Rebecka Åhlund är journalist, skriver skräckböcker för barn, kan tatuera och gillar norsk dödsmetall och skogen.

Läs intervjun med Rebecka Åhlund »

 
Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Frida Nilsson
Foto: Noomi Hebert

Mellan raderna om Frida

 


Frida
 

Nilsson

Att intervjua Frida Nilsson visar sig bli väldigt spännande. Först plockar man fram en vägbeskrivning från nätet, och sen åker man bil ganska långt och svänger ganska många gånger. Till slut kommer man fram till ett gult hus med en husvagn och lite gamla fälgar (såna som bildäck sitter fast på) kringströdda på gården (som i Apstjärnan), en rolig ringklocka som ser ut som en kossa på förstukvisten och lite glittriga, rosa saker (som Hedvig säkert skulle ha gillat).
Men ingen öppnar!
Efter diverse förvirrade telefonsamtal (Frida var ute i skogen en sväng) visade det sig att det var FEL GULT HUS! Fast man kört precis efter vägbeskrivningen!
Men det rätta gula huset låg som tur var precis i närheten.

Varför blev du författare?
– Först ville jag bli snabbköpskassörska. Fast sen ville jag bli författare.

– Men sen ångrade jag mig igen, och då ville jag bli skådis. Jag höll på mycket med teater, och gjorde egna uppsättningar med mina kompisar i Örebro, och sökte scenskolor.

– Jag och mina kompisar ville göra en film, och då blev vi ju tvungna att skriva manuset själva. Och det gick faktiskt ganska bra med den där filmen, den var med i nån tävling som den vann. Några radioproducenter som satt i tävlingsjuryn frågade om jag ville skriva för radion.

– Så då gjorde jag det, men ärligt talat mest för att jag kände mig tvungen: jag hade inga pengar, inget jobb… Det var en ren pina, jag tyckte inte det blev bra, det kändes som rent fiasko varje gång!

– Men de på radion var nöjda, och så småningom skrev jag en följetong. Det blev Kråkans otroliga liftarsemester – och då blev faktiskt till och med jag nöjd. Det var första gången jag verkligen kände att jag kunde skriva!

(Kråkan blev till en bok senare – och Frida har faktiskt början på en fortsättning på Kråkans äventyr i byrålådan. Samtliga Kråkan-fans uppmanas härmed att hålla tummarna för att Frida dammar av den någon gång i framtiden!)

Ishavspiraterna
– 2012 års radiokalender, ”Siri och ishavspiraterna”, har också blivit bok. När jag skrev kalendern skulle det gå så snabbt, och jag var lite skrajsen för att skriva ett riktigt manus när det var så kort om tid. Så då skrev jag en första version av boken, typ, som de dramatiserade.

Du skriver mycket om djur som man inte brukar tycka är nåt vidare gulliga – råttor, gamla hundar, gorillor och kråkor – som beter sig som folk gör mest. Hur kommer det sig?
– Jag vet inte, och den där frågan får jag jämt, så jag skulle verkligen behöva ett bra svar på den!

– Men jag tycker det är något väldigt roligt med djuren, de bara fortsätter att vara djur fast omgivningen rynkar på näsan. Råttan är bara råtta helt fräck, han bryr sig inte om att andra tittar snett på honom.

– Det kanske är något med att man undrar över om man själv passar in eller om man sticker ut. Jag har på ett sätt aldrig varit så intresserad av att passa in. Å andra sidan tror jag att vi alla har en önskan att vara som de flesta andra. Även om man säger att man inte vill vara som alla andra, är det är läskigt att sticka ut för mycket.

– Gorillan (i Apstjärnan) är en sådan – hon passar inte in. Egentligen handlar det om min pappa: han var så himla pinsam tycke jag när jag var liten. Han var så stor och hade fula gamla kläder, han var ovårdad och dan. Jag gick alltid tio meter bakom honom när vi var inne i stan.

– En gång frågade han faktiskt om jag skämdes för honom, och det tyckte jag var jobbigt – att han hade förstått.

– Sen växte jag ju upp, och då blev det en annan sak. Nu är jag stolt över att ha en annorlunda pappa.

Hur kommer du på vad du ska skriva om?
– Det är så olika. Ofta börjar det med något litet korn av verklighet som jag hittar på någonting om.

– En gång berättade min pappa om den här åsnan han hade när han var ung, en åsna som hette Max-Olov. Och om hur Max-Olov rymde, så pappa fick gå ut och skaka havrehinken för att hitta honom. När jag hörde den historien tänkte jag att ”ja, det ska jag skriva om”.

– En gång satt jag hemma hos min pappa, som satt och läste, och plötsligt tittar han upp och säger: ”Vet du om att när farmor var ung så jobbade hon i en skofabrik där direktörn var så stor att de kallade honom för sju par arslen?”

– Det var då jag började skriva om Steken. Jag hade en kompis som hette Stefan och kallades för Steken när han var pojk. Så Hedvig och sommaren med Steken är lite en sammanslagning av de sakerna.

– Jag har också egna starka minnen från barndomen, som jag plockar från. Det kan vara allt möjligt – situationer man hamnat i när man blivit missförstådd, eller varit med om något starkt.

– Och så jag väldigt mycket fantasi. Det är väl bra på ett sätt, men det kan vara lite jobbigt också. I någon vardaglig situation kan tankarna snurra iväg, och jag börjar fantisera om allt hemskt som kan hända. Till slut tror jag nästan att det har hänt!

Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
– Jag skriver om och skriver om. Och sen skriver jag om en gång till!

– Jag tycker det är väldigt jobbigt att köra fast. Värst det med Jagger Jagger, det är den bok som tagit absolut längst tid att skriva. Ett tag tyckte jag hela boken bara var fel, det blev bara löjligt. Från början handlade den om en flicka som hade flyttat från en liten stad till Stockholm, som känner sig ensam. Då träffar hon på en hund, men det var en helt annan sorts hund än Jagger, mer en kringresande poet.

– Men jag ville verkligen skriva den där boken, jag visste att jag skulle skriva den. Så jag

pratade med min förläggare Johanna, och sa som det var – jag var fast! Men Johanna sa: ”skriv något, vad som helst, om det så bara är bokstaven ”n” i flera timmar. Nu sätter du dig ner och så skriver du bara. Och du slänger ingenting!”

– Så då gjorde jag det, och då blev den klar på en månad – utan att jag behövde skriva ”n” en enda gång! Jo, i ord som det är ”n” i, men inte sida efter sida!

Vad är det roligaste med att skriva böcker?
– När man får veta hur det går, det är det absolut roligaste. När det bara händer av sig själv och blir helt rätt. Det mesta kan jag räkna ut, men ibland kommer en liten överraskningsknix farande. Så det är nog kombinationen av att kämpa och få det att gå av sig själv.

Vad är det svåraste med att skriva böcker?
– Det är nog att jag är så kritisk, och hård mot mig själv. Just när jag sitter med en bok, så är det lätt att hitta fel – jag tittar på varje ord, varje mening, och tycker att det är värdelöst... ”Vem skulle vilja läsa det här? har jag lite för lätt för att tänka.

– Sen är det svårt när de är klara också! Jag vill att mina böcker liksom ska vara en egen lite samling, som passar ihop. Till exempel… det här har jag aldrig sagt till nån… egentligen skulle jag vilja skriva om den första Hedvig-boken! Jag tycker inte att den riktigt passar in med de andra. I första boken gör Hedvig allehanda hyss under ett år, medan de andra böckerna har en mer tydlig handling.

Kråkans otroliga liftarsemester var ju min första bok, och på ett sätt är jag väldigt stolt över den. Men… den är ju lite pratig. Och det är lite hål i handlingen här och var, och några skämt som jag inte heller är nöjd med.

– Tove Jansson skrev ju om sina böcker, när det gått några år och hon inte var nöjd. Kanske kan jag göra det också?

Har du några råd till den som vill bli författare?
– Dels är det väl Johannas råd – bara skriv, och strunta i om det inte blir bra. sen måste man ju älska böcker, man måste hitta de där böckerna som gör att man vill att det ska finnas fler böcker i världen. Största inspirationskällan, att man läser bra böcker och blir glad över att de finns. De måste börja med att man älskar böcker. Nu hinner jag knappt läsa, men när jag gör det blir jag så glad.

Skrivet 2014
Uppdatera 2017-11-08

Namn: Frida Nilsson.

Född: 1979 i Hardemo.

Bor: På Mörkö mellan Trosa och Södertälje.

Har skrivit böckerna: Kråkans otroliga liftarsemester, Hedvig!, Hedvig och Max-Olov, Hedvig och sommaren med Steken, Hedvig och Hardemos prinsessa, Apstjärnan, Jag, Dante och miljonerna, Ryska kyssen och den fasansfulla brännaren och Jagger Jagger.

Det här visste du inte om Frida: Hon har stulit böcker från biblioteket! Hu! Men hennes svenskalärare Staffan bara nickade och log när han såg vilken bok det var.

God Jul, Lilla Lök är en härlig bok att läsa högt. Gärna inför jul.

 

Vad har du för…

Favoritfärg: Röd (om man nu måste välja en färg… sammetsröd, eller kanske biblioteksröd?).

Favoritdjur: Bassethund.

Älsklingsrätt: Kräftor.

Favoritgodis: Näää… om inte kladdkaka gills?

Favoritfilm: Jag är väldigt, väldigt kritisk… men Brokeback Mountain tyckte jag var väldigt, väldigt bra!

Har du någon förebild: Ja, de tippade – Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Tove Jansson, Roald Dahl, Gunnel Linde… såna man blir riktigt inspirerad av.

Favoritresemål: Hm… nej, jag trivs så bra hemma. Men jo, Japan, Japan vill jag åka till!

Favoritmusik: Jag lyssnar nästan bara på jazz (”Vilket snack!” ropar Fridas pojkvän. ”Du får inte säga den där låten!” tjuter Frida. ”Den har ju liksom bara fastnat…”  Låten visar sig vara ”Undo” med Sanna Nielsen. ”Jag som inte ens skulle titta på melodifestivalen!” säger Frida. 

Några av Fridas böcker

Bokomslag till Kråkans otroliga liftarsemesterBokomslag till ApstjärnanJag, Dante och miljonernaBokomslag Jagger JaggerRyska kyssen och den fasanfulla brännarenIshavspiraterDet tunna svärdet

Bokomslag till Hedvig!Hedvig

Äntligen får Hedvig börja skolan. Åhh, vad hon har längtat. Hedvig är full av infalloch påhitt. Det händer alltid nåt. Ibland roliga saker och ibland blir det alldeles galet. Som det där med att dela ut påskkort eller plocka blommor... eller vilja hämnas på mattanten som försöker tvinga Hedvigs kompis att äta upp allt som mattanten själv slabbat upp på tallriken.

 

Bokomslag till Hedvig och Max-OveHedvig och Max-Olov

Det verkar som om tjejerna i Hedvigs klass har drabbats av hästfeber. De leker häst, de går och rider, och Hedvig drömmer om att få en egen häst. Det är väl egentligen bara Linda, Hedvigs bästa kompis, som håller sig lite avvaktande. Hemma tjatar Hedvig på pappa. Hon vill ha en egen häst, men pappas plånbok är alldeles för tunn. En dag kommer pappa med en överraskning, men det blir inte riktigt som Hedvig har tänkt sig.

Omslag till Hedvig och sommaren med StekenHedvig och sommaren med Steken

Nu är Hedvig tillbaka igen. 9 år och sommarlov. Dötrist. Ingen alls att leka med. Och farmor har fått en hjärtinfarkt och är sig inte lik. Hon kan inte längre laga den goda spottsoppan. Så flyttar det in en pappa och hans son i den fallfärdiga stugan nära Hedvigs hus. Steken heter killen och sommaren är räddad. Steken är bra på att hitta på planer. Planer som inte alltid går som han tänkt.

 

Hedvig och Hardemos prinsessaHedvig och Hardemos prinsessa

Magister Lars svimmar och blir sjukskriven och det kommer en ny elev till klassen. En med lockigt hår och fina hårband. Hedvig vill också ha ett. Och så är det vikarien Bengt Lamm som är riktigt sträng och hård. Stora känslor om att vara kompis, gilla någon och vuxna som är dumma. Både allvarligt och roligt.

Har du något särskilt läsminne?
– Ja, när jag var liten och läste Nalle Lufs helt själv (och den var ganska tjock). Jag minns känslan, när jag läste de sista meningarna, hur jag kände. Jag stängde boken i andakt och ryste för att det var så bra. Jag var alldeles knottrig över hela kroppen.
– Det har nog satt ganska djupa spår. Det är så jag vill jag skriva – att man ska känna det där wow:et.

Har du något särskilt biblioteksminne?
– Vi hade ett jättelitet bibliotek på Hardemo skola som vi fick låna från nån gång i veckan. Det fanns ingen skolbibliotekarie, utan det var massa böcker på ett gäng dammiga hyllor. En dag så hittade jag en bok: Sune, hette den, kanske den kunde vara lite kul? Ingen hade läst den, men jag lånade den. Och sen när vi hade lästimme, så satt jag och gapskrattade hela tiden! Det var vanvettigt roligt, jag höll på att gå av på mitten för att jag skrattade så mycket!
– Alla undrade vad jag läste, och alla ville låna den efter mig. Så sen var det igång, hela klassen läste Sune!
– Men det var ju bara en slump att vi hittade den! Tänk om det hade funnits en skolbibliotekarie – då hade ju hon hjälpt oss att hitta de där böckerna som vi letade efter utan att veta om det.

-1