KLARAS & TVILINGARNAS ÄVENTYR av Ebba Danielsson
De underligaste dagarna i livet!
Hej du som läser det här!
Jag heter Klara & den här boken handlar om mig och mina 2 bästisar.
Jag bor på landet nästan precis bredvid mina 2 bästisar.
De heter Fanny och Moa.
Fanny och Moa är tvillingar, men det är inte alls lika!
Vi är 10 år.
Vi har varit med om många äventyr!
Min mamma heter Wilma.
Kapitel 1 . I början av äventyret.
Allt hände en varm sommardag. Allt var som det brukade. Blommorna doftade gott och fåglarna kvittrade! Allt var som sommarlovet ska vara. Tills det kom en bil körandes. Det är ju ganska vanligt, men den körde jätte Fort!
- Vilken bildåre! Ropade Fanny.
- Skojar du? utbrast Moa.
Sen kom det en bil till som körde lika fort den.
- Varför tar alla bildårar just denhär vägen? undrade jag.
- Det är polisen som kommer, sa Fanny.
Den stannade till bredvid grinden till mitt hus. Vi sprang dit och undrade vad polisen ville oss.
- Jag undrar bara om ni har sett en röd bil köra förbi här? frågade polisen.
- Ja, vi såg en bil som körde jätte fort men vi hann inte se om den var röd eller inte, sa Fanny.
- Okej, sa polisen. Tack ändå!
- Hejdå! Ropade Fanny & Moa i mun på varandra.
- Jaha. Då var det tjuvar och banditer ute igen. Sa jag med en djup suck!
- Åh jag blir så trött på det! Sa Fanny!
Jag hade ju velat ha ett lugnt sommarlov i år, sa Moa. Men om jag och Fanny skulle ut på ett äventyr skulle inte du vilja stanna hemma själv va? Sa jag.
- Nja kanske inte! Sa Moa.
Vi gick in och åt prinsessbakelse & tänkte på vad de skulle göra.
- Det är väll inget äventyr precis att en bil och en polisbil kör förbi här? Sa Moa
- Nja inte precis, svarade jag.
- Jag vet! Sa Fanny.
- Vet vadå? Undrade Moa.
- Vad vi ska göra såklart! Sa Fanny.
- Vadå vadå vadå? Sa Moa som hoppade upp och ner på stolen av föväntan.
- Om vi får alltså, sa Fanny.
- Vad vad vad? Sa Moa. Vad är det vi kan göra om vi får?
- Det säger jag i morgon, sa Fanny & flinade.
- Vad flinar du åt? Undrade jag.
- haha hihi fortsatte Fanny.
- Hon måste ha fått solsting! Sa Moa.
- Du har ju hihi grädde på näsan hihi du ser ju jätte skojig ut! Sa Fanny.
Moa torkade bort den lilla biten grädde som hon hade på näsan.
-Haha jättekul! Sa Moa surt.
- jaa! Det var jätte kul! Sa jag.
Kapitel 2 . i början av resan.
Nästa dag satt alla 4 vid frukostbordet. Moa & Fanny hade sovit över hos mig.
- Gäsp! Sa Moa och jag samtidigt.
- Fanny vad var det vi skulle fråga om nu igen? Undrade Moa.
- Juste! Sa Fanny. Jo jag undrar om vi kan gå på Liseberg i morgon.
- Om vi ska göra det måste vi åka idag! Sa min mamma.
-JAAAAAAAA! Sa alla 3 barnen i mun på varandra.
- När åker vi? Undrade jag.
- När vi har packat, sa mamma.
- Vi springer upp med desamma! .
- Bra då bokar jag hotell via datorn så länge, sa mamma.
- Försten upp sa Moa.
- Jag vann! Sa Fanny.
- Äsch nybörjartur! påpekade Moa.
- Är ni färdiga nu? Undrade mamma.
- Ja, men våra föräldrar då! Har dem fått veta något? Frågade Fanny.
- Jadå! Jag ringde och frågade! Svarade mamma.
Moa & Fanny hade sprungit och hämtat sina kläder hemma hos dem.
- Men du har ju ingen bil mamma! Sa jag.
- Nä men det finns ju tåg! Sa mamma.
- Vi tar med fika! Sa Fanny
- Ja och choklad och lösgodis! Sa Moa.
- Kan vi inte baka lite också? Frågade jag.
- Jo visst! Sa mamma. Vad vill ni baka?
- Chokladbollar! Sa alla tre i mun på varandra.
- Okej! Sa mamma.
- Få se här 1 och ½ dl mjöl…
*En kvart senare*
- Åh vad fina dem blev! Sa Moa.
- Japp dem blev inte så dumma. Sa mamma.
- Men vad väntar ni på? frågade mamma. Smaka en varsin!
- Mums! Sa Moa.
- Ja jätte goda!
- Oj! Sa mamma. Vi måste skynda oss om vi ska hinna med tåget!
- Okej! Sa jag.
Vi tog våra väskor och gick ner till tågstationen. Sen gick vi på tåget. Där var det bara en familj med 5 barn! 3 bebisar 1 tonåring och två nioåringar.
- Oj! Tänk om vi var så många barn! Sa Moa.
- Ja! Det vore jobbigt! Sa Fanny!
Vi satt i första klass, alltså högst upp på tåget. Där är det lite finare saker, fast det är mycket DYRARE! Men mamma sa att det var det värt det! Vi spelade ett spel på tåget, det hette sant eller falskt. Då kändes det som om tiden bara rann fram för vi var framme precis när vi hade spelat klart!
-Då var vi framme! Sa mamma.
Kapitel 3. Liseberg och på hotellet
- Det här är vårat hotell. Sa mamma när vi kom fram.
- Coolt! Sa Fanny. De har en pool och en bastu!
Nästa dag gick vi till Liseberg.
Jag köpte en ``mjukiskanin,´´ en penna som lyste och låssas kanin-öron.
Mamma köpte biljetter till karusellerna.
Vi åkte Balder, kanonen, uppskutet och många fler!
När vi åkte tillbaka till hotellet gav mamma oss en gåta.
- Vad är det som åker och åker men aldrig blir trött på det? Frågade mamma.
- Klura på det medans vi åker. Sa mamma. När ni kommer på det fattar ni att det är självklart!
När vi var framme fick vi välja precis vad vi ville ha till middag. Den kvällen tittade vi på långfilm på hotellets tv. Filmen hette Spy kids. Sen gick vi och la oss. Ja vi borstade ju tänderna först såklart! Nästa dag var det jätte varmt! Minst 29-33 grader varmt! Vi passade på att gå ner till stranden och bada nu när det var så varmt! Vattnet var så svalt och sköt så mamma fick bära upp mig när vi skulle hem. Sen spelade vi Alfapet på balkongen till hotellet. Jag vann för jag fick ut flest bokstäver på spelplanen. Vi såg några som kom ridandes från en ridskola, några på motorcykel, nån cyklist och två som var ute och promenerad. Nästa dag såg vi en lös hund som sprang runt. Sen skrek Moa så plötsligt att stolen jag satt på ramlade omkull.
- Är du inte riktigt klok? Menade jag.
- Men ser ni inte? Sa Moa. Den ryckte ju bort byxorna på den gamla damen!
- Äh lägg av! Det gör den ju in.. JO! DET GÖR DEN JU! Ropade Fanny.
- Jag sa ju det! Sa Moa stolt.
- Sluta! Skrek Fanny.
- Ja precis sluta själv! Skrek Moa tillbaka.
- Eeeh sluta bråka nu. Sa jag.
Men tvillingarna fortsatte.
-Jag menar det! Sa jag lite högre denna gången.
Men de fortsatte bara ännu mer.
-AKTA! Skrek jag det högsta jag kunde.
- Va? Ska vi akta oss? Undrade Moa.
- Ja! Hunden kommer!...
- Aaaaaaaaaa! Skrek jag när hunden rev sönder mina byxor.
Då vaknade jag med ett ryck!
Jag var alldeles svettig och jag hade ont i huvudet.
- Du drömde bara en mardröm. Sa mamma lugnt.
- Phu! Sa jag lättande.
- Men var är Fanny? Undrade jag.
- Hon gick ner till affären bredvid hotellet.
- Vad drömde du? frågade Moa som alltid är nyfiken.
- Jag drömde att… Mer hann jag inte säja för Fanny kom med hela famnen full av gosedjur, SOM RASADE NER PÅ MIG!
Kapitel 4. Förgiftad
Vi gick ner i cafe´t på undervåningen och åt frukost.
Och då… spydde Moa.
-USCH! skrek jag och Fanny.
- Det var något jätte jätte äckligt i päronsodan! Sa Moa.
- Vad smakar det som? undrade jag.
- Eh ungefär som jätte äckligt bajs gånger 1000!
- Äckli….
Mer hann inte Fanny säja för vi hörde ett skrik! Ett blodisande skrik!… AAAAAAAAAAAAAAAAAAH Vi blev så rädda så vi sprang upp till vårat rum tog våra saker och sprang till bussholsplatsen! Sen tog vi bussen in till Centrum. Vi gick till ett lyxhotell där. Men då kom vi på…
-VAR ÄR MOA? Skrek Fanny så högt att jag säkert hoppade en halvmeter upp i luften.
- Ja! Var är Moa? Undrade mamma och jag.
Sen såg vi en lapp i mammas väska, där stod det….
Kära dumma Fanny.
Jag är ledsen men jag orkar inte med längre…
Så jag tog tunnelbanan hem igen.
Jag är ledsen men som sagt jag orkar inte med längre…
Det har varit jätte kul att vara med er fast nu de senaste dagarna har det hänt så konstiga saker.
Så vi ses hemma sen när du kommer hem! Mvh Moa.
- Jaha? Vad händer nu då? Undrade jag.
- Det där är inte Moas skrivstil! Påpekade Fanny.
- Hon skriver så fult att man knappt kan tro det!
Då slog det mig! Skriket, päronsodan & hundmardrömmen! Allt var samma sak! Men ändå kunde jag inte sätta fingret i vad det var.
-Mamma! Sa jag. Vi måste tillbaka till hotellet nu!
Mamma såg frågande på mig.
- Tillbaka till hotellet? Undrade mamma.
- Det är en sak jag måste göra där. Sa jag.
- Vet du vad du gör? Undrade mamma när jag gick in i hotellet.
- Det är väll klart! Sa jag med stressad röst.
- Ja var försiktig nu bara! Sa mamma.
- Självklart! Sa jag.
Men innan jag gick in frågade jag om Fanny kunde följa med.
- Varför? Undrade Fanny.
- Ifall vi hittar några ledtrådar, och du är ju hennes syster så….
- Okej. För Moas skull. Sa Fanny.
- Bra! Sa jag.
Vi tog försiktigt tre steg in i receptionen. Då stannade Fanny och jag in. Framför oss var det zombies, spöken och en & annan gangster.
Kapitel 5. Spökhotellet
Fanny och jag kunde inte röra oss. Vi stod som förstelnade. Fanny och jag tittade på samma sak, massa burar med… barn! Det stod små namnlappar på burarna. Det var 13 burar och barnen hette: Nadja, Sonja, Ronja, Tim, Billy, Rebecka, Sessan, Robin, Gustav, Maja, Jonna och… Moa! Jag frågade en i personalen som verkade vara en människa om vad de skulle ha barnen till.
- Vi ska halshugga dem såklart! sa hon.
- VAAA! Skrek jag och Fanny samtidigt.
- Haha nej jag bara skojar! sa hon i personalen.
- Oh tur sa Fanny. Jag blev ju nästan rädd!
- Jag skojar om att vi ska halshugga dem! För vi ska göra alla elaka och sen ska vi styra hela värden! ``Mouhahaha!´´ sa hon.
- Nä! Vi går inte på det längre! sa vi.
- Fast vi ska just börja med Nadja! skrattade personaltanten. Sen tar vi dem i tur och ordning!
- Otur menar du väl? I otur och ordning sa jag.
- Kanske det. sa tanten.
- Går det bra där inne? sa en röst.
Det var mamma som frågade. Jag hade nästan glömt att hon stod där ute.
- Jadå! ljög jag.
- Zombies Daisy! Fram med kanonen! beodrade tanten.
- okej! sa zombien ynkligt.
Han tog fram en stor kanon som de skulle skuta på barnen så de blev elaka!
- Nä nu skojar du allt! sa jag.
- Det tror jag inte… sa tanten.
- INTE! skrek Fanny och jag i mun på varandra.
- Nä nu! sa en röst.
Det var mamma! Hon hade en jätte cool dräkt som såg ut som en agent dräkt.
- Så vi möts igen mister Bloddy! sa mamma.
- Ja tydligen, Ulrica. sa tanten som tydligen hette Bloddy.
- Känner ni varandra? undrade jag.
- Vi gick i samma skola, sa mamma. Men ingen gillade Bloddy så hon ville hämnas så hon blev en agent, på den onda sidan!
- Vadå? Är båda ni agenter? avbröt Fanny.
- Vi gick på ``agent skolor´´ efter att vi slutat skolan. sa mamma.
- Är det därför du är så vig? frågade jag.
Mamma nickade.
- Grymt! sa Fanny & jag.
- Backa! sa mamma till oss.
- Backa bilen? undrade jag.
- Nej! Men ni kan gå till bilen, sa mamma.
- Okej! sa vi.
Vi hörde ljud inifrån spökhotellet, ett isande skrik och sen en duns, och då blev allt tyst. Vi sprang in i spökhotellet.
- Klara! Skrek mamma. Akta dig!
- Va var? Jag fattade värkligen noll!
Kapitel 6. Nerfryst.
Innan jag han säga rabarberpaj var jag fångad i ett nät med Fanny. Nu såg det riktigt illa ut! Men sen såg jag, en kniv, ett rep, Bloddy alltså tanten och repet som nätet hängde i. Jag sa till Fanny att vi skulle gunga.
-Gunga? undrade Fanny.
- Ja! Gunga fram och tillbaka! sa jag.
- Eh Klara dehär är ingen lekplats precis! sa Fanny.
- Bara gunga! sa jag ingen.
Så började vi gunga högre och högre och sen tog jag Fannys hand för repet som höll fast nätet kom på kniven så repet gick av men då hoppade jag och Fanny fattade noll, men hon kom ju med ändå för jag höll ju i henne. Sen hoppade jag och i sista ögonblicken tog jag tag i det andra repet som hängde i taket och svingade oss rakt på Bloddy så hon svimmade. Men mamma som just hade tänkt skuta en frysstråle på Bladdy så kom den på oss istället.
-KLARA! skrek mamma.
- FANNY! skrek hon sen.
- Nej! Inte på er! Den skulle ju komma på Bloddy! Nej nej inte ni! sa mamma förtvivlat.
- Vi måste åka hem och värma er så isen smälter! Bara just det elementet som finns på vinden kan värma upp denhär isen ju! sa Wilma.
- Åhnej! Vad har jag gjort?! sa hon när hon lastade in isklumpen med mig och Fanny i. Jag får skynda mig! Isen går inte att smälta inop 24 timmar.
- Men barnen då? sa jag av mina sista krafter i isblocket.
- Då tittade Wilma upp! Men… min fryselinator som jag fryste er med kan man ju sätta på bakvänt! Det gör jag! Men… då tar det ju två dygn innan ni är helt fria!
Jag tittade upp på henne, ja jag var så illa som tvungen. Jag ville så gärna säga att jag såg den varmaste fläkten jag någonsin sett! I ett av fönstren inne i spökhotellet. Men jag kunde inte… men! vad var det Fanny höll på med? Hon vickade isblocket fram och tillbaka, fram och tillbaka, o.s.v. Hon slog den i sätet och... det började gå sönder! Jag började göra likadant. Det var inte det enklaste men, det gällde liv eller död! Just när mamma skulle sätta på frysellinatorn såg hon oss och log!
-Ungar som är så påhittiga! sa hon medans hon fortfarande log!
Fem minuter senare var det vara massa vatten kvar av isblocken.
- Nu måste vi rädda världen! sa jag stolt!
- Ja om det inte redan är försent! sa mamma!
Vi sprang till husknuten och smög fram till dörren. Där såg vi Bloddy, som mamma sa egentligen hette Maj-Britt.
- Snart ska jag härska över alla! `` Moahahahaha ´´. sa Bloddy.
- Har hon någon svag punkt? frågade jag mamma.
- Nja jag tror att hon inte gillar hög musik! svarade mamma.
- Vadå inte hög musik? undrade jag.
- Hon gillar inte hög musik för då smälter hon, sa mamma och fnissade lite smått.
Vi smög in i spökhuset!
- Var ska vi få tag på hög musik här? undrade Fanny, och nu var det hennes tur att fnissa lite smått.
- Inte vet jag! sa mamma.
- Kanske i… sa jag och hoppade upp på en stege som var lutad mot väggen.
Jag klättrade högre och högre upp. Sen tog stegen slut! Åh! tänkte jag. Det är ju bara en meter till! Då hoppade jag nästan till! Att jag kunde tänka så! Jag hade helt glömt att jag hade vuxit under terminen! Nu var jag ju 147 cm! Jag hade fått längre ben! Så jag ställde mig på det sista stegpinnen. Jag hoppade upp på taket, tog tag i antennen och hävde mig upp. Jag vinkade åt mamma att hon skulle försöka kasta upp en av mina walkie-talkie. Hon missade! Men som tur är så var dem stöttåliga. Men klarar de tre meters fall? Jag höll tummarna att den skulle hålla. Jag såg den nudda marken och.. Nej! Den höll inte! Mamma såg förtvivlad ut. Då kom jag på att jag hade min mobil. Jag vinkade med den så mamma fattade. Jag såg att hon pustade ut. Jag kröp ner i skorstenen och kom ut i någon slags slajm.
- Blä. Viskade jag.
Aha! Jag kan ju maskera mig som ett slajm monster. Tänkte jag. Jag började smörja in mig i slajm. Nu såg jag ut som ett riktigt monster! Jag började gå ut i hotellet, där alla andra stod.
- Bob! Ta hit Nadja! skrek Maj-Britt som tydligen hade vaknat.
Jag tittade mig omkring. Vem kunde vara Bob? Då grep en hand tag i mig.
- Du hörde vad jag sa Bob! Skrek Maj-Britt.
Då fattade jag! Jag var monstret Bob. Jag vågade inte göra något annat än vad Bloddy sa till mig att göra. Jag hämtade Nadja. Hon var verkligen tung! Jag la henne framför Maj-Britt. Då såg jag att Nadja inte rörde på sig. Nadja var nersövd! Då var risken väldigt stor att de snart skulle ta Moa som säkert också var nersövd! Just när jag skulle hämta ett par nycklar, som också var en order från Bloddy så ringde telefonen! Nej! Inte nu tänkte jag och höll tummarna för att ingen hörde. Men alla hade visst hört det. Alla slutade jobba med det som de höll på med och tittade på mig!
Kapitel 7. Moa stryper nästan Fanny.
Jag visste inte vad de skulle göra nu. De hade ju märkt att jag inte var ett monster. Men när jag öppnade ögonen så dansade alla. Utom Bloddy. Hon var jätte arg. Då kom jag och tänka på det mamma hade sagt! Jag höjde volymen så högt som det gick på mobilen. Då började Maj-Britt smälta. Jag fattade inte hur hon kunde göra det. Hon var ju trotts allt en människa. Då slutade det ringa och alla monster gick fram till mig, och började hurra! De kastade upp mig i luften så all slajm åkte av mig. Då tog alla av sig sina dräkter. Alla monster var barn som hade råkat ut för det som hände oss. Alla barn gick till burarna och tog ut alla som var fångade. En kille som hette Henrik hade hittat en tvärtomdryck. Han hällde i det i alla som var fångades munnar och alla skuttade och hurrade även Moa! Då kom jag på.
- shit! Mamma! Viskade jag och sprang ut till dem. Tack tack! För ni ringde! Annars kunde jag inte ha besegrat Bloddy! sa jag utan att ta luft.
- Jaja lugna ner dig! Ta nu allt från början. sa Fanny otåligt. Så berättade jag om allt som hade hänt.
- Skönt att du mår bra! Vi var faktiskt oroliga. sa mamma, när jag hade pratat klart! Då kom Moa rusande och hoppade i min famn!
- Tack tack! För du räddade mig! Annars skulle jag ha dött! Sa Moa, och det lät lite som när jag tackade mamma fast med andra ord.
Sen hoppade hon på Fanny så hon knappt fick luft. Sen åkte vi tåg tillbaka till mitt hus. Nästa dag berättade vi vårat äventyr för pappa men han trodde inte än på mamma.
- Detta får vara våran hemlighet. sa mamma, till oss.
Jag nickade och sa: Ja det får vara våran STORA hemlighet, att tre 10-åringar besegrade Bloddy på en dag!
För jag står så stilla, men samtidigt faller jag samman. Jag krossas av hans blick, helas av hans leende och skakas om av hela honom.
Vad är det här? Varför blev jag så kall helt plötsligt? När släcktes den lilla, alltid glödande känslan inom mig? Varför? Hur?
Det är som om jag är en främling i mig själv. Jag känner inte igen mina ögon, mina händer eller kinder. Jag känner inte igen mina rörelser, jag kan inte stå stadigt och jag kan inte snubbla. Det är så underligt, så speciellt, så… Det går inte att sätta ord på vissa känslor. De är för stora, för många och för djupa. Vad händer? Jag vet inte, och jag vet inte om jag ens vet något längre. Var går gränsen mellan sanning och lögn?
Är jag en lögnare för att jag låtsas vara den jag var? Är jag en lögnare, en syndare för att jag ler mot honom när jag vet att jag inte har några känslor kvar? Är jag det?
Jag går och jag går och jag känner deras blickar borra i min rygg. Det är inte jobbigt längre, det känns knappt. Jag är inte rädd för dem.
Jag är rädd för mig.
För den jag blivit.
Jag vill ha svar, så många svar, men det finns ingen som går med på att besvara mina förvirrade frågor. Det finns ingen som kan säga åt mig vad jag ska göra nu, och jag borde känna mig fri och lycklig. Men det här är inte lycka. Det är osäkerhet, det är rädsla inför morgondagen, det är rädsla inför att vakna medan regnet smattrar mot fönsterrutorna i sovrummet och inte veta vad man ska ta sig till, för att allt känns förstört.
Fall med mig, vill jag säga. Men jag kan inte. För jag är inte gjord för honom, och han är inte min. Jag vet att han vill ha någon han kan skydda, någon han kan älska, någon som är mindre än honom, någon som vågar bli beroende av honom.
Det är inte jag. Jag är lång och jag är stark och jag hatar att vara beroende av någon annan. Jag är rädd för att ge mig, ge mitt allt och hela min värld och kanske lite till, för någon som kanske imorgon vaknar och glömmer bort mig.
Håll i mig och släpp aldrig taget.
Det här känns som att falla, men problemet är att jag inte vågar. Jag vill inte, samtidigt som jag så desperat försöker. Det tar emot, det gör ont.
Hans röst ger mig rysningar och varje gång han snuddar vid mig stannar världen upp. Om han är vacker? Oh ja, han är vacker, det är han. Om han är snäll? Han är underbar.
Ja.
Är det fel att inte våga lita på någon som tidigare fått en att gråta till sömns? Är det fel att hejda sig från att krama om någon och säga att den är ens värld? Är det rätt att hata någon, för att se den såras och bli säker på att den vill ha en lika mycket?
Ge mig kärlek. Jag törstar för din beröring, för dina ord. Döda mig, krossa mig, säg att du hatar mig och gör det enklare för mig att glömma dig.
Snälla, hata mig.
Allt jag vill är att ha lite tid, lite färre valmöjligheter och hetare känslor. Det är för mycket begärt, jag vet. Jag vet det. Men snälla, ta tag i mig innan jag slår upp ögonen och ser världen så skarp och ond som den är. Låt mig sväva omkring i den här drömmen, snälla. Låt mig bli en del av dig, men ta inte ifrån mig mitt jag. Försök inte ändra mig, men gör en förändring i mig ändå.
Jag har aldrig lärt mig älska. Vad är kärlek? Jag vet inte, men jag är säker på vad hat innebär. Jag har upplevt sorg och omtanke, jag har gråtit salta glädjetårar men också skrikit i min kudde innan jag somnat, för att få bort alla tankar, all frustation.
Vad är kärlek? Frågar jag dig. Du säger att det är något du kanske känner mot mig, du frågar mig vad jag skulle göra om vi var menade. Du frågar om jag är redo. Redo för att ge upp allt för dig.
Jag vet inte om jag tror på ödet eller slumpen. Är det här en slump? Är min existens en slump? Är våra känslor bara något tillfälligt? Eller är vi menade, som du säger? Kanske är du min prins, kanske förlorar jag det värdefullaste jag någonsin kan få om jag inte svarar inom dessa sekunder vi fortfarande står så nära.
Eller så kanske det hela bara är ett misstag, en liten fläck som vi senare kommer titta tillbaka på och skratta åt.
Jag svarar inte.
Jag vågar inte.
Men jag tror trots allt att om det nu är ödet, så kommer det bli vi en vacker dag. Om några timmar, dagar, veckor, månader eller kanske år.
Jag vill inte stressa, jag vill inte tvinga mig eller dig.
Jag vill falla och jag vill vara säker.
Kanske om något år.
Jag är inte redo för allt vad mitt svar kan innebära.
En dag i en nära framtid.
Jag och du.
Vi.