"En författare är lite som en spion, man tittar sig omkring överallt och snor med sig det man vill ha." Läs intervju med Andreas Palmaer »

 
Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

Läs om författare och illustratörer (klicka på första bokstaven i efternamnet):

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Intervju med Monica Zak

Varför började du skriva?
Jo det var så här: Något jag skrev i första klass blev publicerat i en tidning. Det uppmuntrade mig mycket. Jag älskade också att läsa och fick mycket uppmuntran att läsa böcker av min mamma. Eftersom jag tyckte om att skriva började jag jobbade som journalist redan i skolan. Efter studenten gick jag en journalistutbildning och började arbeta på tidningar i Stockholm. Men jag ville leva ett äventyrligare liv så jag och min kille köpte en gammal skuta och seglade över Atlanten.

I Panama blev jag sjuk i en vecka, och på den veckan hade jag inget att göra så då skrev jag min första bok. Men jag hade inte några planer på att bli författare.

Vad inspirerar dig mest?
Det som inspirerar mig mest är faktiskt verkligheten. Så många av mina böcker är hämtade från verkligheten.

Är boken pojken som levde med strutsar verkligen sann?
Ja den är sann. Jag har själv träffat strutspojken Hadaras son. Tyvärr hann jag inte träffa Hadara för han var redan död när jag kom dit. Ingen vet riktigt hur gammal han blev. För man räknar inte år i öknen, där de bodde.

Om du var ett djur vilket skulle du då vara?
Hmmm... svårt. En sädesärla tror jag. Jag har faktiskt gjort en film om två sädesärlor men den blev aldrig klar för det saknades pengar.

Vi har hört att du har varit i många länder, kan du nämna några?
Honduras, Samoa, Kina, El Salvador, Algeriet...

Du skriver ofta spökhistorier, vad blir du själv rädd för?
Jag är mycket orädd. Jag tror inte på spöken, och jag vill inte skrämma upp mina läsare utan jag vill att ni ska våga upptäcka nya saker utan att vara rädda. Jag vill att ni ska kunna sova i en stuga i skogen utan att vara rädda för spöken och onda andar.

 

Monica

Zak

Monicas böcker

Alex dogboy Tredje kärlekenJag är en pojke med turDogboy är dödAva och hunden som kom bortDansa med strutsarSäg AlexDen sjungande dödskallenBokomslag till När jag var tretton blev jag same

Namn: Monica Zak

Bor: Stockholm

Född: 1939

 

Länktips:
UR´s program Mellan raderna om Monica Zak

Monica berättar om sig själv

Jag är född i Dresden 1939 och har en tjeckisk far och en svensk mor. Jag kom till Sverige när jag bara var några månader gammal.

Jag växte upp i Örebro. Min pappa arbetade på fabrik, min mamma var sömmerska. Speciellt min mamma läste mycket, varje vecka cyklade vi in till Stadsbiblioteket och lånade nya böcker och varje kväll läste hon högt för mig.

När jag började skolan upptäckte jag till min förvåning att mina klasskamrater inte alls kände till alla spännande böcker som min mamma hade läst för mig: Spöket på Canterville, Ben Hur, Gösta Berlings saga, Robinson Crusoe, Jerusalem? Därför började jag berätta innehållet i böckerna hon läst för mig på rasterna. Det gjorde jag ute i korridoren där det fanns en lång bänk. Jag satt alltid mitt på bänken. Den pojke jag var kär i för tillfället fick sitta närmast mig, det var bästa platsen, då hörde han ju allt jag berättade. Om någon varit dum mot mig fick han eller hon sitta längst ut på bänken Den som satt längst ut kunde nästan inte höra något alls.

Det var där på bänken ute i korridoren i Hjärta skola som jag upptäckte vilken enorm glädje det ligger i att berätta en bra historia för andra.

Den stora kärleken till böcker hade min mamma redan väckt hos mig.

Jag bodde på en gata som hette Gillegatan där det bodde många andra barn. De flesta av mina lekkamrater var ett eller två år äldre. När det äntligen blev dags för mig att börja skolan sade de: Skynda dig att lära dig skriva, för då kan du skriva i Skolglimten.

Jag hade inte an aning om vad de pratade om. Jag visste inte vad Skolglimten var, men för mig var Skolglimten något MYSTISKT, något HÄRLIGT, något SKIMRANDE. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att forma bokstäverna när jag gick i första klass, jag kommer ihåg att jag brukade sitta i min bänk och stirra ut genom fönstret och tänka: Jag ska klara det här. Jag ska lära mig skriva. FÖR JAG SKA SKRIVA I SKOLGLIMTEN.

Men jag visste fortfarande inte vad Skolglimten var.

En dag, det måste ha varit på vårterminen i första klass, kom min fröken in med en stor bunt med tidningar. Tidningarna hade rött omslag.

- Nu kommer jag med Skolglimten, sade fröken. Det är en skoltidning som kommer ut här i Örebro. Vi som är lärare får skicka in sånt som våra elever har skrivit. Jag har faktiskt skickat in lite som ni har skrivit. Nu ska vi se om det kommit in något från den här klassen.

Fröken gick runt och delade ut en tidning till var och en.

När jag slog upp min tidning såg jag att högst upp på första sidan stod det något som jag hade skrivit: MIN KATT.

Jag minns fortfarande hur min lille berättelse började." Min katt heter Sessan. Till färgen är hon vit och svart."

Det var inget märkvärdig. Jag är övertygad om att alla mina klasskamrater skrivit ungefär samma sak. Men i det ögonblicket förstod jag att alla de där böckerna som min mamma brukade läsa högt för mig var skrivna av någon. För här hade jag faktiskt skrivit något som blivit tryckt. Under berättelsen Min Katt stod det:

Monica Zak. Klass 1 B. Hjärsta Skola.

Jag var överlycklig.

Vi fick sälja tidningen Skolglimten. Ingen sålde så många tidningar som jag. Jag ringde på dörrarna hos folk och höll upp tidningen och sade:

- Köp Skolglimten. Den är jättebra. Titta, det här har jag skrivit!

Nästa år när tidningen kom ut hade man tagit in något annat som jag hade skrivit. Den berättelsen hette Våra Bravader 1. Den var tänkt att bli en serie. Våra Bravader 1 handlade om hur jag och en pojke som hette Lasse fångade en vildkatt. Jag hade tänkt fortsätta med serien och skriva Våra Bravader 2 och Våra Bravader 3. Varje år skulle det komma en ny historia i Skolglimten om Lasses och mina bravader.

Det blev inte så. För det första blev jag oerhört retad för Våra Bravader 1. Alla förstod att jag var kär i Lasse och Lasse blev väldigt arg på mig för att jag hade avslöjat att vi brukade leka varje dag efter skolan. Någon serie blev det heller aldrig för tidningen lades ner. Men jag hade fått smak för att skriva. Sen den gången tycker jag att skriva är det roligaste som finns.

Författare tänkte jag däremot inte bli. Det var för stort och för märkvärdigt. Men medan jag fortfarande gick kvar i skolan skaffade jag mig jobb som journalist på tidningen Nerikes Allehanda. Där arbetade jag under alla lov tills jag tagit studenten. Då gick jag en journalistutbildning och började arbeta på större tidningar i Stockholm. Men jag hade fortfarande inte en tanke på att bli författare. Att jag blev det till slut berodde på att jag

1/ blev pank

2/ fruktansvärt förkyld.

Året var l970. Jag bodde med man och en liten son på en gammal segelskuta som hette Fernando. Vi seglade runt i världen och jag försörjde familjen genom att skriva artiklar från olika ställen vi besökte. Då, 1970, hade vi hittat en oerhört spännande indianstam i sydöstra Panama, indianerna hette kundaindianerna och vi hade bott tillsammans med dem tills pengarna tagit slut. Då seglade vi till Panamakanalen, jag hade nämligen fått i uppdrag att skriva några artiklar för en tidning om problemen kring Panamakanalen. Från kunaindianernas vackra övärld kom vi till den fruktansvärt oljiga och heta hamnen i Colon. Det var nu jag skulle skriva mina artiklar och tjäna ihop de där pengarna vi behövde för att kunna återvända och fortsätta att leva tillsammans med de spännande indianerna. Men jag blev fruktansvärt förkyld. Jag hade feber och huvudvärk och snorade och nös och kände att jag inte orkade gå iland och börja intervjua folk. Men något måste jag ju göra för att få ihop pengar, vi var fullkomligt panka. Det var då jag fick idén att skriva en barnbok. Den tanken hade jag aldrig tänkt förut.

Men vad skulle jag skriva om?

Då gjorde jag som många författare före mig hade gjort, jag snodde min son Christofers fantasifigur Lilla Morsan. Det tog mig en vecka att bli bra från förkylningen. Under den veckan hann jag skriva min första barnbok färdig (Nu efteråt kan jag avslöja att det är den enda bok jag skrivit på en enda vecka, alla andra har tagit MYCKET längre tid). Boken kallade jag "Oskar Storm på den obebodda ön". Men vem skulle ge ut den? Jag hade inga kontakter med bokförlag i Sverige. Jag visste alltså inte vart jag skulle skicka mitt manuskript. Men jag tänkte: Bonniers har man ju hört talas om. Någon adress hade jag inte. Jag trodde att bokförlaget låg i Stockholm så jag skrev utanpå kuvertet: Bonniers Bokförlag, Stockholm, Sweden och gick och postade mitt manuskript. Jag måste ha skrivit ett brev till förlaget också där jag förklarade att vi bodde på en gammal segelskuta och skulle vara mycket kort tid i Colons hamn för innan jag var klart med mina artiklar om Panamakanalen kom det ett telegram från Bonniers förlag: Vi vill väldigt gärna ge ut din bok.

" Oskar Storm " kom ut 1971.

Så fort pengarna kommit seglade vi tillbaka till de spännande indianerna. Där blev jag bekant med en medicinman som hette Olonitinape. Han hade en märklig specialitet. Han kunde hjälpa till så att personer blev duktigare i matte eller bra på att sy blusar. Jag frågade honom om han kunde ordna så jag blev duktigare att skriva.

- Javisst, sade Olonitinape, det är inte svårt.

Medicinmannen Olonitinape tillverkade en medicin som jag skulle hälla över huvudet fem gånger om dagen i tre veckors tid. Under de tre veckorna skulle jag mest ligga i en hängmatta och jag skulle helst inte prata. Medicinen skulle ge mig mera " kurgin ", mera förmåga att skriva, påstod han.

Om det hjälpte?

Inte vet jag.

Men sen dess har jag i alla fall skrivit över fyrtio böcker till.

Jag seglar inte runt i någon gammal skuta utan motor längre, men jag har fortsatt att leva ett inväxlande och äventyrligt liv med resor i många länder och många av mina böcker handlar om oförglömliga barn jag mött under de resorna.

/Monica Zak

Kasta syra
Marzia bor i en by i Bangladesh. En pojke i byn har förälskat sig i henne och vill gifta sig. Marzia säger nej, hon vill fortsätta att gå i skolan och dessutom är hon inte är förälskad i honom. Men det vill han inte acceptera. Marzia minns ljudet "Splash!" och smärtan när han kastar syra i ansiktet på henne. Där tar minnena slut.
En mycket smärtsam men viktig läsning som har verklighetsbakgrund.

Felix gatubarnFelix, gatubarn

Gatubarnet Felix sitter med ryggen mot en husvägg och sniffar lim när poliserna kommer. Han försöker fly, men poliserna sparkar honom tills han ligger orörlig kvar på trottoaren. Men gatubarnet Felix är inte död, han är bara skadad. Och till slut kommer en flicka och hjälper honom att resa sig upp och berättelsen Felix, gatubarn kan börja...
 

Pumans dotterPumans dotter

Indianflickan Aschlop blir vittne till massakern på en hel by Hennes familj flyr till Mexiko men Aschlop återvänder för att söka efter sin försvunne bror. Boken har också blivit film. Läs boken och se filmen!

 

 

Boan är lösHjälp! Boan är lös!

Hur man smugglar ut värlens sällsyntaste boaorm till sitt hemland Guatemala. En hejdlöst rolig bok. Den första boken om Frida, Richard och Guttav. Fortsättningarna heter Jaguarskogen och Regnskogsjakten.

Bokomslag till Pojken som levde med strutsarPojken som levde med strutsar

Pojken Hadara kommer bort från sin mamma i en sandstorm när han bara är nåt år gammal. En struts tar hand om honom och börjar uppfostra honom till en struts. Flera år senare ser han en massa människor. Det är samma grupp människor han levde med före stormen. Han känner igen dom. Men han vill stanna hos strutsarna. Hur ska det gå? Läs den!! Den är super bra. Skriver Sara, 11 år 

Boken finns också på arabiska.

Pojken som levde med strutsar - på arabiska

 

 

Omslag till Björn Lindansare

Monica berättar om hur boken Björn lindansare kom till:

När jag gick i skolan arbetade jag som sommarvikare på en tidning i Nora. Där var jag med när en femtonårig pojke blev världsmästare på lina. Jag skrev om världsrekorden, men efteråt gick jag hem till honom. Då upptäckte jag att han bodde ensam i ett stort, öde hus, ett gammalt före detta sjukhus. Där hade han bott ensam sedan han var 14. Då hade hans föräldrar övergivit honom. De brydde sig inte om honom, men han ville visa att han dög till något. Därför började han träna. När han var femton slog han alla med häpnad - han blev världsmästare!
Långt senare återsåg jag honom och frågade om jag fick skriva en bok om honom men han svarade
- Jag är väl inget att skriva om. Men jag tyckte det, han var en sorts svensk Alex Dogboy, så jag gav inte upp utan frågade honom många gånger. Och till slut sa han: Okej då.

-1