Ensam i världen
av Alva

Jag står i utkanten skogen och tittar på några barn som leker i snön. De har tydligen sportlov men för mig spelar det inte någon roll. Jag går inte i skolan. Såna som jag går inte I skolan. Mina föräldrar är döda och ibland känns det som om jag är ensam i världen.

Barnen skrattar och verkar ha kul. Jag känner mig sorgsen. Själv har jag aldrig haft vänner. Inte sen mina föräldrar dog i allafall. Långsamt lämnar jag trädet jag gömt mig bakom och börjar närma mig dem lekande barnen. Jag stannar någon meter ifrån dem, osäker på vad jag ska göra. Men värmen och skratten från barnen är oemotståndlig. Så jag tar dem sista kliven fram till dom. Ett av barnen måste ha hört mina steg för hon vänder sig om mot mig. Tvekande står jag och möter hennes blick. Hon står och gapar, och hennes ögon är vidöppna. Hon ser rädd ut tänker jag förvånat. Mer hinner jag inte tänka innan hon börjar skrika.

Förskräckt backar jag tillbaka. De andra barnen har också upptäckt mig nu. Deras höga skrik gör ont i mina öron som har vant sig vid tystnad. Så snabbt deras korta ben kan bära dem, springer dom så långt ifrån mig som dom kan. Jag backar tillbaka till skogen. Tillbaka till tystnaden och till ensamheten. Jag hade börjat vänja mig vid den men det gjorde den inte mindre smärtsam eller mig själv mindre ensam. Jag känner den välbekanta smärtan börja fylla mig. Jag kryper ihop på marken intill ett stort träd. Alla hatar mig. Jag är ensam I världen. Det är som om smärtan och sorgen inte får plats I min kropp. Den måste ut!

Tystnaden i skogen blir för mycket. Jag börjar skrika. Jag skriker rakt ut, utan ord. Minnena som jag försöker glömma, övermannar mig. Minnena av min mamma och pappa, skjutna till döds framför mina ögon. Och andra nästan lika smärtsamma minnen. Jag utefryst från mitt samhälle. Ensam i världen. Minnen så smärtsamma att jag mår fysiskt illa.  Det ända jag kan göra är att ligga på marken och yla ut min sorg och min smärta.

Jag vet inte hur länge det har på gått men jag har ingen röst kvar. Det ända jag kan göra är att ligga på marken och gny. Jag är så trött och kraftlös. Jag kan inte komma på när jag åt senast och jag är så svag. Ska jag dö här? Plötsligt tycker jag att jag känner en söt och märkligt bekant lukt. Med mina sista krafter öppnar jag ena ögonlocket. I min ögonvrå kan jag ana något färgglatt. Jag vrider huvudet så mycket att jag kan se vad det är. Det är en blå liten vårblomma. Den lilla, blå blomman ger mig hopp. Våren skulle komma snart. Och när snön har smält bort skulle det bli mycket enklare att hitta mat. Jag skulle klara det. Hoppet ger mig nya krafter. Jag reser mig och börjar långsamt gå. Med bara en tanke i huvudet:

Jag skulle klara det. Jag skulle klara det!! Jag skulle överleva, och kanske till och med hitta en flock att bosätta mig hos. 

Var det något jag glömt att säga? Just det. Jag är en varg.