Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

A men då ba Love och Ylva säger ditcha, värsta grejen och gussen, då ba, sa hon gilla Jane Eyre. Och shunun, ba: You say what????

Vuxna ska inte försöka sig på att skriva som de tror att ungdomar låter. Det är nästan det bästa tipset från Love Cervin och Ylva Lorentzon, när de pratar om språkets betydelse för läsningen.

 

Tänk dig att du sitter eller ligger och läser en bok som du försöker tränga in i och bli en del av. Och så plötsligt dyker det upp störande element i texten. Det är ord som känns klistriga, pinsamma, udda, fel…Det är författaren som smugit sig in i texten och avslöjat sig. Hen är vuxen men skriver på ett sätt som hen tror att ungdomar vill läsa och för att skapa identifikation med målgruppen. Helt fel tänkt om man får tro Love och Ylva, som är 16 år. Vi ses på biblioteket på Kulturhuset Kåken i östra Göteborg och pratar om böcker, språk och hur det är att läsa ungdomsböcker.

– Det svåra är när en författare ska skriva dialog. Då märker man att en del försöker skriva som de tror att vi ungdomar låter. De verkar tro att vi inte har någon spärr, att vi måste använda då, ba, typ. Då blir det jättejobbigt att läsa, det blir onaturligt och man märker att författaren försöker poppa till sig, säger Ylva.

Hemligheten tycks ligga i att man inte ska göra det för enkelt för sig och tro att man bör uttrycka sig på ett visst sätt för att nå sin läsekrets. Man kan använda både svåra ord och uttryck.

– Boken Förr eller senare exploderar jag, är en väldigt älskad bok och där pratar karaktärerna, som är i 17-årsåldern, orealistiskt. Är man 17 år så pratar man inte så, det vet man. Men det är verkligen mening bakom orden och då struntar man i att de pratar som om de vore sjuttio år. Skriver man ungdomsromaner så går det inte att ha med allt ordbajs, som man tror att vi låter. Man måste få fram hur man tänker, menar Love.

Tips 1: Undvik dialog

Istället för dialog föreslår både Love och Ylva att författaren ska skriva en sammanfattning av ett samtal istället för dialog.

– I Hungerspelen är det inte så mycket dialog. Jag tror att vi ungdomar har lättare för att läsa böcker utan. Så istället för att skriva: ”– Skynda, skriker hon”, kan man skriva: ”Hon skrek på oss att vi var sena”. Det är lätt annars att vi upplever att språket är fejk, säger Ylva.

En annan aspekt av dialogen är att språket bland unga är väldigt lokalt. Det gör att uttryck inte är gångbara eller aktuella överallt.

– Om man skriver hur man tror att någon pratar i Rinkeby, då säger det inte mig något för vi pratar inte så här, där jag bor. Språket är inte universellt på det sättet, säger Love.

 

Hur låter det när man läser?

Man brukar prata om att läsning skapar bilder i huvudet, men hur är det med röster och språk? Hör man hur någon låter inne i huvudet?

– Jag ser både bilder och hör att de pratar, men om en handling utspelar sig i Skåne, då pratar inte karaktärerna i boken skånska i mitt huvud, om det inte handlar om någon som man känner till. Om jag läser om Annie Lööf, då hör jag ju hennes röst. Annars pratar människorna jag läser om göteborgska, eftersom det är normalt för mig, så tänker jag att alla pratar göteborgska, säger Love och skrattar.

Ylva håller med men tillägger att skåningar nog hör skånska när de läser. När hon läser har hon mer fokus på hur människorna i boken pratar, hur det betonar det de säger. Och varken hon eller Love är känsliga för att läsa gamla böcker med gammaldags språk.

– Jag älskar systrarna Brontë, Astrid Lindgren och Charles Dickens. Där blir inte språket svårt och det blir inte konstigt om de använder konstigt slang, de pratade ju så då, säger Ylva.

Love har samma erfarenheter och flyttas tillbaka i både tid och rum när han läser gamla klassiker. Men det här med hur litteratur åldras kan uppfattas olika beroende på vem som upplever boken. När han var liten läste hans mamma en gammal favorit för honom. Det var Enid Blytons omtyckta Fem-böcker.

– Jag tyckte att de var jättebra, men min mamma tyckte att det var töntig dialog och hon upplevde inte att de ha de åldrats väl. Om jag skulle läsa de nu, kanske jag skulle tycka likadant.

 

Tips 2: Så här skriver du en klassiker

Ska man tänka på hur man skriver om man vill skriva en klassiker? Det finns några saker som Love och Ylva tycker att man kan tänka på. Ha ett tema som håller. Kärlek, är ett sådant tema. Titta på Romeo och Julia, en klassisk berättelse. Undvik att vara alltför specifik med detaljer.

– Om en karaktär skulle säga: ”– En moped kostar 15 000 kronor, men jag har inte råd.” Det är ju inte modernt om femtio år.

 

Tips 3: Så här skriver du en succé

Love och Ylva skiljer på att skriva en succé och en klassiker. Den stora skillnaden verkar ligga i det här med detaljerna och att känna igen sig i en miljö och tid.

– Vill man skriva en succé ska man absolut skriva om en kärlekshistoria i en miljö som inte påminner om den värld vi lever i, där vi kan känna igen vissa delar, men inte andra. I Hungerspelen kan vi känna igen oss i att vi måste stå upp för oss själva, men inte hur det är att stå på en arena och ha ihjäl någon, säger Ylva.

Båda är eniga om att kärlekshistorien nästan spelar sjukt stor roll och använder Hungerspelen som exempel igen.

– Där är inte den stora frågan hur de ska bli av med diktatorn utan vem Katniss ska bli ihop med.

Love och Ylva återkommer till det här med dialogen. Skippa den stora, långa varianten om du måste ha dialog. Och låt karaktärerna ha ett mer vuxet språk, men inte akademiskt. Skippa allt ordbajs som exempelvis typ, ba, liksom och annat som författare tycks tro att ungdomar låter. Skriv om något som engagerar, men som ändå stundtals är lättsamt. Fyll inte sida efter sida med budskap, men om det helt saknas budskap blir boken meningslös, så låt det inte vara för långa passager utan. Love får avsluta tipsen hur man skriver en ungdomsroman.

– Skriv om ett ämne som vi kan relatera till. Skriv inte om jobbskatteavdraget. Om man ska skriva om det så måste karaktären vara MYCKET politiskt engagerad.

Länktips

Förstår du inte? Kolla i slangopedia.se

-1