Magiska slut

av Rebecka

Äntligen var det dags att flytta ponnyserna till sommarhagen. Fanns det nåt som var underbarare en att se ponnysarna galoppera iväg över dom gröna ängarna? Yoldia tänkte en stund, jo det var det underbaraste som fanns. Hästarna gav sån kraft och glädje åt tjejerna som stog lutade mot staketet och bara väntade på att Marit skulle komma ut med hästarna.
- Kommer hon inte snart, sa Jemina otåligt.
Jag kunde redan se framför mig hur hästarna rusade iväg över ängen och längtade efter att smacka på gräset som vi tagit hand om på försommaren för att det skulle vara riktigt fint till hästarna skulle komma.
- Titta nu kommer hon, hon har med sig Gildi och Villtur, utbrast Jinda.
 Hästarna vet vad som står på. Gildi springer på tvären och Villtur gnägger nervöst.
- Marit, får vi släppa shettisarna? undrar Jemina.
- Jag har fullt upp här nu vi tar det senare, sa Marit.
Och hon hade verkligen fullt upp. Villtur var nära på att slita sig flera gånger. Men Marit höll honom i ett fast grepp och lyckades på något sätt få in båda valackarna i hagen. Gildi stoppade genast ner mulen i gräset medan Villtur galopperar varv efter varv runt hagen. När han sprang förbi oss som stog och titta på kråmade han sig extra mycker och gjorde flera bocksprång på raken.
- Ää det här var ju inge kul kom vi går in och fikar istället, suckade Eva.
Men det var ingen som ville följa med Eva in i stallet allas blickar var riktade på Villtur.
- Han är ju helvild, utbrast Jemina.
- Ää han tror bara att vi tycker han är snygg, sa Eva iriterrat.
- Det gör han ju inte han är bara glad, suckade jag.
- Kan du då förklara farför han kråmar sig så när han springer förbi oss?
Den frågan svarar jag inte på för jag vet ju att det Eva säger är sant jag vill bara försvara Villtur.
- Jag går in i stallet nu, suckade Eva.
Eva går in i stallet medans hon mumlar något om vilda hästar och småungar som inte förstår sig på dom.
- Hon är ju helt sjuk, suckade jag.
- Ja hon ska alltid ge sig på oss och om hon inte lyckas skyller hon på hästarna, sa Jemina iritterat.
- Kan inte du följa med mig hem idag mamma och pappa är på kurs och kommer inte hem förs imorgon. Mormor skulle komma men då kanske inte hon behöver det om du sover över hos mig? Det är ju ändå lördag imorgon. Vi kan alltid prata om hästar om du skulle vilja det, undrade jag.
- Visst om vi köper dom där sega skumtomtarna i kiosken.
- Om du insisterar så, fnissade jag.
Jeminas bruna ögon tindrar. Hon virrar en blond hårlock runt fingrarna och ler stort. Själv har jag bara mitt blonda korta hår att skryta med. Jemina går inte i min klass hon går i en annan skola men det är ändå så pass nära att vi kan cykla till varann.
- Jemina och Yoldia kan ni komma och hjälpa mig med dom andra hästarna, då kanske ni får rida en stund på eftermidagen, ropade Marit samntidigt som hon kickar ut genom stalldörren.
Självklart vill vi det. Att rida en gång till innan det blir uppehåll i 10 VECKOR skulle vara lika härligt som att rida en helt ny häst.
- Ja vi kommer, ropade Jemina tillbaka.
Jag och Jemina sprang armkrock in till stallet.
- Vart är Eva och Jinda?, undrade Marit när vi kommit in i stallet och är redo att göra lite nytta.
- Eva gick in hit och skulle fika och Jinda följer ju henne som en skugga så det skulle inte förvåna mig om dom sitter i sadelkammaren och fnissar, svarade Jemina som inte var ett dugg rädd för att göra bort sig.
- Kan inte ni gå och titta desto fler vi är desto snabbare går det.
Jag och Jemina småsprang till sadelkammaren, ivriga att få släppa utt dom andra hästarna. När vi kom fram till dörren in till sadelkammaren hörde vi skratt innanför dörren men det var inte Evas skratt. Jo det var Eva också men inte bara det var flera stycken som skrattade. Och om inte jag hörde fel så sa dom nånting om mig och Jemina. Kunde det vara så att det var Eva som spred alla konstiga rykten som fick mig att bli utfrysen och kallad dumma saker. Var det på grund av Eva som min bästa kompis Vanessa frågat om det verkligen var sant att jag var tillsamans med Finniga Albin. Det här skulle Eva få ångra. Jag blev så arg att jag rusade in genom dörren och lixom spottade utt alla fulla ord jag kunde komma på. När jag var klar stog jag bara helt still och kollade på Eva, det blev plötsligt väldigt pinsamnt och jag kände hur jag rådnade. Jag visste ju inte ens om det var Evas förtjänst att jag blev utfrusen och kände mig nertryckt i skolan.
Jag är ingen tjej som vill synnas jag vill bara försvinna i mängden och helst inte prata alls. Och mycket riktigt det satt ett helt gäng med stalltjejer runt Eva. När jag såg Evas förvånade blick, och alla andras blickar som kollade nervöst på mig kollade jag ner i marken och gnuggade lite med tåspetsen i en liten hög med spån. När jag samlat mig gick jag med stora och bestämda steg ut ur sadelkammaren. Jag hörde Jemina säga åt Eva och Jinda att komma och hjälpa till med utsläpp. Jag hörde på Jeminas röst att hon var överraskad över att jag både kunde så fulla ord (på grund av vad folk sagt till mig i skolan) och att jag vågade bli så arg. Men det är ingenting man inte vågar man bara blir det, men den här gången kunde till och med jag hålla med om att jag hade gått över gränsen.

Efter min och Jeminas ridtur som vi fått i belöning cyklade vi hem till mig. Jag hade svårt att glömma bråket med Eva så jag sa ingenting jag bara såg scenen spelas upp om och om igen. Jag var djupt försjunken i mina egna tankar att jag inte la märke till att Jemina bröt den tysta stämningen. Hon fick skrika mitt namn både en och två gånger innan jag märkte att jag faktist hade en kompis att berätta alla mina tankar för.
- Yoldia vad är det med dig igentligen?
- Jag har bara lite svårt att glömma bråket, suckade jag till svars.
- Men det är väl redan glömt, asså ibland är du bara för barnslig.
- Men sure att hon har glömnt det då. Såg du inte hennes min.
- Jag har glömnt det iallafal jag hade också blivit sådär arg om bara du inte hunnit före, sa Jemina och rykte på axlarna som för att visa att det hon sa kanske igentligen inte var helt sant.
- Ska vi åka förbi kiosken eller?, undrade jag som inte orkade prata om Eva längre.
- Nej jag orkar inte, suckade Jemina sömningt.
Jag och Jemina cyklade genom alén som var kantad av stora björkar med blad som nyss blivit gröna. Det luktade sommar och jag kunde inte bärga mig tills ridlägret började, som mamma och pappa lovat att jag skulle få gå på. Igentligen skickade mamma iväg mig bara för att hon ville vara ensam med pappa, det var sorgligt att hon betalade så stora summor bara för att bli av med mig. Men den här gången spelade det ingen roll huvudsaken var att jag fick åka. Mamma hade lovat att jag skulle få anmäla mig så fort sommarlovet börjat (som jag själv tyckte var lite sent). Stallet låg i Solentuna och hete Solbackastall.
Äntligen var jag och Jemina hemma hos mig det hade tagit 10 min extra en vanligt eftersom att jag cyklade i ett oerhört segt tempo.
Jag bodde i ett gammal och ful lägenhet mitt i stan. Allt var tråkigt här, ingen som kom och hälsade på ingen som ringde bara en evit tjatande mamma och en mormor som bara gnällde, och så pappa som bara tänkte på arbete. Mamma och pappa var nästan aldrig hemma dom reste runt i olika länder och utforskade saker för att sedan kunna göra böcker av det de tagit reda på. Mamma ritade bilderna till böckerna och pappa var självaste författaren väldigt mäktigt va, nej de tråkigaste jobb man kan ha. Pappa inbillar sig då och då att jag ärft hans talang och då sätter han mig på en stoll stoppar en penna i ena handen och lägger ett block framför, och så är det bara att börja skriva utan att klaga.
Kvällen med Jemina känndes som en mysig och avkopplande kväll vi satt i min säng och drack varm choklad och pratade. Det stora samntalsämnet var givetvis hästar och vi pratade om allt en hästtjej kunde komma på.
Nästa morgon ville jag inte åka till stallet jag ville inte träffa Eva, dumma ridlärare eller kaxiga hästtjejer. Jemina stack iväg tidit för att hjälpa till med morgon utfodringen. Och det var tur det annars hade hon nog puttat upp mig ur sängen. Nu kunde jag ligga här i ett par timmar till utan att behöva gå till skolan eller stallet. Jag somnade om så fort Jemina gått och sov en timme innan mormor kom och grälade på mig över att jag inte svarat i telefon.
- Du måste gå upp i tid så att du kommer in i rätt fas tills på måndag, gnällde hon.

Dagen gick segt framåt, jag och mormor spelade kort, hon kännde hela tiden på min panna för att se om jag hade feber. Hon tog till och med tempen på mig och undrade varför jag inte var i stallet eller med nån kompis. Jag svarade såklart inte att jag skällt utt Eva istället klagade jag över att jag inte orkade eller att man kanske vill vara hemma ibland. Annars hade mormor säkert satt mig i bilen och kört mig till stallet och tvingat mig att be om ursäkt. Men så lätt tänkte jag inte låta Eva komma undan. Det var ju säkert Eva som spritt rykterna om mig och hon skulle verkligen få igen. Fast man kan ju tycka att det faktist räker med att jag skällt utt henne inför alla hennes "populära" vänner.
Senare på kvällen ringde både Vanessa och Jemina. Vanessa bablade på om hur kul hon skulle ha det i sommar om resan till kanarieöarna som hon och hennes familj så väl planerat. Hon berättade de senaste rykterna om skolan, plugget och det nyaste och populäraste sminket. Inget som intresserade mig precis.
Sedan var det Jeminas tur att ringa. Och hon berättade hur roligt dom haft i stallet, hur dom sprungit runt benen på Marit och slavat för henne. Jemina hade smörjt alla ponnyers träns. Och sedan hade dom fikat och då hade Eva sagt att Yoldia inte kommit för att hon var rädd för att Eva skulle vara jätte arg på henne. Dels var det ju rätt men hon hade inte rätt att säga det till allihop. Jemina avslutade samtalet med en suck och sa "Du skulle vart där, vi hade så kul". Sen ville Jemina veta allt jag gjort. Och det var ju inte särskilt mycket men Jemina lysnade ändå intresserat. Men inerst inne visste jag att hon inte alls tyckte det var kul att lyssna på alla ur tråkiga grejer jag hade haft för mig. Jag kände inte för att sitta inne i en mörk gammal lägehet längre och undrade om Jemina hade lust att gå till parken och göra nånting. Det ville Jemina och vi bestämnde att ses vid gungorna om tio minuter.
Jemina var redan där och väntade när jag kom fram. Hon satt på det blåa gungen och vinglade fram och tillbaka. Hon skrev Gildi med tåspetsen i sanden.
- Hej, roppade jag och joggade den sista biten fram till Jemina.
- Hej, mumlade hon.
Jag sjönk ner i däckgungan bredvid.
Sedan kollade jag utt i skogen som omringade oss och ignorerade Jeminas sura minner. Jag hade ingen lust att höra på andras problem när jag hade egna. Tillslut tröttnade jag på att kolla in i den lite lagom mörka skogen och kollade på Jemina istället. Och det var inga sura minner jag sätt utan ledsna. Först nu la ja märke till Jeminas tårröda ögon. Jag blev plötsligt orolig var det nåt hemskt som hänt Gildi?
- Vad är det vännen, undrade jag och la armen om hennes axlar.
Tårarna rann som floder ur Jeminas ögon och hon luttade huvudet mot min axel. Så satt hon en lång stund medans jag undrade vad som stog på. Jemina samlade sig tittade upp på mig och sa tre enkla ord som måste vara oörhört svåra att säga.
- Mamma har alzheimers, snörvlade Jemina fram.
Jag som inte hade en aning om vad jag skulle säga bara drog upp Jemina från hennes gunga och satte henne i mitt knä jag lät henne gråta utt medans jag höll armarna hårt om henne. Jag kände mig lite som en mamma som aldrig nånsin ville släppa tag om sitt barn. Dels var det ju sant jag ville aldrig släppa taget om Jemina. Hon var världens underbaraste person. Men vid det tillfället känndes det ännu viktigare att jag älskade Jemina hela livet utt. Jag skulle finnas där för henne och stöta henne försöka få henne att förstå att man kan ha ett lyckligt liv även om man hade en mamma som kunde lämna henne när som hälst. Visst det handlade säkert om flera år men det måste ändå vara jobbigt att veta att det kan hända. Att tänka tanken att Jeminas mamma kunde dö fick mina ögon att tåras.
- Du måste försöka vara stark, hon kommer aldrig sluta älska dig, suckade jag.
- Mamma och pappa är på sjukhuset, är din mormor kvar hos dig?, snörvlade Jemina.
- Nej hon har gått över till sig. Var inte rädd jag kommer inte lämna dig här. Du sover hos mig i natt. Orkar du gå, undrade jag.
- Ja.
Jag tog Jemina under armen och började gå tillbaka mot lägeheten. Det var så sorgligt att veta att Jemina kanske aldrig skulle bli sig själv igen. På vägen hem mötte vi några killar från min klass som skrek något om tjejer som började gråta bara för att dom brytit en nagel. Jag skrek ått dom att hålla tyst ( Dom skulle aldrig få säga något dumnt om Jemina, aldrig någonsin ). Och det hjälpte faktist dom började prata om nåt annat istället.
Jag och Jemina gick i det tysta armkrock hem till mig. Både jag och Jemina snörvlade till då och då det var så hemskt att se min vän så ledsen att jag inte kunde låta bli att gråta. Jemina berättade att hon inte fått reda på det för än hon var i parken. Hon sa också att hennes pappa eller doktorn på sjukhuset skulle ringa så fort dom fick reda på något mer.
När vi kommit hem till mig bäddade jag upp min säng och lånade utt en blå pjyamas med nallar på till Jemina. Jemina tog på sig pyjamasen och kröp ner under täcket. Själv hade jag ingen lust att sova jag var bara tvungen att ringa till sjukhuset och fråga hur illa det var. Visserligen var klockan redan halv tio men det känndes som om det var väldigt väldigt viktigt att jag visste hur det låg till med Jeminas mamma. Det känndes som om jag tagit på mig hela ansvaret för Jemina, som om allting var mitt fel. Jag letade upp numret till sjukhuset i telefonkatalogen. Det gick tre signaler innan nån svarade.
- Falu lasarett, svarade en man.
- Hej jag heter Yoldia Jennervall, jag undrar hur Bodil Svensson mår?
- Hon har Alzheimer, svarade mannen irriterat.
- Ja det vet jag men vad innebär det?
- Du jag har faktist inte tid med en massa barn. Jag vet inte vad du vill men jag antar att det är något skolprojekt eller nåt.
- Nej det är det inte. Jag har en kompis som heter Jemina Svensson som är Bodils dotter och hon är helt förkrossad.
- Då får hon faktist ringa själv om hon vill ha information.
- Men hur i helvete lätt tror du det är för henne då. Tror du inte att hon har det jobbigt?, jag skrek utt orden och glömnde helt bort att Jemina låg och sov så plötsligt stog hon i döröppningen till köket. Hon såg sömning och eländig utt.
- Vad gör du?, undrade Jemina.
Men jag var fullt upptagen med gubben i telefonen att jag inte tänkte på att hela grejen handlade om Jemina.
- Jävla egoistiska gubbe, viskade jag lågt för mig själv och stängde av telefonen.
- Vem var det?, frågade Jemina.
Jag som helt glömnt bort att Jemina stog i dörröppningen hoppade till av att höra hennes sorgsna röst.
- Ää..ä, jaha du pratar med mig, sa jag nervöst. Jag var helt säker på att Jemina inte ville att jag skulle ringa till doktorerna och skälla utt dom bara för att dom inte ville lämna utt nån information.
- Ää ja vem annars, sa Jemina sömnigt.
- Nej jag vet inte, det var mormor, sa jag.
Men Jemina som kände mig allt för väl såg på en gång att jag ljög.
- Aha du slängde med håret, du ljuger eller hur, sa Jemina.
- Du känner mig allt för väl, suckade jag.
- Och vem var det?
- Jag ringde till sjukhuset, suckade jag.
- Men varför sa du inte det på en gång?
- Jag trodde du skulle bli arg för att jag skällde utt en doktor.
- Jag antar att han förtjänade det, sa Jemina och rykte på axlarna.
- Gå och lägg dig igen, sa jag.
- Det är ingen idé jag kommer ändå inte kunna somna om.
Jag suckade. Jag kunde inte äns låta min kompis få sova utan att jag väckte henne.
- Vill du ha te?, undrade jag.
- Mhmm.
Jag satt på en kanna te och satt mig på stolen mitt imot Jemina.
- Hur känns det nu, undrade jag.
- Bättre, suckade Jemina. Jeminas ögen blev blancka.
- Vi ska prata om nåt annat.
- Mm.
Jag reste mig upp för att hälla i tet i koppar. Jag tog utt dom rosa kopparna som mamma fått i julklapp.
- Här, sa jag och räckte Jemina koppen.
Det durrade till ute i halen och jag sprang utt för att hämnta Jeminas mobil.
- Det är din pappa, sa jag som såg det på displayen.
- Svara du jag orkar inte prata om mamma, svarade Jemina.
Jag trök på på den gröna telefonen.
- Hej det är Yoldia.
- Ja hej Yoldia det är Linus, ville inte Jemina prata?, undrade Jeminas 15 åriga bror Linus.
- Nej hon mår inge vidare.
- Okej med då medelar jag informationen till dig så berättar du för Jemina när hon är redo.
- Aa visst jag ska bara gå in på toaletten så slipper hon råcka höra nånting.
Jag kilade in på toalleten och sa ått honom att berätta.
- Hon har Alzheimer som du kanske redan vet.
- Ja jag har hört det några gånger ja. Men vad inäber det?
- Det är en hjärnsjukdom. Det gör att personen lätt glömmer bort saker såsom att stänga av platan eller att helt enkelt glömma bort att ens son är ens son, typ.
- Aha.
- Och min och Jeminas mamma har gått runt med den här sjukdomen ett längre tag. Vi har märkt av det på stressattacker. Och nu på kvällen när Jemina gått till parken för att möta dig svimmade mamma och då åkte vi in till lassaretet och så fick vi höra att hon har Alzheimer.
Det blev ett långt samtal mellan mig och Linus. Han berättade allt han fått reda på.
Efter samtalet med Linus bestämnde jag mig för att berätta för Jemina dagen därpå för att jag visste att hon behövde sova. Jag och Jemina kröp ihop tillsammans i min säng. Jemina vaknade upp flera gånger och var aldeles kalsvettig. Det blev en jobbigt natt för både mig och Jemina.
På söndagsmorgonen kl 6 pep min mobil så att jag och Jemina vaknande. Det var alarmet jag glömnt att stänga av.
- Åå, klagade Jemina och drog täcket över huvudet.
Jag lät henne ligga så medans jag gick upp för att duka fram frukosten.
Jag och Jemina tuggade långsamnt medans vi var inne i våra egna världar. Många tårar fälldes den dagen med. Jag hade övertallat mormor att inte komma förbi eftersom att Jemina inte ville att nån skulle veta än. På kvällen ringde Jeminas pappa och sa ått henne att komma hem nu. Bodil var kvar på sjukhuset för fler undersökningar. Jemina ville inte hem inte om Bodil inte var hemma det skulle kännas kostigt att vara hemma utan Bodils glada skratt och doften av nybakta bullar. Men till slut gick Jemina hem, och jag blev ensam kvar i lägenheten. Jag orkade inte sitta uppe längre så jag gick i säng redan klockan 6, utan middag och utan att ringa mamma och pappa. Mamma och pappa skulle säkert bli oroliga, eller nej förresten det struntade väl dom i. Om dom kunde lämna mig ensam i 2 veckor brydde dom väl sig inte i om jag missade att ringa en kväll. Istället kröp jag ner under mitt varma duntäcke och somnade tvärt.

Nästa morgon var det skola och mormor kom för att väcka mig. Hon var som vanligt sur och grinig. Helt plötsligt började jag sakna både mamma och pappa. Jag kände att jag behövde någon att öppna alla mina tankar för. Nån som absolut inte var min mormor. Mormor var så negativ, hon blev sur för allting. Vannesa skulle inte bry sig hon skulle bara babbla bort dom tillfälena jag hade att berätta för henne. Allt hon pratade om var ju mode, killar, skolan... Ja en hel rad full av meningslösa saker. Sånt som tonåringar pratar om nu för tiden men jag tyckte att det fanns viktigare saker att prata om som hästar, hästar jag tänkte efter och kom fram till att det nog var det ända jag pratade om. Det kanske också kunde bli lite tråkigt att lyssna på. Jag var djupt försjunken i mina egna tankar att jag glömmde bort att jag faktist hade en tid att passa. Så jag ryckte ått mig min röda väska och började småspringa mot skolan. Jag sprang nerför trapporna utt genom dörren och genom Alén innan jag kunde skymnta den lilla skolan. Några killar spelade basket. 3 tjejer från min klass sjöng och dansade allt för att imponera på killarna som spelade basket. Jag sprang fort förbi för att slippa att bli upptäckt. Jag drog upp den tunga dörren och gick sakta genom korridoren. Jag hörde springande steg bakom mig och önskade inerligt att det inte skulle vara någon annan än Vannesa. Så fort jag hörde hennes pippiga röst ropa på mig slappnade jag av igen. Jag stannade upp för att vänta in henne och så gick vi armkrock genom korridoren. Jag kände mig så lycklig med Vannesa vid min sida. Jag har en vän skrek en glad röst inom mig och jag kunde inte låta bli att lé.
- Vad är det, undrade Vannesa som fått syn på att jag smålog.
- Det är bara så skönt att du är med mig, suckade jag lyckligt.
- Ähh sluta va inte så fjantig, sa Vennesa generat.
Jag fnissade ått hennes kommentar. Min fnissattack verkade ha smittat av sig för plötsligt så fnissade vi båda två. Jag förstår inte hur jag första sekunden kunde vara så himmla ledsen och rädd och nästa stå och skratta med min bästa kompis. Vannesa var bra fin ändå  även fast hon bara brydde sig om smink och killar. Hon slängde med sitt bruna ny lockade hår och gjorde allt för att inte förstöra makeupen. Klockan ringde in till lektion och jag och Vannesa skyndade till kemilektionen. Hela dagen höll jag och Vannesa ihop. I slutet på dagen tog jag min chans och undrade om Vennesa hade lust att lyssna för att jag hade saker att berätta.
- Kom vi går in på toalleten så att ingen hör, sa Vannesa och tog mig i handen och började springa mot tjejernas toallet. Hon sprang så att det ekade av hennes svarta klackskor.
Jimmy i 7c ropade efter oss att det var snuskigt att gå 2 stycken på toalleten samtidigt.
- Man måste väl få bättre på makeupen, svarade Vannesa och blinkade med sina långa svarta ögonfransar.
Väl inne på toalleten sjönk Vennesa ner på toalletstolen och sa ått mig att låsa.
- Vet du vad som hände igår?, undrade Vannesa.
- Nej vadå?, undrade jag nyficket men jag kunde inte dölja min besvikelse över att hon inte frågat vad det var jag ville berätta.
- Jag var vid kosken och så var Alexandra där. Och hon berättade att det kommit ett nytt Mascara som licksom vibrerar, sa Vannesa och lät som om det var det största som hänt.
- Jaha, sa jag oinntresserat.
- Ja vi måste ju licksom bara ha det.
- Jag behöver det inte iallafal jag har redan ögonfransar, suckade jag. Ibland var hon bara så tröttsam.
- Men gud vad tråkig du är det är faktist viktigt att se bra utt, sa Vannesa. Det lät som om det var det bästa hon nånsin sagt.
- Skulle du berätta nåt eller?, undrade Vannesa sedan.
- Nej det var inget, suckade jag sorgset.
- Okej, sa Vannesa och låste upp dörren och gick utt.
- Jag ska hem nu, sa jag och gav Vannesa en kram. Jag ryckte ått mig min väska gick ut ur skolans skrikiga korridor.
Plötsligt fick jag lust att gå till stallet. Jag hade verkligen lust att lägga armarna om Good lett hearts hals. Jag ville borra in ansiktet i hennes gyllengula päls. Jag längtade så hemskt efter Heart att jag började springa mot stallet. Men det blev ingen dröm dag i stallet precis jag hade hela tiden onda ögon som brände i naken på mig. Det började plötsligt bli en plåga att gå till stallet. Det ändå som fick mig att vilja ta mig ditt var hästarna. Och Jemina hade jag inte hört nånting om den senaste tiden. Jag fick en känsla av att hon var arg på mig. Det fick hon bara inte vara jag behövde henne mer en nånsin nu och hon behövde mig ännu mer. Jag såg inte till Jemina i stallet en enda dag. Det var väldigt ovanligt eftersom att hon nästan bodde där. Men det var nog inte så konstigt med tanke på allt som hänt. Och det var desutom ganska tråkigt där när hästarna var ute på bete, jag visste att jag bara försökte övertala mig själv. Men tanken att  på att Jemina var arg på mig låg och gnagde i bakhuvudet. Vi tjejer fick bara smita in i hagen en kort stund sen tvingade Marit utt oss igen. Hästarna skulle få vara med på en hel del ridläger på sommarlovet så Marit tyckte att vi kunde lämna dom ifred när dom fick chansen. Veckan gick sakta framåt och jag längtade mer och mer efter mamma och pappa. På torsdags kvällen när jag gick genom parken mot Jemina kunde jag inte sluta oro mig, alla tankar kom på en gång. Det kändes som om jag skulle bryta ihop vilken sekund som hälst men mitt i all oro kände jag att sommaren var på väg. Den varma sommarvinden blåste mot mina bara ben och jag andades in luften av alla sommarblommor som slagit utt. Jag längtade efter sommarlovet så mycket att jag kunde koppla ifrån alla dumma tankar för ett ögonblick och bara tänka på allt kul jag skulle göra. Men så fort jag började närma mig Jeminas röda radhus spändes hela min kropp, hela jag var full av oro. Är vi forfarande vänner? Kommer hon kasta utt mig så fort jag kommit innan för dörren?.... Men när jag såg en glad Jemina vinka i fönstret slappnade jag genast av igen. Hon sprang genast nerför trapporna för att öppna.
- Hej, ropade Jemina medans hon kikade utt genom dörröppningen.
- Hej, hur är det?, undrade jag.
- skynda dig kattungarna kan smita utt, ropade Jemina till svars. Vad nu det var för svar.
- Vilka kattungar, undrade jag nyficket medans jag skyndade mig in i hallen.
- Mina kattungar, sa Jemina och lyfte upp en svart kattunge i famnen.
- Mina också, sa Linus som kickade in i hallen. Han hade på sig ett blått förklädde och stog och fiftade med en kladdig slev i handen. Linus var rätt söt ändå med ansiktet fullt av mjöl och smet runt munnen. Plötsligt fylldes hallen av en spänd stämning.
- Kom in kom in, sa Linus som märkt att jag undrade vad som stog på. Jemina tog mig i handen och ledde mig genom vardagsrummet förbi en halv gråtande mamma och en pappa som kärleksfullt smekte handen över hennes rygg. Bodil tittade upp på mig och Jemina och nickade till hälsning. Jag och Jemina sprang hand i hand upp för trappan mot hennes rum.
- Sätt dig ner, sa Jemina och gjorde tecken med handen att sätta mig ner på hennes säng. Jag kollade mig runt i Jeminas rum för att se om det var sig likt. Och ja det var det väggarna var fortfarande fulla av hästaffisher och urklipp, det gammla skrivbordet stog där det skulle och snurrstolen som jag och Jemina alltid lekt karussel med som små och bilden på mig och Jemina stog fint uppställd på nattduksbordet. Jag avbröt min chekning av rummet och undrade igen hur hon mådde.
- Bra, sa hon en tår rann sakta ner för kinden.
- Det ser inte ut så, sa jag och flyttade på mig för att göra plats ått Jemina. Hon satte sig sakta ner bredvid mig.
- Hur är det då?
- Mamma bara gråter, snörvlade Jemina fram mellan tårarna som nu rann som floder nerför kinderna.
- Vet du vad jag tror?
- Nej.
- Jag tror att din mamma inte heller mår så bra.
- Kanske, svarade Jemina.
- Du kanske borde testa att prata med henne. Hon behöver få veta att du älskar henne precis lika mycket fast hon har alzhei...., jag stoppade mig själv det kanske inte var så smart att nämna det jämnt. Men som vanligt hade jag ju inte kommit ihåg att Jemina aldrig kunde bli arg.
- Alzheimer jag vet, det är okej. Jemina lyckades få fram ett litet leénde mellan alla tårar.
- Det var säkert därför hon gav dig dom där kattungarna för att hon ville att du skulle gilla henne lika mycket som förut.
Jag stannade hos Jemina ända tills klockan 8. Men till slut bestämnde jag mig för att gå hem det var ju ändå skolavlutning imorgon och jag hade mycket jag var tvungen att bli klar med innan dess. Kläder skulle fram och håret skulle tvättas kläder skulle stryckas, ja en hel rad saker som var tvugna att bli klara på 2 timmar in mormor sa åt mig att lägga mig. Imorgon kväll skulle också mamma och pappa komma hem då skulle vi boka det där ridlägret jag längtade så efter.
När jag kommit hem bestämnde jag mig för att ringa mamma och pappa men precis när jag skulle lyfta luren plingade det på dörren, och jag sprang utt i hallen för att öppna.
- Suprise, ropade mamma och pappa. Dom hade famnerna fulla av paket.
- Hej varför kommer ni?, undrade jag förvånat.
- Vi glömmer väl inte vår egen dotters födelsedag, sa pappa stolt. Inte förs en nu kom jag på att jag faktist blev 13 idag. Varken Vanessa, mormor eller Jemina hade kommit ihåg det heller. Men dom hade väl annat att tänka på.
- Förra året glömmnde du den minnsan, sa jag lite lagom sorgset.
- Får vi komma in, undrade mamma som försökte klämma sig förbi mig.
Jag flyttade på mig så att dom kunde komma in i halen. Hallen fylldes av en lavendeltoft som kom från pappas rakvatten. Jag drog in lukten i nässan, och kände hur mycket jag saknat dom. Sakta började tårarna rinna ner för mina kinder.
- Men vad är det ungen min, sa pappa och lyfte upp mig i famnen.
Jag kände mig lite töntig som vagades fram och tillbaka i pappas famn. Men den här gången kändes det mest skönt. Jag lutade huvudet mot hans hals. Mamma strök sakta handen över ryggen på mig. Det var så skönt att släppa utt all sorg jag burit inom mig. Det var hela tiden jag som skulle trösta ingen visste hur jag kände. Jag berättade om Jeminas mamma, om allt ansvar jag känt, att jag hela tiden kände mig tvungen att vara i Jeminas närhet, om Eva och hennes kompisar som fått mig att känna mig rädd, ledsen och ensam.
- Men gumman varför sa du inget, undrade mamma.
Jag svarde henne med en snyfftning. Plötsligt ringde telefonen och jag kravlade mig ur pappas famn.
- Hej det ät Yoldia, svarde jag i telefonen.
- Hej det är Jemina.
- Hur är det?
- Det är jätte bra. Jag pratade med mamma som du sa.
- Jaha.
- Hon sa att hon kommer älska mig precis lika mycket fast att hon har Alzheimer. Och att inget skulle bli särskilt annorlunda på ett par år. Hon sa att vi skulle tänka på nuet och fortsätta bete oss precis som vanligt.
- Är du inte ledsen längre?
- Lite förstås men allt kommer bli bra det sa mamma.
- Det är klart det kommer, sa jag men jag var inte så säker på det jag sa.
- Jag måste tyvär gå nu för jag ska baka sockerkaka med mamma.
- Hej då, sa jag och log glatt för mig själv.
- Hej då, sa Jemina med sin vanliga spraliga röst.
Jag la på luren och gick utt i köket för att se vad mamma och pappa hade för sig.
- Vem var det?, undrade mamma när hon fått syn på mig.
- Jemina, sa jag glatt.
- Gå och duscha du så gör jag och pappa iordning dina grejer tills imorgon, sa mamma.
- Jag gick mot badrummet men mamma stoppade mig och sa ått mig att öppna mina presenter först. Familjen samlades runt köksbordet och pappa och mamma turades om att ge mig en present i taget. Negellack, smygen och kläder samlades i en hög på bordet. När jag hade det aldra största paketet kvar pirrade det till i magen på mig. Sakta öppnade jag paketen och i fanns en röd ryktlåda full av alla grejer en hästtjej kunde behöva, ryktborstar, hovkratsar, grimmor, grimskaft och hästgodis allting i alla möjliga stolekekar och formar.
- Vi tänkte att du kanske behövde en egen ryktlåda nu, sa pappa stolt och berättade om alla märken ryktgrejerna hade.
- Bästa märkerna, sa jag för att göra honom lite extra stolt.

Nästa morgon gick jag upp i tid för att hinna göra mig riktigt fin. Jag rotade i mammas skåp efter smycken smink och saker som aldrig någonsin intresserat mig. Men resultaten blev jag ändå ganska nöjd med. Med ett tunt brunt lager ögonskugga och långa svarta ögonfransar gick jag mot skolan. Min smultronröda klänning fladrade i vinden och jag var så lycklig över att det snart var sommar att jag snurrade runt och sjöng tyst för mig själv. 
- Yoldia, ropade någon bakom mig. Det var Eva som kom cyklade. Hon var klädd i en blå kort klänning och vita tights.
- Vad är det, undrade jag nervöst. Vad skulle hon göra skulle hon slå mig, frågor snurrade runt i min hjärna.
- Jag ville bara säga förlåt, sa Eva.
Genast kände jag mig larvig när jag tänkte på vad jag trott.
- Jag borde också säga förlåt, sa jag då. Jag vet inte varför jag sa det det var ju inte alls så jag kände. Jo igentligen ville jag ju inget hellre en att vi skulle vara vänner eller att vi åtminsonde inte skulle vara sura på varann.
- Ja vi har väl båda varit dumma antar jag, sa Eva och rykte på axlarna.
- Mm det är sant, sa jag och den här gången menade jag det jag hade ju inte varit så trevlig jag heller.
- Aa hej då jag måste dra nu ska träffa några kompisar, sa Eva och cyklade iväg.
Jag gick ensam över skolgården. Och sedan in i aulan där hela skolan skulle träffas för att höra rektorn prata. Inne i aulan träffade jag Vannesa. Hon vinkade glatt mot mig och snurrade ett varv så att hennes gula klänning snurrade. Sedan gjorde hon täcken ått mig att komma. Jag gick fram till Vanessa och gav henne en kram. Hon tog mig under armen och styrde in oss bland alla folk som samlats för att vänta in sommarlovet. Rektorn pratade på om allt från hur vi haft det till hur nästa år skulle bli. I den stunden när jag stog där hand i hand men Vannesa kände jag lyckan sprida sig genom kroppen, det kändes som om allt skulle bli bra ändå. Kanske skulle jag få ett bra sommarlov. En tår rullade sakta ner för min kind men den här gången var den gjord av glädje. Allt som fattades nu var Jemina. Men var det inte hon jag kunde skymnta i dörröppningen till aulan?
- Jag ska bara fixa en grej, ursäktade jag mig och drog handen ur Vanessas hand.
Jag sprang mot dörröppningen, och Jemina sprang  mot mig. Vi mötte varann med utsträckta armar och förenades i en kram. Det bästa var inte att Jemina kommit till min skolavslutning utan för att hon var precis som vanligt och det var mer en vad jag hoppats på. Allt skulle bli bra det var jag helt säker på nu.