"Jag fick en historia publicerad i tidningen när jag var tolv år, och då blev alla lärare väldigt förvånade och till och med imponerade. Och jag fick ännu mera lust att skriva." Läs intervjun med Ewa Christina Johansson »

 
Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Anna Ehring. Fotograf Stefan Tell


Aktuellt om Anna Ehring

När kommer din nästa bok ut och vad handlar den om?
– I vår (2018). Den heter Minoo och vinterskeppet. Den handlar om Minoo, som är 11 år, och hennes lillebror Mirza. De hamnar på ett fartyg av misstag och så bär det ut på äventyr.

Vad gör du just nu?
– Nu skriver jag på en ny mellanålderbok som inte kommer förrän nästa år.


Anna

Ehring

Intervju

Hur kom du på att ha en ödla som en huvudperson?
Syltmackor och oturslivet– Jag skrev faktiskt boken utan draken först, men sen så tyckte jag att det saknades något. Jag ville ha in en figur som kunde säga det som inte en kompis eller förälder eller rent av kurator skulle säga. Så Harrys roll blev ganska fri, och det var väldigt roligt att jobba med honom. Han behöver inte vara så vuxen och pedagogisk, han kan vara rätt flippad.

– Jag har ju en egen ödla hemma. Han heter Lennart och är 13 år. En dag tittade jag på honom och tänkte ”hur skulle han låta om han pratade”. Jag tror han skulle vara precis som Harry.

– Så jag bestämde mig för att prova – och det var jätteroligt. Harry blev mer och mer verklig, och det funkade att låta honom ha den rollen jag tänkt.

Ödlan Lennart

Nisse och Harry och de andra är ju numera kända från tv… hur känns det?
– Det är roligt! Jag var ju med och skrev manus, och det var jättefina skådespelare.

– En konstig grej var att jag fick göra en liten roll. Det var väldigt skumt att hoppa in och prata med de där figurerna som jag har hittat på. Nu fanns de ju liksom på riktigt, de var kött och blod och pratade med mig!

Ja, du är ju ”gammal” skådis (Anna har spelat Carolin i filmatiseringen av Maria Gripes Skuggserie!). Men du valde att skriva istället…?
– Jag gick teatergymnasium, och vi gjorde en väldigt svår och allvarlig pjäs som slutproduktion. Och i salongen satt Marianne Ahrne och producenten, och de kom och frågade efteråt om jag ville provspela för Caroline. De hade testat massor, men ingen fungerade. Och det var inte ens meningen att de skulle se pjäsen jag var med i, de hade gått fel… så det var en ren slump, och en massa tur, att jag fick göra den rollen.

– Men sedan hade jag otur, och fick jätteallvarlig salmonella under en resa. Det var när jag höll på och återhämta mig och inte kunde göra så mycket, som jag började skriva. Under den här perioden omvärderade jag saker, och efteråt har jag tänkt att det kanske var tur i slutändan.

Miras MartinSenaste boken, Miras Martin, handlar om kärlek (och en massa annat också). Hur fick du idén till den?
– Det var när jag undervisade, och mina deltagare skulle skriva om första kyssen. Då började jag själv fundera över ämnet, och även om det inte var exakt så det gick till i mitt liv så började jag i alla fundera på hur det var att tycka om någon när man var 10 år.

– Jag har börjat lite på en till bok om Mira, så jag får se om det blir en fortsättning.

Du skriver mycket om ganska jobbiga saker. Döden finns till exempel med rätt ofta…
– Ja, men det gör den ju i livet. Jag vill skriva om det som kan hända och överraska i livet. Vardagen behöver ju inte vara så där väldigt dramatisk, i alla fall inte så det syns. I Miras fall, till exempel, händer det ju henne jättemycket, men det är nog ingen annan som ser det. Det kan vara en orkan av allt möjligt som pågår i det tysta.

– I Nisses fall är det kanske mer tydligt att något verkligen händer. Eftersom alla tycker synd om honom, blir hans problem annorlunda. Men han har ju Harry!

Vad blir du inspirerad av?
– Människor! Människor och relationerna mellan människor. Det är spännande både när det går dåligt, och när de faktisk kan mötas. Jag gillar att skriva (och läsa) om karaktärer som inte är helt bekväma.

– Sedan kan det vara saker jag går och tänker på, något som engagerar mig. Det är först när jag börjar skriva som jag märker att det är viktigt. En del saker som verkar spännande kan bara bli platta, då släpper jag det.

Gammelmormor och kärleken– Inspirationen till böckerna om Gammelmormor är faktiskt från mitt eget liv – det var min mormor som blev kär, och förlovade sig med en gammal ungdomskärlek när hon var 87. Det var så otroligt vackert. Jag brukar ta en inspirationsfika ibland med Lotta Geffenblad, som illustrerat flera av mina böcker, och när jag berättade om min mormor tyckte hon att vi skulle göra en bok om det.

Gör du eller har du gjort något annat än att skriva böcker (och varit skådis)?
– Jag undervisar lite också, om skrivande, men det får inte bli för mycket. Jag går in i det, så då tänker jag bara på mina elevers texter och inte mina egna.

– Och sedan jobbar jag ett pass då och då med vuxna som behöver stöd och hjälp med att få ihop vardagslivet. Jag har jobbat extra med det i sexton år, och det känns viktigt på flera sätt – inte minst för att jag har arbetskamrater.

– Men jag har gjort annat också. Jag är utbildad naturvetare men har aldrig arbetat med det. Men jag har arbetat med teater, som biografmaskinist, och varit föreståndare på en 4H-gård.

Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
– Då tar jag en paus, och tar nog en längre promenad den dagen. Byta text kan också fungera, jag har ofta flera saker jag skriver på samtidigt. Anna Ehring med sin hund Ingo, som är en blandning mellan Jack Russel och Papillon. Jackillon kallas de. Ingo är en kul typ, han är rolig och lite knäpp, enligt matte.Fastnar jag i en kan jag ta upp en annan.

– Jag skriver ju inte bara vid tangentbordet heller. Det är ofta när jag är ute och rör på mig som idéerna kommer.

Vad är det roligaste med att skriva böcker?
– Det är när jag lär känna en ny karaktär. Att få hänga med en person (som jag hittat på) och upptäcka hur den är, och märka att det är en rolig typ. Det är samma entusiasm som jag kände när jag var liten och lekte. Så sedan när jag är klar med manuset kan det nästan kännas lite tomt och tråkigt att jag inte får umgås mer med den där karaktären som blivit som en sorts vän.

Vad är det svåraste med att skriva böcker?
– Att veta om det är intressant, eller om det bara är jag som har roligt. Det kanske suger? Så jag behöver någon som kan titta på min text och tala om att jo, det är intressant för andra. Jag har haft samma redaktör i åtta år, och det är jättebra.

– Jag prövar mig ofta fram, för att se hur det blir. Och jag väljer bort mycket, om det inte håller.

Har du några råd till den som vill bli författare?
– Skriv. Skriv ner det du tänker på, sitt inte och fundera på om det är bra eller inte. Skriv för din egen skull, och se hur det blir!

Vad gillade du att läsa när du var liten/ung?
– Jag tyckte om äventyr och fantasi, men det fick inte bli för konstigt. Jag ville fortfarande känna igen mig. Så är jag nog fortfarande – om det blir för mycket fantasi blir det obehagligt. Star Wars, till exempel, tycker jag är knepigt. Det är kanske för långt bort?

– Jag läste mycket i perioder, men mest ville jag röra på mig. Senare visade det sig att jag hade dålig syn, så det gjorde nog att jag läste mindre. Men jag hade liksom inte tid att ha glasögon, de var bara i vägen. Jag ville inte ha något i ansiktet som bara ramlade av när jag hängde uppochner.

Finns det några böcker du vill tipsa om?
Vinter i Mumindalen– Muminserierna, jag läste dem om och om igen när jag var barn. De var fnissiga med heeelt underbara karaktärsporträtt att känna igen från personer man stöter på i livet. Tintin var också en favorit. Ellen Karlssons böcker gillar jag. Roald Dahl. Herr Bom och Sillen, filosofisk och rolig bilderbok. Bland vuxenböcker var Mästaren och Margarita min första stora läsupplevelse när jag var 16 år.

Kortfakta

Namn: Anna Ehring.

Född: I Stockholm.           

Bor: Söder om stan (ja, Stockholm, alltså).

Har skrivit böckerna: Bokserien Drakhjärta, Här vill inte hundar bo, böckerna om Gammelmormor och Daisy och Miras Martin.

Har du något favoritcitat i någon av dina böcker?
"En drake sviker aldrig sig själv, kom bara ihåg det." (Det är så klart ödlan…förlåt, draken Harry som talar.)

Har du någon favoritplats och varför tycker du om den?
Jag gillar skogen. Bara att gå och sätta mig på en sten i tystnaden. Jag har nära, så jag och hunden är där ofta.

Det här visste du inte om författaren: Anna har en egen Harry! Han heter Lennart.

Hemsida: annaehring.com

Vad har du för…

Favoritfärg: Alla färger. Jag gillar färger, men olika. Just nu är jag mycket för grönt och turkost. Och rött.

Favoritdjur: Jag gillar ju väldigt många djur också… alla… utom fästingar och tvestjärtar.

Älsklingsrätt: Fisk och skaldjur.

Favoritgodis: Choklad.

Favoritfilm: Kill Bill (Tarantino) och Diktatorn (Chaplin).

Idol: Charlie Chaplin.

Förebild: Nina Björk.

Favoritresemål: Europa… Italien, kanske Toscana.

Favoritmusik: Blues!

Serien Drakhjärta
Syltmackor och oturslivetKickflippar och farligheten. Del 2Den stora kärleksfebern. Del 3Hemligheter. Del 4

ALLA Annas böcker finns också som ebok.

 

Miras Martin Här vill inte hundar bo

På UR kan du lyssna på boken Här kan inte hundar bo. (Gör det innan juni 2018 för sedan tas programmen bort!)

Lyssna på boken Här vill inte hundar bo

Bilderböckerna om Gammelmormor. Lotta Geffenblad har gjort bilderna.

Gammelmormor och kärleken Gammelmormor, Daisy och döden

-1