skogen. ”Mirre! Titta, en människa!”

När Mirre vänder sig om och får syn på den lilla figuren blir hon likblek.

”Emma, det där är ingen människa! Vi måste härifrån!” Hon rycker tag i tyglarna och börjar springa. Pearl som också blivit skrämd börjar hetsigt trava efter henne.

Emma som inte riktigt förstår vad som händer försöker bara följa med.

”Emma!” Mirre sträcker ut sin hand och paniken glöder i ögonen på henne.

Emma fattar tag om hennes handled och hjälper henne upp framför sadeln. Hon förstår att det är allvar nu. Hon släpper efter på tygeln.

”Kom igen Pearl!” Pearl som inte velat annat än att galoppera de senaste minuterna sätter av i full fart. De spränger fram över den stubbiga åkern. När de äntligen stannar har de ridit så långt att Emma inte kan räkna alla bäckar de hoppat över eller stenbumlingar de passerat.

”Vad har egentligen hänt?”

Mirre vänder sig om mot Emma. Sedan tvekar hon en sekund.

”Det är någonting jag inte har hunnit berätta för dig än.”

Emma blir genast orolig. ”Vad?”

Det syns på Mirre att det är något som hon borde ha berättat.

”Ehhh… Det var imorse när du var uppe på rummet. De rapporterade från fastlandet… Det nya viruset har lyckats ta sig hit. Och det värsta är att de varelserna verkar tåla solljus…”

av Noomi Åberg

-1