"Silkesmask och myror är mumsigt…!", tycker Maya.
» Läs intervjun med Maya Gabrielle som skriver under namnet M.G. Leonard

 
Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö


Jesper

Lundqvist

Intervju med Jesper Lundqvist


När kommer din nästa bok ut och vad handlar den om?
– Jag hoppas att den kommer i sommar, eller i alla fall senast till bokmässan i slutet av september.

– Det är tredje och sista delen i Spökskolan, och den heter Ängeln på Spökskolan. I den är det Nadina som är huvudperson.

Varför blev du författare?
– Jag har alltid tyckt om att skriva. När jag var yngre ville jag göra film, men då är man beroende av en massa människor och behöver en massa pengar. Men man behöver också en historia, och jag märkte att det var den som jag tyckte var riktigt rolig att jobba med. Eftersom jag brukar komma på ganska fantasifulla grejer är det ju bra att ”bara” kunna skriva dem också – man behöver inte skådisar och specialeffekter.

– Sen att det blev just böcker – just nu – vet jag inte riktigt. När jag pluggade i Umeå gjorde jag en massa konstig studentradio, och senare har jag jobbat 15 år med barnradio, mycket med Radioapan.  Det fina med radio är att det är mycket handling och mycket dialog – jag gillar action. Och eftersom jag inte är någon stor vän av miljöbeskrivningar är det fint att man kan använda mycket ljud – ekon, droppande vatten…

– En lite rolig sak med radio är ju att man är anonym. Radioapan är ju en egen figur, ingen vet att det är jag som har skrivit manus. När min dotter började förskolan och jag skulle försöka förklara vad jag jobbade med, sa jag att ”Det är jag som bestämmer vad Radioapan ska säga". Först sa hon bara ”jaha”, men sen funderade hon lite och frågade, med lätt anklagande ton: ”Varför bestämmer du över Radioapan?!”.

Vad är det allra roligaste med att skriva?
– Jag tror det är att skapa en värld som är större än min egen. Och jag älskar att leka med ord – jag brukar skämta om att jag skriver svårläst. Jag tror inte att det viktigaste är att fatta precis allt när man läser något, utan att man blir engagerad, nyfiken. Det är ju så man lär sig nya saker och nya ord, jag tror det är bra med lite utmaning. Om jag försöker censurera mig själv blir det inte lika bra, och inte lika roligt att skriva. Och allt måste inte vara för alla, hela tiden.

Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
– Det gör jag inte! När jag väl kom på att jag verkligen ville skriva var det samtidigt som vi fick vårt första barn, och sedan dess har jag hela tiden försökt hitta tid till att skriva. Då, i början, hade jag kanske bara en timme, så då hade jag verkligen inte tid att sitta och köra fast. Jag gick författarskola och hörde folk prata om sin skrivkramp, jag minns att jag tyckte det var underligt. Och när jag skriver för radion har jag ju deadlines hela tiden, jag måste skriva i tid.

Har du några tips till den som vill bli författare?
– Ja, det är gammalt, men det funkar i alla fall för mig: skriv bara på, så sätter historien igång av sig självt.

– I början ville jag att allt jag skrev skulle bli så bra som möjligt, men det var ingen lysande idé. Om jag satt i evigheter med en text som sedan producenten ville göra om kunde jag bli ledsen och det blev gräl och tjafs. Så då började jag istället skriva så bra det bara gick på den tiden jag hade. Jag har upptäckt att när jag lämnar över texten till en annan person så är de flesta mindre kritiska än vad jag själv är. Och mycket går ju att fixa till senare, när man skriver om.

– Vissa dagar tycker jag att jag är ett geni, och andra dagar tycker jag att jag är rätt kass. Men om jag bara skrev de dagar jag känner mig som ett geni skulle det inte bli mycket skrivet. Så jag tänker att det här är mitt jobb, det är vad jag gör, och så gör jag det så bra det bara går den dagen.

– Oavsett vad man vill göra, ska man göra något man tycker om. Jag brukar säga det till mina barn: ”Gör det ni gillar! Rätt som det är kommer någon och ger er pengar för det!”.

Gör du/har du gjort något annat än att skriva böcker?
– Ja, absolut, det gör jag nu också. Förutom att jag skriver åt radio har jag och min fru en kursgård där det mest är yogakurser och yogalärarutbildningar. Och så jobbar jag mycket med ljud. Jag har jobbat på ett skivbolag, ett litet bolag med ett par band som lyckades bli stora i Japan – det var kul! Och nu spelar jag gong. Det påverkar hjärnan på ett spännande sätt. Hur man kan använda ljud i meditativa tillstånd är något jag är nyfiken på och utforskar.

Hur fick du idén till böckerna om spökskolan?
– Det var många olika saker… en var att jag ville skriva något annat än det jag gjort tidigare, för lite äldre barn. Mina barn hade börjat skolan, så det var tänkt att vara för typ lågstadiet.

– Jag har alltid gillat serier och superhjältar, så jag tyckte den här världen med ett litet gäng udda individer som måste passa ihop i fel miljö var lockande. Sen är ju det kanske ett problem med fantasy att mycket känns gjort. Jag tycker det är roligt att ge mig ut på okänt vatten, att i alla fall försöka göra något nytt. 

– På alla skolor finns ett gäng som inte passar in. På min tid sa man OBS-klass. Så jag tänkte att det skulle vara roligt att ge de här eleverna olika superkrafter, och göra skolan till en på dagen, en annan på natten…

– Det som är fint med vålnader och spöken är ju att många av dem är så väldigt gamla, det blir automatiskt lite gammalmodigt, och nya och gamla värderingar råkar i konflikt med varandra.

– Förlaget tyckte det lät bra, de ville vidga sina målgrupper, men de ville ha tre böcker och ge ut dem ganska tätt inpå varandra. Men när jag väl började skriva märkte jag att det blev både längre och lite svårare, typ mellanstadiet, än vad som var planerat. Jag tänkte att det var bäst att hålla tyst om det… men när väl förlaget fick manuset som var dubbelt så långt… eller kanske tre gånger så långt, gillade de ändå boken! Problemet var att utgivningsplanen låg fast, fastän böckerna var längre, så nu har jag jobbat hårt med del två och tre de senaste två åren.  

Varför är olika personer huvudpersoner i böckerna?
– Det kändes som en rolig idé, och lite annorlunda, även om det inte är helt nytt. Oftast brukar det ju vara en person som går igenom en massa problem. Nu blir det mer dynamik, tycker jag. Varje person har både ett yttre och ett inre äventyr.  

– I första boken (Spionen på spökskolan) tyckte jag Silas var en bra ingång i berättelsen – han har lite svårt att komma in i den här världen med spöken och gastar. Han vill mest passa in. Em vill att alla ska vara vänner, och det blir jobbigt när det inte funkar. Nadina bryr sig inte om något av det, hon är gärna ensam och struntar i om hon passar in. Hon har istället konflikten arv eller miljö – måste man bli som sina föräldrar? Hon är ju dotter till världens mäktigaste, mest ondskefulla förintelsedemon, det är jättejobbigt. Är hon ond eller god? Jag tyckte det var roligt som tema också, att inte veta säkert, eftersom vanliga hjältar alltid är helt goda.

– När jag skrev första versionen av Mumien på spökskolan blev Silas och Em väldigt lika, vilket min redaktör såklart upptäckte. Jag brukar inte tycka det är jätteroligt att skriva om, men det var faktiskt en väldigt rolig omskrivning, att renodla Em: hur reagera hon, hur tänker hon i vissa situationer, att ljud och doft är så viktigt för henne.

Vad gör du när du inte jobbar?
– För att det ska bli så bra som möjligt måste jag ägna lika mycket tid åt att skriva som att inte skriva … det här med att promenera eller stapla ved, där kroppen får röra sig och hjärnan bara kan processa, det räknar jag som skrivtid. Om jag säger att jag skrivit fem timmar en dag, kan det vara hälften av den tiden som är vid datorn.

– Men annars gillar jag yoga, och spela gong. Jag gillar att vara med min familj, vi läser högt, kollar tv-serier och spelar spel. Och så gillar jag att resa, upptäcka nya saker. Förra året lärde jag mig åka utför – det är väl fantastiskt att man kan lära sig det vid min ålder!

Intervjuade gjorde Noomi Hebert
Publicerat 20180227

Foto på Jesper Lundqvist framför en gong. Jesper har en hög svart hatt och stort skägg. Han ser glad ut

Jesper med sin hatt och sin gong.
Historien om hatten är skoj, men lång
så den får du höra någon annan gång.

Kortfakta
 

Namn: Jesper Lundqvist

Född: 1970 i Lund.

Bor: På landet, utanför Varberg i byn Dagsås. ”Det sägs att det finns 60 hus här, men ingen vet riktigt var de ligger!”

Har skrivit böckerna: Böckerna om Kivi, Alla dör, Vi letar skatt, böckerna om Spökskolan.

Har du någon favoritplats och varför tycker du om den?
”Hemma! Jag har bott på många ställen och rest mycket, och jag gillar många platser, men grejen med Dagsås är att jag känner mig just hemma. Nu kan jag inte föreställa mig att bo någon annan stans.

Det här visste du inte om författaren:
Jesper spelar gong och gör yoga varje dag.

Vad har du för…
 

Favoritfärg: Guld – just idag i alla fall.

Favoritdjur: Katt.

Älsklingsrätt: Palak panir.

Favoritgodis: Hemlagade bollar med dadlar, kakao. Inte nåt med kemikalier.

Favoritresemål: Ön Lembongan utanför sydvästra Bali är en helt magisk plats dit familjen gärna reser. Jag gillar över huvud taget öar – kanske för att jag har så dåligt lokalsinne.

Favoritmusik: Massor – det beror på dagsformen. Mina senaste spellistor på Spotify är Flaming Lips, Stefan Sundström, David Bowie. Och så gillar jag mystisk country!

Bilderböckerna om Kivi

Kivi och monsterhundenKivi & den gråtande goraffenKivi & drakbrakaren

Fler bilderböcker

Alla dörVi letar skatt

Serien Spökskolan

Spionen på Spökskolan. Första delen i serien SpökskolanMumien på spökskolan. Andra boken om Spökskolan

Jespers boktips

Mördarens apa. Finns också som e-bok och ljudbokOceanen vid vägens slut av Neil Gailman. Finns också som ljudbok och ebok.Matilda av Roald Dahl. Finns också som ebok och ljudbok

Sverigesradio.se/barn hittar du Radioapan som Jesper har jobbat med - och i appen förstås!

Radioapans kojträd kan du lyssna på sagor och sånger och en massa annat kul 
Kolla också efter Radioapan - banankalas!

-1