Kalle Güettler heter jag.
- Vaddå, undrar du kanske. Konstigt namn, är det tyskt?
När jag var barn
Det berättas att min farfars farfar kom till Norge från Tyskland i mitten av 1800-talet. Fast han hette inte Güettler utan Buchholtz. Det var hans kamrat som hette Güettler. Eftersom Güettler var barnlös så fick han adoptera en av Buchholtz söner, och denne pojke var min farfars far.
Min farfar hette också Karl Güettler och kallades Kalle G. Han utbildade sig till arkitekt i Oslo och flyttade sedan till Stockholm, där han bl.a ritade Högloftet på Skansen. Han gifte sig med den unga Aina Maartman, vars pappa också var norrman. Hennes syster Elsa gifte sig med Natanael Beskow och började skriva och rita barnböcker. Jag har fortfarande kvar en bilderbok där det står: "Till lilla Kalle från tant Elsa". Att Elsa Beskow var farmors syster gjorde att jag växte upp med känslan att barnböcker var viktiga och spännande saker, och att de som skriver dem är viktiga och spännande personer. Men jag var så liten när Elsa dog att jag inte minns henne som människa. Allt jag vet bygger på vad andra berättat och skrivit.
På mammas sida fanns en rad tidningsmän från Östergötland. Hennes faster var trotjänarinna och väninna till Jenny Nyström. När mamma var i tjugoårsåldern flyttade hon till Stockholm för att arbeta och så småningom börja studera. På den tiden var "Tant Jenny" gammal och sjuk och hade ingen som kunde ta hand om sig sedan mammas faster hade dött. Mamma blev inneboende och skötte om Jenny Nyström hennes sista tid i livet. Jag tror det påverkade mamma eftersom hon kom att bli mycket konstnärligt intresserad.
Det konstnärliga och intellektuella låg som en tyst förväntan i luften i mitt ständigt ostädade pojkrum. Men inte gjorde det att jag mognade fortare. Länge läste jag enbart spännande pojkböcker och Fantomen. Steget till vuxenlitteraturen tog jag i trettonårsåldern en kväll på folkbiblioteket när jag lånade min första Sherlock Holmes. För övrigt drog jag plånbok, sköt på allt utom levande varelser med slangbella, pilbåge och gevär, spelade fotboll, seglade, sprang terräng och åkte löparskidor.
Mitt äldsta skrivminne är att jag skulle författa ett brev till mamma som låg på sjukhus. Jag var nyss fyllda sju och längtade fruktansvärt efter henne, men kunde varken läsa eller skriva. Emellertid mindes jag hur det såg ut på svarta tavlan i femårsklassen i London 1954 när min fröken formade riktiga ord med kritan. Jag blev fruktansvärt imponerad över de vackra staplarna som spred sig över tavlan som en lång våg - även om jag förhöll mig mycket skeptisk till lärarinnans påstående att de där böljande krumelurerna, hur stiliga de än var, faktiskt var riktiga ord som gick att läsa. Nu skrev jag med yviga streck en, som jag tyckte, nästan lika snygg text på ett papper som pappa fick översätta till mamma med sina inte alls lika stiliga men mer praktiska bokstäver.
Jag kunde alltså varken läsa eller skriva när jag började skolan. Det krävdes mycket arbete för att lista ut hemligheten. Men en dag halkade bokstäverna på plats och jag läste plötsligt: "O, mor, orm!" (Det var förresten Elsa Beskow som hade skrivit den skolboken.) Att kunna tyda orden på papperet var omvälvande. Nu blev det ett nöje att läsa, och i nioårsåldern blev jag en inbiten bokslukare. Fröken Lovén i Boden uppmuntrade oss att ta med kapitelböcker till ett klassrumsbibliotek. Jag lärde känna Femgänget, Tvillingdeckarna, Hjortfot, Hököga, Hemliga Klubben, Sigge Flod och många andra hjältar. De blev mina bästa vänner i några år, och de inspirerade mig att fantisera om äventyr på kvällarna innan jag somnade. I skolan skrev jag oändliga barndeckare med mig själv som hjälte. De slutade alltid med att jag fick en stor belöning och blev värdlsberömd.
I 11-13-årsåldern författade, redigerade och tryckte jag den i grannskapet ökända samhällskritiska tidskriften Skvallerposten. Till min hjälp hade jag pappas gamla reseskrivmaskin av märket Remington från 1920-talet, duplikatorsprit som gjorde mig yr i huvudet, badsvamp, gummikavel, glasskiva och spritstenciler. Jag kallade mig redaktör Fotsvett. Övriga skribenter var redaktörerna Stupfull, Stendum och Lort. Till våra fasta prenumeranter hörde Dagens Nyheters dåvarande utrikesredaktör, Ulf Brandell, som bodde i huset intill. Han sa att han tyckte tidningen var "välskriven". Men det var nog mest för att han var gift med min faster.
I tonåren
När jag gick i realskolan (så hette högstadiet på den tiden) skrev jag oftast crazy-uppsatser. Läraren brukade läsa upp dem och alla skrattade, mest jag själv. Jag bröt ihop på bänken i skrattkramp varje gång de andra drog på munnen. Det var mycket pinsamt. Jag ville därför helst inte vara där när mina uppsatser blev upplästa. Så jag blev ofta sjuk och nerbäddad i sängen med en god bok när jag trodde att uppsatserna skulle lämnas igen.
Jag var inte sällan sjuk ändå, så sjuk som man kan bli när man hjälper tempen på traven under varmvattenskranen. Det var en härlig flykt undan pressen i skolan att ligga hemma och läsa i en hel vecka eller två. Men en gång hamnade jag på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus. Prinsessan såg jag inte till, men undersökt blev jag med besked. Sprutor och prover så det visslade om det. Ingen hittade dock något fel på mig, och när doktorn till råga på allt berömde mig för min låga vilopuls och undrade om jag var elitidrottare, blev jag mäkta stolt och sjukdomen blåste bort på ett nafts. Sedan dess har jag varit osedvanligt frisk. Tränar gör jag fortfarande, det är en del av mitt jag.
Min första text som publicerades handlade för övrigt om att jag skulle simma över Atlanten med 42 graders feber. Det var en berättelse i min vanliga tokroliga genre som jag sände in till en uppsatstävling i Stockholmstidningen 1962. Jag fick hedersomnämnande och tio kronor i honorar. Ingen av mina skolkamrater hade emellertid läst om mig i tidningen, eftersom de bodde i Djursholm och deras föräldrar betraktade "Stocken" som en kommunisttidning som ingen fick ta i ens med handskar.
I tonåren drack jag te av märket Earl Grey och Lapsang Souchong hela nätterna tillsammans med några gymnasiepolare. Vi lyssnade på Beatles, Simon and Garfunkel, Bach, Joan Baez, och Bob Dylan, rökte majspipa och skrev dikter som till min besvikelse refuserades av Bonniers såsom "intressanta men något för ungdomliga". Glädjande nog lyckades ingen av mina kamrater heller bli utgiven.
- och sedan blev jag vuxen (i alla fall lite) - och sedan blev jag pappa
Efter studenten övergav jag en möjlig karriär som klassisk gitarrist och stack ut att lifta hit och dit i världen medan jag drömde om rättvisa, fred och Den Stora Kärleken. Jag kastade mig in i 68-rörelsen, men fann strax Den Stora Kärleken, gifte mig och blev pappa till tre härliga tjejer. Det dröjde många år innan jag fick tid att odla mina personliga intressen igen.
Men inget varar för evigt. En dag på nyåret 1986 fick jag se en liten annons om en ungdomsbokstävling med temat "Spännande realism i vår tid". Jag lydde en oväntad impuls, tog ledigt utan lön från min tjänst som mellanstadielärare och skrev under tre veckor ungdomsromanen Drömmen, vilken efter fyra års slitsamma omarbetningar och oändliga refuseringar äntligen blev utgiven på Ordfront 1990. Den handlar om Yussuf och Fimpen, som rymmer och tar sig ner till Eritrea i Afrika, där Yusuf föddes en gång och där det pågått ett krig sedan 25 år. Yussuf vill försöka få reda på vem han egentligen är, och Fimpen längtar efter att få se ett riktigt krig på nära håll.
Så blev jag författare
Jag trodde i min enfald att det skulle bli lätt att fortsätta på författarbanan när jag väl hade debuterat. Men där bedrog jag mig! Jag får ofta stå med mössan i hand och försöka intressera förlagen för nya manuskript. Det händer fortfarande att jag blir refuserad. Vad jag har lärt mig av detta är att lyssna på kritik - men också att stå på mig om jag inte håller med om kritiken. Även om det skulle leda till att förlaget tackar nej till utgivning. (Det gör det ibland.)
På ett sätt är jag en etablerad författare eftersom jag har givit ut 22, snart 26, titlar, medverkat i antologier och skrivit ett antal lärarhandledningar. På ett annat sätt är jag fortfarande en nybörjare som på något konstigt sätt ofta hamnar mellan de uppkörda hjulspåren vad avser genre, stil och form. Av min utgivning är 9 skolböcker och 2 (snart 3) fackböcker, samt 12 (snart 15) rent skönlitterära verk. Fast en av de sistnämnda är samtidigt en faktabok och en annan är också en skolbok ? Oj, oj, oj! Hur ska jag ta mig ur detta? Jag vet inte om jag vill förresten. Jag skriver ju bara det jag själv tycker är viktigt och berättar just det jag vill i mina böcker, inte vad jag tror att boketablissemanget gillar. Vad barn och ungdomar intresserar sig för spelar stor roll för mitt val av ämne och stil. Jag skriver för läsarna, inte för marknadsavdelningarna på förlagen. Och jag skriver för mig själv, för att få ur mig berättelser som pockar på.
De senaste åren känns har jag kommit in i en ny fas som författare. Jag har fått flera bilderböcker utgivna i samarbete med kollegor från andra nordiska länder. Det är Pia Halse, en spännande illustratör från Danmark som skapar sin egen stil och har belönats med priser för det. Det är Áslaug Jónsdottir, en av Islands mest framgångsrika illustratörer och samtidigt författare. Det är Rakel Helmsdal, Färöarnas färgstarka barnboksförfattare. Vi har publicerat oss samtidigt på Island, Färöarna, i Sverige och i Danmark.
Bilderböcker är roliga att göra. Texten måste filas och putsas i oändlighet och när det inte ryms så många ord måste författaren lämna över mycket av historieberättandet till illustratören. Illustratören måste å sin sida se upp med att inte bara upprepa författarens story i bild utan låta illustrationerna berätta sin version. Inte ett slarvord får finnas med, varje liten bokstav måste vara noga motiverad. Rytmen, melodin, fraseringen, berättelsens struktur, bilderna, layouten - allt är bärande delar i ett multikonstverk. I vårt samarbete har vi haft väldigt roligt när vi suttit framför text och bild och spånat och givit och tagit. Det är något som "smakar mer" och vi kommer fortsätta att göra fler böcker tillsammans.
Jag har också jobbat ihop med en illustratör i Lindesberg som heter Jeanette Rapp, och tillsammans har vi gjort en bilderbok som kom ut 2007 och som handlar om en halv (!) kyckling. Om den får bra kritik gör vi säkert en fortsättning!