Katarina Kieri. Per Nilsson
 
Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

ATT VARA FÖRFATTARE är ofta ett ganska ensamt yrke. Du sitter timme ut och timme in vid din dator. I bästa fall skriver du, i sämsta fall bara tittar du på skärmen och hoppas på att textmassan ska börja växa fram.

Text: Helena Fernández

BLIR DET EN bra berättelse? Känns det som något du läst förut? Går det att förstå? Är det alltför tydligt? Vill man fortsätta att läsa? Hur ska boken
sluta?
Många har förstås någon som de kan diskutera alla frågor med - någon i familjen, eller en kompis eller någon av dem som jobbar på förlaget. Men det är ändå bara författaren som har berättelsen i sitt huvud.
Fast egentligen behöver det kanske inte vara så ensamt.

SKA VI SÄTT IGÅNG DÅ?
Katarina Kieri och Per Nilsson har skrivit boken I det här trädet. Tillsammans.
- Vi träffades på ett författarmöte för ett par år sedan, berättar Per. Då sa jag till Katarina: "Ska vi inte skriva en bok ihop?" Det var inte så genomtänkt. Jag slängde ur mig frågan och hoppades kanske att hon skulle svara något vänligt om att jag är en bra författare eller så. Jag minns faktiskt inte vad hon sa. Men så träffades vi igen ett år senare och då sa Katarina: "Ska vi inte sätta igång och skriva den där boken nu?"
- Oftast gillar jag ensamarbetet med att skriva, men det var lockande att prova på att jobba ihop med någon annan, säger Katarina. Att samarbeta.
De gick och fikade och tänkte planera arbetet med boken. De resonerade fram och tillbaka om vilka personer som skulle vara med, de försökte
ringa in miljöer och handling - men de kunde inte komma fram till något. De bestämde bara att Katarina skulle skriva om en kille och Per om en
tjej. Och att Per skulle skriva det första kapitlet.
Någon plan för skrivandet hade de inte.
- Men det var helt självklart att det inte skulle bli en sådan bok där huvudpersonerna pussas på slutet, säger Per.

SKRÄNTRUTAR OCH KRÅKOR
När de väl satt igång pratade de inte med varandra. De bara mailade de färdiga kapitlen. 
- Vi fångade upp varandras trådar. Historien om Siri och Jakob föddes under tiden. Vi skrev om två parallella världar. Det var som musik med
olika klanger. Det är det magiska varje gång. Först finns inte de som man skriver om, men efter ett tag är det ingen tvekan om att de existerar, säger Katarina.
- Det fanns en sak som jag hade bestämt mig för, säger Per. Jag ville att alla mina kapitel skulle ha med en fågel, eller åtminstone en vinge eller en näbb. Jag tror att det finns 45 fåglar med i boken.
Det stämmer. Hackspettar, skräntrutar, kråkor och skrattmåsar dyker upp redan i kapitel 1 och sedan flyger kungsfåglar, örnar, sparvar, sparvhökar och gärdsmygar över Pers kapitelsidor. Katarina skriver också om fåglar, särskilt om kajor, många kajor, i flock. Och när hennes huvudperson Jakob hyr en film blir det den gamla skräckklassikern Fåglarna och Jakob kallar Siri Fågelflickan.
De lade ut krokar för varandra, i texten. Något den andre kunde spinna vidare på.
- Ibland nappade vi, ibland inte, säger Per.

VILLE SLÄNGA ALLT
Han skrev sina kapitel i första person. Siri säger "jag". Katarina använder tredje person. Jakob är "han":
- Det hade vi inte heller bestämt, men det kändes självklart, säger Per.
Katarina har skrivit många böcker. Varenda gång mitt under arbetet hamnar hon i en svacka.
- Då tänker jag: Det här blir bara skit! Det är dåligt, dåligt, dåligt! Och så lägger jag alltihop åt sidan. Det kan ta flera månader innan jag fortsätter att skriva igen, berättar hon.
Kapitel efter kapitel växte Pers och Katarinas gemensamma bok fram. Men så kom den kritiska punkten. Ungefär halvvägs ville Katarina lägga ner alltihop. Slänga det.
- Då blev jag lite sur, säger Per. Och förvånad.
Han gillade berättelsen och tyckte att deras arbete gick jättebra.
- Det var ett sorts flöde hela tiden. Det var ett roligt sätt att arbeta. En metod att komma bort från den ensamma författaren, säger han.
De kom snart överens om att fortsätta skriva.
- Utom just den gången var det faktiskt jätteroligt hela tiden. Roligare än annars, säger Katarina. När man skriver en bok ihop får man en arbetskamrat, för tusan!

EN LJUS HISTORIA OM ENSAMHET
Vad blev det då för en berättelse?
- Jag skulle vilja säga att vår bok handlar om två ensamma ungdomar. Men den är ändå ljus, livet går ju framåt för både Siri och Jakob, säger
Per.
För att beskriva deras arbetsmetod använder Katarina termen "lyssnande skrivande".
- Vad jag menar är att man inte är bergsäker på vart man är på väg. Man känner in vad som händer.
Hon tycker att deras sätt att hitta på en berättelse påminner om när musiker spelar tillsammans.
- När man improviserar musik måste man lyssna väldigt noga på de andra instrumenten, säger hon.
Om I det här trädet hade varit ett musikstycke istället för en bok?
Katarina vet exakt:
- Akustiska instrument. Kammarmusik,
D-durs parallella tonart H-moll.
Cello och altfiol.

Foto: Cato Lein

» Läs mer om Per Nilsson

» Läs mer om Katarina Kieri

Per om att skriva tillsammans:
- Jag lärde mig jättemycket om hur en berättelse växer fram.

Katarina om att skriva:
- Jag vill lära känna personerna medan jag skriver och veta deras hemligheter. Men jag undrar mer än jag vet. Och när jag är klar med en bok är min undersökning också klar.

 

-1