Select the search type
  • Site
  • Web
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Intervju med Maria och Eva

Hur kom ni på att samarbeta kring böcker?

- Vi ville skriva böcker, men hade fastnat i journalistiken. Vi hjälpte varandra att komma loss med det och att bli modigare genom att skriva böcker ihop under pseudonymen Emma Vall tillsammans med Annica Wennström. Sammanlagt har vi tre skrivit 14 böcker ihop, för barn, unga och vuxna… Sedan har vi fortsatt att skriva var och en för sig och i olika kombinationer tillsammans.

När vi (Eva och Maria) funderade på vilka berättelser vi älskade som barn kom vi på Kastrullresan, vilket fick oss att börja fundera över hur en sådan speciell familj som Pip-Larssons skulle kunna se ut idag. Det blev Papparesan – en bok om sex barn och deras två mammor och om deras sex pappor som de vill ha mer kontakt – vi älskade att skriva den!

Hur gör ni när ni skriver ihop?

- Vi träffas, fikar och spånar kring alla möjliga bokidéer och när vi fastnat för något spånar vi vidare och bestämmer oss för vad boken ska handla om i stora drag. När vi har handlingen klar väljer vi vilka olika små delar vi vill skriva och gör det.

Åh vad vi pratade mycket om Tea i Sopkungen till exempel innan vi började skriva om henne.  Och om alla mammor, barn och pappor i Papparesan och Till hans med Black Bird.

Ibland får vi så bra stycken av varandra att vi bara fortsätter att skriva på dem direkt. Men ibland har vi förstås olika åsikter. Då pratar vi mycket tills vi hittar rätt hur vi vill ha det. Så småningom har vi så många bitar att vi sätter ihop dem och bearbetar sedan texterna gång på gång. Vi reser gärna iväg någon gång under arbetet med en bok för att få chans att arbeta mer intensivt med den. Vi har varit på Korsika och på Island till exempel.

Filminspelningen i boken Till havs med Black Bird – var den på riktigt?

- Nej, ingenting är på riktigt, men vissa saker känns nästan mer verkliga än verkligheten när man skriver.

 

Kan ni en massa om båtar?

- Lite. Jag (Eva) seglade under många år utan att lära mig någonting. Jag är ingen båtmänniska fast jag har varit mycket på båtar. Jag är rädd för djupa vatten.

Jag (Maria) började segla med andra för sju år sedan och är ute i Stockholms skärgård flera veckor varje sommar och älskar det, även om jag mest läser böcker högt för alla som vill lyssna men nog också lär mig lite om segling undan för undan. Jag älskar vatten och att bada, även djupt, som när vi for över flera tusen meter djupt vatten på Biscaya för några somrar sedan och bara såg hav i flera dygn.

Berätta lite om hur Sopkungen kom till.

- Det var Tea som kom till oss först. Vi ville berätta om en klok, stark och obändig tjej som klarar sig trots att hon inte har så lätta yttre omständigheter. Vi ville också berätta om en fin relation mellan en pappa och en dotter och om en familj som har det ganska knappt, vilket det finns många barn i Sverige som har idag.

Eva – berätta lite om dina ungdomsböcker.

- Johanna (huvudpersonen i mina fyra böcker: Hemligheter; Man överlever, jag lovar; Ensamma på sommarön och Mellan två världar) kom till mig i en dröm och var så pockande och insisterande att jag bara måste skriva om henne. Hon berättar i mitt huvud och jag skriver. Jag ville berätta från en ung flickas synvinkel om hur en skilsmässa påverkar livet och hur man går vidare.

Mina två böcker om Gabrielle (Frusna ögonblick och Du är väl glad, Gabrielle?) utspelar sig nu, men de bygger på berättelser jag själv upplevde även om jag gjort om dem. Men Gabrielle bär mina känslor och är väldigt nära mig.

Det är också Lena i Mopedsommar som bygger på min egen dagbok och i Lena flyttar.

I många av era böcker är det inte en mamma och en pappa. Både mammor och pappor försvinner. Hur kommer det sig?

- Jag (Eva) tror att jag ständigt bearbetar en jobbig skilsmässa. Jag vänder och vrider på den och försöker se den ur barns och ungdomars perspektiv. Det är lite märkligt för jag växte upp i en trygg och lycklig kärnfamilj. Ändå kände jag mig inte trygg, utan ofta blyg och osäker, kanske för att vi flyttade ganska många gånger. Jag var tvungen att så ofta presentera mig för nya människor och ge dem en bild av mig, tyckte jag.

Jag (Maria) kan känna igen detta, både med skilsmässan och med barndomen. Vi flyttade visserligen inte så ofta men vi var familjen som kom utifrån till byn där alla bott i generationer.

Sedan är ju livet just så här för många barn och ungdomar idag så det känns naturligt att skildra familjer som inte är kärnfamiljer.

En familj kan vara så mycket, se så olika ut och vara bra! Som våra starka mammor i Papparesan till exempel! Vi skildrar en okonventionell men så kärleksfull familj där alla tar ansvar på olika sätt. Dessutom kanske barnen får ta mer ansvar i just sådana familjer, och att man som författare lättare kan låta sådana barn göra saker som skulle vara svårare i en ”kärnfamilj”, där det kanske är mer vuxenkontroll, att de är mer påpassade.

Emma Vall är en pseudonym (påhittat namn). Förutom Maria och Eva är Annica Wennström med och skriver.

 

 

 

 

 

 

   
 

 

10. Hur många ben har en riktigt luden spindel?

1.)

X.)

2.)

Nästa »
 
Resultat
Du hade rätt svar:
 
1
X
2
 
 

Highscore

Plats Namn Tid

 

Maria

Herngren

&

Eva

Swedenmark

Här kan du hitta enskilda intervjuer med Maria och med Eva.

-1