Intervju
Varför blev du författare?
– Det började nog med att jag var en sån extrem bokmal. Jag läste kopiösa mängder, och vi läste mycket högt i familjen. Vi läste allt möjligt, vi hade till exempel en Selma Lagerlöf-period.
– Sedan hade jag och min syster varsin brevvän i Finland, ett par tvillingar. De tränade gymnastik och lyssnade på Beatles – och jag och min syster lyssnade också på Beatles och tränade också gymnastik! Vi hade en enormt intensiv brevväxling, vi kunde sitta en hel helg och lyssna på Beatles och skriva brev.
– Jo, vi träffade dem också. Vi var där och hälsade på, och de kom hit. De hade en lite annan teknik när de skulle göra flick-flack, alltså en bakåtvolt. Vi tog efter, och det spred sig till hela vår förening!
– Skriva är och var verkligen något som är så fantastiskt roligt, både att få ta reda på och hitta på, så det är nog mest därför.
Har du gjort något annat än att skriva böcker?
– Från början ville jag bli hjärnforskare, men jag utbildade mig till biomedicinare och stod ett år i labbet och forskade. Men det var alldeles för enformigt, man var tvungen att upprepa saker och ting, igen och igen och igen. Jag är för rastlös och har för dåligt tålamod för det, så det funkade inte. Jag har svårt att göra en sak mer än en gång.
– Då sadlade jag om till journalist, och har jobbat med radio, på tv bland annat med Hjärnkontoret och skrivit allt möjligt. Men det är ett jobb som är svårt att ha på halvtid.
Berätta om en person i dina böcker!
– Lova, i senaste boken Jag vill vara jordens medelpunkt, är en så typisk tonåring – har du träffat en tonåring som är intresserad av något eller någon annan är sig själv? Men hon är nog egentligen rätt deprimerad där i Nya Zeeland. Fast hon blir inte apatisk, hon vill förända sin situation… men sättet hon gör det på får ju väldigt konstiga konsekvenser.
– Boken bygger ganska mycket på mina egna upplevelser som utbytesstudent på Nya Zeeland. Jag var där när jag var i Lovas ålder och var med om ungefär samma sak, även om jag så klart har smaskat på här och dragit ifrån där. Men inspirationen kom från mitt eget liv.
Många av dina böcker handlar om någon som packar en väska (eller tar med sig hunden) och ger sig av till en helt ny plats… varför är det så, tror du?
– Det hänger säkert ihop med att jag tycker det är härligt att resa, och det i sin tur hänger nog ihop med att jag tycker saker blir enformiga och tråkiga rätt snabbt. Jag längtar efter att få komma ut och röra på mig och vara med om det där stora äventyret… så mina huvudpersoner får ge sig av…
– Tant Harriet, som Judit träffar, hon har ju varit den riktigt stora äventyraren. Hon har verkligen gjort precis allt som man drömmer om, men som man antagligen inte skulle våga.
Den boken, Judit och tant Harriet, är tillägnad din farmor – var din farmor lika äventyrlig?
– Nej, inte alls. Farmor stod i affär lite grann men gifte sig tidigt och blev hemmafru, och inte reste hon heller. De har ingenting gemensamt, förutom åldern.
Vad blir du inspirerad av?
– Alla mina böcker har blivit inspirerade av verkliga saker. Lilla E är en flicka i min närhet, miljöerna i Judit och Harriet är från landet. Många gånger kan det vara något som händer, en liten scen eller ett samtal jag hör på tunnelbanan. Jag har nog väldigt lätt att göra bilder i huvudet till det som nån berättar.
– När jag skrev Veke och den röda baddräkten jobbade jag som journalist och skrev om vildsvinen som härjade i Sörmland… och så plötsligt var min röda bikini bara borta. Så den idén, att det kanske var ett vildsvin som tagit Vekes baddräkt, kom därifrån.
– Vildsvin är så otroligt intressanta! De leds av en hona, en ledarsugga. Jag gillar att lära mig saker jag inte kan något om, sånt går jag igång på. Jag gillar att snöa in på saker.
Vad gör du när du inte jobbar?
– Då ägnar jag all tid åt mina barn. Och blommor. Barn först, och blommor sen – fast de kanske skulle säga att det var blommor först och barn sen.
Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
– Det händer inte så ofta, det är mest innan jag börjat skriva som det kan finnas ett motstånd. Håller idéen, hur ska formen vara… men när jag väl är igång brukar det flyta på. Om det kärvar tar jag en promenad.
– En gång gjorde vi ett program med Jan Guillou, och han gav tipset att man kan avsluta mitt i en mening. Så när man sätter sig för att skriva igen kopplar man bara på den meningen, då har hjärnan oftast räknat ut hur det ska fortsätta.
Vad är det roligaste med att skriva böcker?
– Att få leka. Det är ju det man gör, man fantiserar och går in i olika roller och världar. När man får flow, och allt bara flyter på… som när kan få nr man kör bil eller spelar piano.
– Sen tycker jag också det är väldigt kul med själva hantverket, att ta bort och ändra ord, byta plats på saker, korta stycken…
Vad är det svåraste med att skriva böcker?
– Prestationsångest och prestationskrav. Det kommer bara från mig själv, och då jag försiktig, hämmad och osäker.
– Nu för tiden har jag börjat grubbla mer över formen också. Ska det vara i nutid – presens? Ska det vara jag-form? Förr satte jag mig bara ner och skrev utan att fundera så mycket.
Har du några råd till den som vill bli författare?
– Ja, två råd: Läs. Och skriv!
Har du något särskilt läsminne?
– Jag läste alla Lilla huset på prärien-böcker. Och älskade dem. Men det är ett glapp i böckerna på några år, det är under de åren som tv-serien utspelar sig. Jag blev helt knäckt när jag upptäckte att tiden inte riktigt stämde, jag kunde inte ens ha böckerna framme. Jag är otroligt känslig för system, att det ska stämma, som periodiska systemet eller grammatik.