Jag gillar att lära mig saker jag inte kan något om, sånt går jag igång på. Jag gillar att snöa in på saker, säger Charlotta LanneboLäs intervjun med Charlotta "Lotta" Lannebo »

 
Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Andy Griffiths med en av sina böcker i handen

Andy Griffiths – allvarligt knäpp

 

Om du läst böckerna om livet i trädkojan, den som får fler och fler rum för varje bok, har du redan förstått att Andy, han som skrivit böckerna, är knäpp. Helt utan hämningar.

I trädkojan kan nämligen vad som helst hända. Om man inte är och jonglerar med motorsågar eller tränar ninjasniglar så kanske man är i detektivbyrårummet med extra allt eller i vågrummet och surfar (och slår skallen i de vassa klipporna) eller i hajakvariet.

Barnens biblioteks reporter tog av sig hjälmen, lossade lite motvilligt på säkerhetslinan, monterade ner skyddsnätet och stämde träff med den mest vrickade barnboksförfattaren i världshistorien.

 

Andy Griffiths värmer sig i mars-kylan med lite bubbelplast

Terry och förläggaren Herr Stornäsa har grymt nog skickat Andy till Europa alldeles ensam för att göra reklam för böckerna och bli intervjuad av 13+26+39+52+78 journalister. I Sverige damp han ner en svinkall vecka i mars! Hu! Turligt nog värmde bubbelplasten lite – att vara inpackad i bubbelplast är bra när man reser. Det vet alla som läst senaste boken: Vår megastora fuskbyggda trädkoja med 65 våningar som byggnadsnämnden hotar att riva.

 

 

Exakt hur knäpp är du?
– Jag är inte så knäpp, egentligen. Lagom galen. Terry (illustratören Terry Denton), han är helt galen. Och Jill, som är vår redaktör (och min fru), är väldigt ordentlig. Jag är har båda sidorna, jag är liksom mitt i – perfekt!

Men böckerna är ju superknäppa?
– Ja, det är dom! Och det är meningen. Det ska inte vara lagom och lite korrekt och säkerhetslinor och hjälmar – det ska vara fullt ös, inga begräsningar, ingen som säger ”det är för farligt” eller ”det där går inte”.

Varför all denna knäppighet?
– Det finns två anledningar. Den första har nog att göra med vad jag lärde mig när jag spelade i band. Vi hade ett punkband, och jag stod längst fram och sjöng och hoppade omkring som en galning. Men det funkade! Vi öste på av bara den, och hade skitskoj, och publiken älskade det!! Det var det sättet, den energin, som jag ville ta med mig in i skrivandet.

– Den andra anledningen dök upp sen, när jag insett att jag aldrig skulle bli stor stjärna på scenen och istället jobbade som lärare. Jag tyckte lärarrollen var lite svår – från att ha varit skruvad på scenen skulle jag bli en slags allvarlig vuxenfigur. Men det fanns en lösning – eleverna. Jag frågade dem om allt, och försökte engagera dem i allt. En sak jag märkte var att de tyckte att det var trist att läsa och att skriva. Så då började jag hitta på historier, knäppa historier men med massor av energi, snabba historier – och det gillade eleverna! Så snart började de skriva själva, och tyckte att läsning var helt okej.

– Humorn blev lite av ett sätt att jobba på – när man vänder på hur saker och ting brukar fungera blir det ju roligt. Och det var det jag ville åt, att få dem att ifrågasätta, undersöka. 

Hur kommer du på vad böckerna ska handa om?
– Jag och Terry och ibland Jill träffas och spånar. I början öser vi bara på, ju galnare idéer, desto bättre. Vi skrattar faktiskt veckor i sträck.

– Sedan sorterar vi lite bland alla idéer. Böckerna är ju uppbyggda på samma sätt – först visar vi de nya våningarna i trädkojan, och på slutet så ska vi på något omöjligt sätt leverera vårt manus. Så det är biten i mitten att fylla ut!

– Jag skriver, och Terry gör skisser. Sedan skriver jag om, och Terry skissar om. Men till slut har vi hela historien i text och skisser – och då tar jag ledigt så får Terry teckna rent alltihop!

– Ett knep är att ta bort sådant som kan ritas ur texten – jag behöver inte beskriva en jättekrabba, det är bättre att be Terry rita en. Det är bra, för jag är inget vidare på att beskriva. Och frågar du Jill är jag inte så bra på karaktärer heller…

Är ni lika sena med böckerna som i böckerna (i alla böcker om trädkojan har Andy och Terry stora problem med att leverera i tid)?
–Nej nej. Jag har alltid tagit deadlines på största allvar, och varit i god tid. Men Terry…

– Jag blir så stressad när han är sen. Ibland kan man ju tro att man är klar, men så ser man att något inte funkar. Och allt går att lösa – men det tar lite tid. Och har man inte den där extra tiden blir det dåligt.

– Fast nu har han blivit bättre. Mycket bättre. Böckerna om trädkojan är ju så stora, så då kan man inte slafsa runt.

Hur stor kommer trädkojan att bli?
– Ingen vet. Det kan vara så att varje bok är den sista – det brukar kännas så, att man gjort av med varenda bra idé man haft, och när boken väl är klar känner jag mig bara tom.

– Men dagarna gå, veckorna går, jag läser, lyssnar på musik, slappar… och plötsligt kommer det nya idéer. Så då ringer jag Terry och säger: ”tänk om de får för sig att göra film av böckerna i nästa bok!” och så börjar vi om igen.

Film av böckerna?
Så här ser omslaget ut till nästa bok. På svenska kommer den i höst– Jamen det är ju det alla frågar: När kommer filmen? Jag förstår inte varför de låter så ivriga – det är ju rätt rejäl chans att det skulle bli en riktigt hemsk film.

– Så då gjorde vi en bok om det, när trädkojan har 78 våningar och det ska bli film av hel rasket. Jag blir ersatt av en apa! Hemskt. Apan tycker också det är hemskt, han ville egentligen spela Terry!

– Så film tror jag inte skulle bli bra. Att läsa en bok är ju som ett samarbete med läsaren och de som gjort boken, man vet att det inte är på riktigt, det är mer som att man leker tillsammans. En bok kan vara som en vän, men jag vet inte om en film kan vara det på samma sätt. I en film måste ju allt visas, och man tittar på filmen, utan att behöva engagera sig lika mycket.

– Däremot har Trädkojan blivit pjäs, och det funkar jättebra. När publiken kommer säger skådisarna ”vad gör ni här, vi har inte premiär förrän om en vecka!”. Men då kommer teaterdirektören och säger att det är premiär nu, så kör bara! Så då håller nån upp ett löv och säger: ”Hej! Vi bor i en trädkoja.” Och det fungerar. I en film hade det inte gjort det,

Har du skrivit andra böcker än de om trädkojan?
– Ja, men de är inte översatta. Jag började skriva för att mina elever skulle få roliga böcker att läsa. Och när dom gillade det, började jag ge ut böckerna i liten skala, precis som jag gjort med våra skivor innan. Jag sålde dom på snabbköpet och hos bagaren, typ. Sen bara växte det… som trädkojan, ungefär!

Är dina andra böcker lika knäppa?
– Ja, nästan. Ju mer man behärskar något, som att skriva böcker, desto modigare blir man.

Har du dåligt samvete över vad du utsätter alla översättare för?
– Nä… det var ju aldrig något vi tänkte på från början, att det skulle bli på andra språk. Jag älskar att leka med ord, och jag hoppas det märks. Översättarna fixar det säkert jättebra.

– Men jag kan berätta två saker jag har lite dåligt samvete för i böckerna: allt godis och alla inlåsta djur. Min tandläkare har sagt åt mig att jag måste sluta med att äta godis hela tiden, men det är ju vad Terry och Andy gör i böckerna… inte bra. Därför är Vegetariska Vera med i näst senaste boken, för att få hjälp med att utplåna all världens grönsaker genom att äta upp dom…

– Och så djuren. Många undrar om Jill är vegetarian eftersom hon gillar djur så mycket, och det är hon. Jag också, faktiskt. Men så har vi hajar i en tank… inte bra. Hm. Det kanske kan bli en bok framöver, att Jill kommer och säger att ”är det inte dags att släppa alla djur fria?”.

(NOTE: Barnens bibliotek har bett översättarna Katarina Kuick och Sven Fridén om en kommentar. Få se om de hinner med det... De har nog fullt upp med att översätta nästa bok!)

Tyckte du själv om att läsa när du var liten?
– Ja, när jag väl lärde mig läsa. Det är ju rätt svårt, faktiskt.

– Jag tror barn alltid varit rätt motvilliga läsare, i alla fall i början. Det är ju inte en naturlig sak att göra, att sätta sig ner och börja avkoda text. Att springa och härja omkring är lättare. Innan man läser bra är det ju svårt att läsa också, och att sitta och sega sig igenom en hel bok ord för ord blir trist. Men när man väl kan är det ju hur kul som helst – om man hittar rätt böcker, vill säga. Idag finns det ju alla möjliga slags böcker så jag tror det går för alla att hitta rätt.

– Idag finns massor med teknik och spel som ”hotar” läsandet, men förr fanns en otrolig frihet att drälla omkring var man ville. Så jag tror det alltid har funnits alternativ till att läsa. Jag hade tur som hittade böcker som jag gillade, och lärde mig läsa bra.

Det brinner i flickans klänning En bild från Pelle Snusk av Heinrich HoffmannVad tyckte du själv om att läsa när du var liten?
– Humor och äventyr. Dr. Seuss (Katten i hatten) och Enid Blyton. Hon har inte bara skrivit Fem-böckerna utan också om ett magiskt träd som några barn besöker. Och så hittade jag historierna om Pelle Snusk när jag var kanske sex år – och jag älskade dom! Det är ju så hemska, sedelärande historier – som flickan som leker med tändstickor och sätter eld på sig själv. Men det var ju prick min smak! Så jag skrev liknande historier. Att chocka och vara rolig, det var vad jag var ute efter – redan då!

Intervjuade gjorde Noomi Hebert

 

Aj! Det tog eld i känningen!
Och hela flickan brinner sen!
Hjälp i vår nöd!
Ty elden bliver Emmas död.

Förkortad vers ur Pelle Snusk, en bok som skrevs i slutet av 1800-talet av den tyska läkaren Heinrich Hoffmann, och som Andy gillade skarpt när han var liten.

 

Andy

Griffiths

Kortfakta
 

Namn: Andy Griffiths

Ålder: Lite oklart (eller 55 år).

Bor: I en trädkoja med sin bästa/värsta vän Terry (eller med sin fru Jill utanför Melbourne i Australien.)

Gör: Skriver massor med böcker om livet i trädkojan, som bara växer. I nästa bok som kommer hösten 2017 har den blivit 78 våningar!

 

Ställen att kolla in på webben:

www.youtube.com/user/AndyGriffithsBooks/feed

www.andygriffiths.com.au

Andy är ambassadör för The Indigenous Literacy Foundation som stöder barn i barnhem och fosterfamiljer.

Terry, som Andy pratar om, är illustratören Terry Denton. 

www.terrydenton.com

En pojke sitter i en solstol och läser. Text: Illustrations by terry denton

Trädkojeböckerna. I oktober 2017 kommer del 6: Vår fantastiska trädkoja med 78 våningar. Filmpremiären
Alla finns som talböcker på Legimus.se

Vår trädkoja med 13 våningarVår jättestora trädkoja med 26 våningarVår enormt stora trädkoja med 39 våningarVår överdrivet gigantiska trädkoja med 52 våningarVår megastora fuskbyggda trädkoja med 65 våningarVår fantastiska trädkoja med 72 våningar. Filmpremiären

 

Grattis Mimi Hyltegård. Du vann Vår jättestora trädkoja med 26 våningar. Kommer med posten.

Grattis Sigrid Andersson. Du vann Vår enormt stora trädkoja med 39 våningar. Kommer med posten.

Grattis Leyla, Hugo och Leonard Khatoun Yaghma. Ni vann böckerna med 52 och 69 våningar! Kommer med posten.

 

Favoriter

Favoritfärg: Blå

Favoritmat: Frukost. Jag gillar frukost!

Favoritrum i trädkojan: Rummet med ballongorkestern – det är ett så otroligt irriterande rum!

Favoritgodis: Nä… det får vara slut med det nu, säger tandläkaren.

Favoritmusik: Punk, New wave, music med mycket energi. Idag har jag nynnat på Iggy Pop,  Lust for Life

Favoritfilm: 2001 – En rymdodyssé. (En släkting till den mycket intelligenta men besserwissriga datorn i filmen finns på trädkojans 39e våning).

Favoritresemål: Sverige! Varför inte! Nu kan jag bocka av det!

Allvarligt talat så är det här en riktig dröm för mig – att få resa och se världen. Och prata om mina böcker! När jag var ung hade jag inte råd att resa, som många gör, utan jag var hemma. Men nu! Sverige, Norge, Holland, England…

-1