"Jag fick en historia publicerad i tidningen när jag var tolv år, och då blev alla lärare väldigt förvånade och till och med imponerade. Och jag fick ännu mera lust att skriva." Läs intervjun med Ewa Christina Johansson »

 
Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö


Lisa


Bjärbo

Närbild på Lisa Bjärbo

Intervju med Lisa Bjärbo

Barnens bibliotek har nästan alltid sjukt mycket tur – den här gången hade vi sån tur att vi fick komma hem till Lisa Bjärbo! Lisa har redan en jättebra hemsida (lisabjarbo.se) där hon svarar på massor med frågor hon brukar få, så vi passade på att ställa några helt nya! Mest pratade vi om hennes böcker, och en stor SPOILERVARNING är på sin plats.

 

När kommer din nästa bok ut och vad handlar den om?
– Jag skriver på en ungdomsbok som ska vara klar i jul, och släpps till sommaren. Den handlar om en tjej som flyttar till den lilla, lilla byn Säljeryd från Stockholm, och om att hamna i en ny klass. Hon är introvert och extremt blyg, och det blir väldigt jobbigt för henne att behöva kliva in i en ny klass, och försöka få det sociala att funka på ett nytt ställe. ”Inuti huvudet är jag kul”, ska den heta.

– Annars har jag rätt många olika projekt just nu, det brukar jag inte riktigt ha. Men nu är det ungdomsboken, en kokbok, en bilderbok och en annan kapitelbok för yngre barn… så nu duttar jag väldigt mycket mellan de olika texterna.

Du gör ju en podd också – Bladen brinner. Vad handlar den om?
– Det är en podd om barn- och ungdomsböcker, som jag gör tillsammans med Johanna Lidbäck. Vi intervjuar författare, illustratörer och förlagsmänniskor. Den är lite som ett magasin om barn- och ungdomsböcker. Den riktar sig mest till förmedlare av barn och ungdomsböcker, som bibliotekarier. Vi har några tusen lyssnare, och de tycker det är bra fortbildning.

Din sida med frågor och svar är toppen – men en del svar leder ju till fler frågor. Till exempel berättar du att du som liten drömde om att bli lärare och arkitekt och… sjöjungfru. Sjöjungfru! Hur tänkte du då?
– Jo men det var väl i Solstollarna där det fanns en sjöjungfru, som jag tyckte var så otroligt vacker. Så jag hade den här dagdrömmen att sitta på en sten och bara blicka ut över havet. Det var kanske inte nåt jag trodde jag kunde bli på riktigt, men det verkade mysigt. Jag har fortfarande en väldigt levande dagdröm om att sitta och blicka ut över havet. Men jag behöver ingen fiskstjärt, och kanske inte nån sten heller – en balkong går bra!

I din senaste bok Djupa ro, skriver du om byn du växte upp i, Ingelstad: Det är konstigt med platsen man växt upp på. Att den aldrig kommer att lämna en. [- - -] Det kommer att finnas kvar i dig ändå. Och det kommer att ha format dig som människa, oavsett vad du tycker om det.
Så vad gjorde Ingelstad med dig?
– Det är ju jättesvårt att svara på, eftersom jag aldrig växt upp någon annan stans, så man kan ju inte veta säkert. Men det är ett väldigt litet samhälle, som jag upplevde, eller som jag nu tänker tillbaka på, som lite inskränkt och likriktat. Det fanns till exempel inga invandrare, ingen blandning av folk, allt var vit medelklass. Och så spelade man fotboll, det var typ det enda intresset folk hade. Så jag kämpade på och spelade fotboll fast jag hatade det och var askass ända tills jag var 14 år.

– När jag var 15 ville jag bara flytta därifrån så fort som möjligt. Men nu ser jag det väldigt annorlunda. Egentligen hade vi väldigt kul, jag hade många bra kompisar, och vi tog hand om varandra. Många har jag fortfarande kontakt med. Flera bor kvar, eller har flyttat tillbaka.

– Att jag gillade att läsa böcker och skriva var aldrig något jag pratade om. Det var inget jag skämdes för, absolut inte, jag bara antog att jag var ensam om det. Det slog mig aldrig att någon annan i klassen skulle kunna gilla böcker, så att vi skulle kunna prata om sånt vi läst.

Kommer du ihåg någon bok som förändrade världen?
– Många, men jag tror kanske att Agnes Cecilia var den som var häftigast för mig som elvaåring. Det är något med det oförklarliga. Det är så sjukt tät stämning i den, och det är både spännande och filosofiskt. Och så Anne på Grönkulla. Hon påminde om mig, tycke, jag, med sina dagdrömmar.

Du gillar det där med dagdrömmar?
– Absolut, och känner igen mig i det. Anne är ju världsmästare på romantiska dagdrömmar. Det är något alla sysslar med, men som man sällan pratar om, och det tycker jag är synd. Det är väldigt, väldigt roligt och avslöjande att få höra om vad någon dagdrömmer om.

– Den huvudperson jag skriver om nu är nog mycket av en dagdrömmare. Boken är i jag-form, så vi är väldigt mycket inne i hennes huvud där tankarna hoppar och far. Hon reflekterar nog inte över dagdrömmeriet i sig, men hon noterar att hon är väldigt rolig inne i sitt eget huvud, hon tänker massor med saker hon inte vågar säga.

Du skriver om saker som man kan kalla svåra… döden, till och med självmord. Är det svårt att skriva om svåra saker?
– Ja, det är svårt…dels är det svårt i sig, sedan är det också svårt att veta vilka berättelser jag liksom får berätta. Som att skriva om självmord – vad klampar jag in på nu, vem har tolkningsföreträde? Men jag vill ju pusha mig själv också, och vidga mina egna vyer lite. Att bara skriva om sådant som man har direkt erfarenhet av är inte kul i längden. Fast å andra sidan – ju tryggare jag känner mig i ämnet, desto större friheter kan man ta sig. Det blir vanskligare att skriva om något man inte varit med om själv.

I Allt jag säger är sant dör Alicias mormor i boken – och din egen mormor dör i verkligheten. Hur var det?
– Ja, det var ju faktiskt väldigt speciellt. Mormorden i Allt jag säger är sant är min egna mormor ganska mycket, även om vi inte hade lika mycket kontakt. När jag började skriva boken levde fortfarande min mormor och jag tänkte jag skulle skriva om en tant som är som henne och sen kunna ge henne boken och säga ”kolla, nu har jag skrivit in dig i min bok!” Men så blev min mormor sjuk och gick bort under tiden jag skrev. Det var ganska absurt, för dikt och verklighet hände nästan samtidigt. Jag skrev om att Alicias mormor dog i boken samma vecka som min egen mormor dog.

– Boken var ju planerad, det var bestämt, så det påverkade inte handlingen i sig, men det påverkade ju säkert hur jag skildrar Alicias känslor.  Jag upplevde ju det där, jag var ledsen, jag gick på begravningen… säkert blev boken något slags sätt att bearbeta sorgen för mig.

Händer det att du gråter när du skriver?
– Ja, kanske inte under tiden när jag sitter och skriver scenen, men när jag tänker ut den. Jag är en person som gråter mycket, jag är väldigt lättgråtig, och när jag då försöker sätta mig in hur någon känner när något sorgligt händer gråter jag. Men det vill jag göra, jag kan till exempel lyssna på jättesorglig musik för att jag hitta det där väldigt ledsna. Jag vill känna de där känslorna som jag försöker få ner på pappret. Det kan vara samma med något annat, en detalj – skriver jag om någon som lutar huvudet mot fönstret i bussen vill jag gärna göra det, för att känna efter.

Är det svårt att skriva om sex?
– Ja det är jättesvårt. Det är jättesvårt att hamna på rätt nivå, jag vill varken skriva det för mesigt eller råka ta i för mycket, göra porr av det.

– Förr tyckte jag absolut att sexskildringar skulle vara med i mina ungdomsböcker, men nu har jag svängt lite. Förut tänkte jag att ”det här är viktigt att få med på ett bra sätt” och ”det här vill ungdomar läsa om”. Men nu känner jag att det kanske också vore skönt att slippa ibland. Att inte allt alltid behöver handla om sex eller sexualitet.

Det här att få med saker ”på ett bra sätt” – är det något du vill själv, eller finns det någon slags press på att ungdomsböcker ska ta upp svåra saker på det där ”bra sättet”?
– Både och! Jag tycker det där är väldigt dubbelt, eftersom jag å ena sidan känner att jag har världens möjlighet: min bok kommer att läsas av några tusen ungdomar, så då är jag väl dum i huvudet om jag inte i alla fall försöker ge dem någon slags världsbild som jag skulle vilja att de fick med sig. Men samtidigt kan man ju undra varför just ungdomsböcker ska behöva vara något slags föredöme hela tiden? Och hur trovärdigt är det om alla karaktärer i en ungdomsbok beter sig moraliskt oklanderligt hela tiden? Den där diskussionen gör mig faktiskt asförbannad ibland… det kravet finns inte alls på vuxenböcker, där får folk flippa ut hur mycket de vill. Men så snart man skriver för barn och ungdom ska man ha tänkt på alla aspekter, och boken ska lära barnet någonting och helst göra det till en bättre människa! Det verkar finnas en enorm tilltro till vad en bok kan fixa, eller ställa till med, hos en ung människa.

– Men samtidigt… det finns många frågor jag tycker är viktiga, som jag gärna trycker in i mina böcker. Och det gör jag ju för att jag tror att böcker kan påverka och få unga läsare att tänka till.

Tycker du rent av att vuxna kan vara lite tråkiga och tjatiga – fastän du ju är vuxen själv, numera?
– Jo, absolut. Om jag är i en åtta och pratar så är jag ju på pappret på lärarens lag, vi är de vuxna. Men jag känner mig mer som en av eleverna. Mentalt är jag fortfarande 17, tror jag.

– Jag blir sur på det här att vuxna ser på barn och unga som de var aliens ”glöm inte att mata din tonåring”. Har de glömt att de varit unga själva? Och hur kan man tro att det är så sjukt olika att vara 14 och 40? Du är ju fortfarande samma person, du blir ingen annan, bara äldre! Det är helt obegripligt att folk har så lätt att glömma hur det var.

Du får ofta frågor om du egentligen skriver om ditt liv, och om hur du är (och var). Tror du att du blir intressant som person just för att du skriver om saker som ligger nära det ”vanliga livet”?
– Ja, så tror jag säkert att det är. Och jag har ju också förlagt alla händelser till miljöer där jag har växt upp, så jag får ju skylla mig själv, verkligen. Säger jag att de går på min skola och cyklar på min cykelväg, så undrar folk så klart om det är mitt liv.

– Men historierna är påhittade, och personerna också. Ofta plockar jag lite från olika människor, lägger till och drar ifrån.

Fast du har sagt att du var… eller är mer en (ordentlig) Fanny än en (lätt utflippad) Alicia?
– Helt klart! Det finns nåt ställe där Alicia beskriver Fannys anteckningar, superprydliga och i olika färger, och Fanny använder till och med tippex för att hon stör sig så mycket på om det blivit fel – sån var jag! Och jag skulle aldrig fått för mig att hoppa av skolan, jag älskade att gå i skolan.

Ester kör också sitt eget race ganska mycket…
– Ja, och hon är inte heller lik mig i så jättemånga avseenden. Jag är mer som Johan i ”Det är så logiskt alla fattar utom du”. Inåtblickande och rätt tyst, inte alls som Ester eller Alicia. Det var nog en mix av att jag ville efter att tjejer skulle få kunna vara sådana utan att de behövde vara speciellt ”starka tejer”, de bara är sådana, och att jag nog tyckte det hade varit lite coolt om jag hade varit såhär när jag gick på gymnasiet.

Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag rider, en gång i veckan, det är kul. Och så fotograferar jag mycket, och läser, men det är ju nästan jobb. Hänger med mina barn, så klart, och sedan vi flyttade till huset har jag upptäckt att jag verkligen gillar både krukväxter och trädgård.

Har du någonsin funderat på att skriva något som inte är realism, som science fiction eller fantasy?
– Nej, eller jo, jag funderar på det varje gång jag är i en skola, och eleverna frågar om jag inte skrivit nån fantasy, för det är det enda de vill läsa. Då tänker jag att ”jag måste skriva nånting med åtminstone lite spöken i. De vill inte ha den här vardagen!”.

– Men jag tror inte jag kan, faktiskt. Jag har fullt upp med den här världen, med allt som händer, alla relationer och vad som händer inne i folks huvuden.

– När jag skriver ser jag verkligen allt som en film inne i huvudet, och det är skönt med miljöer jag kan. Om jag var i en främmande värld skulle det kännas som att kartan var borta…

Om du kör fast i skrivandet, vad gör du då?
– Suckar jättedjupt och svär och ägnar några timmar att bara sitta kvar vid datorn och försöka komma loss. Jag kämpar, försöker att inte ge upp. Men om det verkligen inte fungerar går jag ut och går.

Du har som skrivtips att sno något man gillar och tvista till det lite. Men finns det något omvänt, alltså nåt klassiskt författarskrivtips som du har fått som inte funkar?
– För mig funkar det inte att bara ösa ur sig text, att bara skriva på och inte bry sig om ifall det blir bra eller dåligt. Men jag kan inte vara så oredigerad, jag petar i varje mening hela tiden. Egentligen vill jag läsa allt jag skrivit hittills när jag sätter mig på morgonen, men det går ju inte när man är tvåhundra sidor in i en bok.

Nu är snart intervjun slut. Det är lite hemskt med slut - Alicia får spel på att hon inte kan få några garantier för hur det ska sluta, Paula och David skiljs åt i slutet av Djupa ro och vet att de inte vet vad som kommer att hända… Är det något du känner som författare? Att du vill ha en slut som är bestämt?
– Nej, det vill jag nog egentligen inte, jag älskar ganska öppna slut så att läsaren får fundera vidare själv. Jag vet att jag tänker mycket på slutscenerna – när den här boken är slut, hur vill jag att läsaren ska känna sig – och så jobbar jag jättemycket med den känslan. Sen kan jag väl ibland dela den där frustrationen som Alicia känner – det kan ju gå hur som helst med vad som helst, det är ingen ordning på nåt! Det är väl fasen att man måste ha så många valmöjligheter! Ibland önskar jag mig ett facit, så jag inte ska råka välja fel.

Intervjuade gjorde Noomi Hebert
2017-11-22

Kortfakta
 

Namn: Lisa Bjärbo.

Född och uppvuxen: 1980 i Ingelstad utanför Växjö.

Bor: I ett vackert grönt hus i Gnesta utanför Stockholm.

Har skrivit böckerna: Det är så logiskt, alla fattar utom du, Allt jag säger är sant, Djupa ro, Vi måste sluta ses på det här sättet (tillsammans med Johanna Lindbäck), flera vegokokböcker, böcker för mindre barn om Ivar (som träffar diverse dinosaurier) och Eddie.

Har du något favoritcitat i någon av dina böcker?
Jag tycker om dialogen mellan David och hans mamma på slutet av Djupa Ro, när mamman konstaterar att David är nästan vuxen nu, han klarar sig själv, och David protesterar. ”Jag klarar mig inte alls själv. Kanske gör ingen det.” Det var en viktig poäng med den boken – att få fram att man inte ska behöva fixa allt på egen hand. Det är viktigt att ha andra att prata med, och att våga prata med dem.

Har du någon favoritplats och varför tycker du om den?
– Ja, ganska många… men jag säger ändå mammas och pappas hus, i slutet av grusvägen med åkrar och skog omkring i Säljeryd, där jag bodde från jag var 15.

Det här visste du inte om författaren:
– Jag har aldrig kunnat hjula. Jag tyckte det var sjukt pinsamt när jag var liten, och alla mina kompisar hjulade runt och stod på händer och höll på, att jag inte kunde lära mig. Nu är det inte ett problem längre (till exempel för att man inte så ofta blir tillfrågad om man kan hjula när man är 37 år). Men för någon vecka sedan började jag träna Capoeira med min yngsta son. Då skulle vi hjula över hela rummet på uppvärmningen, och då kom hela den där hjulningspaniken tillbaka direkt. Den höll i sig i säkert fem sekunder. Sen kom jag på att det var lugnt. Man måste inte kunna hjula.

Webbsida: Lisa har världens bästa hemsida, med svar på nästan allt man vill veta: lisabjarbo.se »
Bladen brinner podden »

Instagram: @onekligen.

 

Favoriter
 

Favoritfärg: Grön

Favoritdjur: Häst.

Favoritlag: Nej, men mina barn tycker jag ska skaffa ett.

Älsklingsrätt: Många… jag tar något med gula kantareller.

Favoritgodis: Gula och rosa döskallar i skum, jag tror det är citron och hallonsmak på dem.

Favoritfilm: Jag såg Manchester by the sea för ett tag sedan. Har nog tänkt på den varje dag sen dess.

Idol: Annika Norlin, jag älskar hennes musik och hennes texter.

Förebild: Barbro Lindgren.

Favoritresemål: Mina dagdrömmar handlar ofta om att åka till Island och rida.

Favoritmusik: Allt med Annika Norlin, jag gillar svensk pop! Just nu har jag lyssnat sönder Frida Hyvönen senaste.

Lisas faktaböcker.

Skrivna ihop med Elin Lindell

Bokomslag Pinsamt! Skriven ihop med Elin LindellBokomslag Stora syndboken

Lisas ungdomsböcker

Vi måste sluta ses på det här sättet har Lisa skrivit ihop med Johanna Lindbäck. I novellsamlingen Het har Lisa skrivit en av novellerna.

Det är så logiskt alla fattar utom duAllt jag säger är santDjupa roBokomslag Vi måste sluta ses på det här sättetI novellsamling Het har Lisa skrivit en av novellerna.

Bilderböckerna

om Eddie med bilder av Jesus Verona och dinosaurieböckerna om Ivar med bilder av Emma Göthner

Bokomslag Ivar träffar en stegosaurusBokomslag Ivar träffar en tyrannosaurusBokomslag Ivar träffar en diplodocusBokomslag Ivar träffar en triceratopsBokomslag Ivar träffar en pteranndonEddie och julenBokomslag Eddie och napparnaBokomslag Eddie får en lillebror

-1