– Jag trodde faktiskt inte att någon skulle vilja läsa boken! Den blev alldeles för tjock, nästan alla dör, och det är Döden som är berättare. Jag vågade inte ens hoppas på att den skulle bli utgiven. Och ändå kunde jag inte sluta skriva. Att skriva gör mig lycklig även om det är svårt, säger Markus Zusak.
Men han hade inte behövt oroa sig för sin tjocka och sorgliga bok. Boktjuven väckte stort intresse. Först i Australien, USA och Kanada och andra engelskspråkiga länder. Sedan översattes den till fler och fler språk. På svenska kom den ut 2008.
Massor av människor ville läsa om den föräldralösa flickan Liesel Meminger, om hennes ilskna fostermamma, om den milde fosterpappan och hans dragspel, om Liesels bästa vän Rudi, och om alla de andra personerna på Himmel Strasse. Det är den allra fattigaste gatan i den tyska småstad där Liesel hamnar precis innan andra världskriget bryter ut 1939. Hennes lillebror dör i en hostattack under resan dit och hennes mamma försvinner strax efteråt.
Just när Liesels bror blivit begravd stjäl hon sin första bok: "Dödgrävarens handbok. En handledning i tolv steg i konsten att gräva gravar". Med hjälp av den lär hon sig läsa. Sedan blir bokstölderna fler. I böckerna hittar hon nya världar och hon inser ordens makt. Hon stjäl så fort hon får en chans - det kan vara från borgmästarens bibliotek eller från nazisternas bokbål. Hon läser högt för alla i skyddsrummet under bombnätterna och hon börjar själv att skriva en bok. Det räddar hennes liv.
– Jag tycker om att tänka på att hon stjäl tillbaka orden från Hitler och nazisterna, säger Markus.
Människor läser om boktjuven Liesel och gråter. För den här handlingen och miljön och stämningen och karaktärerna berör sina läsare. Att man fortsätter att läsa sida efter sida beror kanske också på att det inte bara handlar om krig, förtryck, svält och vidrigheter. Det är också en berättelse om hur de som har det svårast hjälper varandra och om att det finns människor som inte kan kuvas och som inte följer med strömmen. Det finns ljus i mörkret.
– Jag ville skriva om den hemskaste tidens finaste ögonblick, säger Markus. Boken blev svart men hoppfull.
På framsidan står det förutom titeln: "När döden berättar en historia måste du lyssna." Och man vill faktiskt gärna lyssna, för mitt i alltihop har berättaren mycket humor.
– Jag älskar att överraska, säger Markus med ett leende.